2006 enligt: Anna Eriksson

Jag tittar suddigt på 2006. Fragment av konserter och musikhändelser dyker upp, huller om buller, som ingredienser i en pizza. En quatro stagioni. En otroligt vacker övergång från Mozart till Webern, två pianoverk som gled in i varandra. Det var pianisten Maria Ingemarsson Berg som spelade och det var mitt i vintern. Under samma konsert delade jag ut ”Musical Fortune Cookies” till publiken. I kakorna låg små lappar med utdrag ur dikter av Tomas Tranströmer. Ljudmättade texter. De flesta märkte inte papperslapparna utan åt upp kakan med Tranströmer och allt. God konst?

”Moose Imitating Moss” för två gitarrer åkte på turné till Philadelphia. Jag hade inte haft möjlighet att höra musikerna spela stycket. Amerikanarna sägs ha gillat musiken. Underlig känsla att inte veta vad det var de gillade. Noter är ju bara ett skelett som musikerna klär med kött. Nu hade våren kommit.

De hejdlösa tioåringarna som hade tagit sig an mitt slagverkstycke ”The Happy Trash Song”. De kom in på skateboard och krockade med varandra. Så stod det inte i noterna och det var skitbra. Detta var under SM i slagverk och vårfåglarna var här.

Göteborgsgitarristerna The Gothenburg Combo spelade Steve Reich i en lada mitt i högsommaren. Två svalor pilade fram och tillbaka över deras huvuden och sjöng små svalsånger som märkligt nog passade helt rätt med gitarrminimalismen. Efteråt var det någon som sa att svalor gillar upprepningar.

Kontrabasisten Nina de Heney och cellisten Emma Nordlund kryssar sig fram mellan mina noter och egna vildvuxna fantasifulla infall under konserten ”Älgar med kompass”. En konstnär hade klätt scenen med mossa. Doften av mossa och smaken av Jägermeister som vi delade ut till publiken dröjer sej kvar denna höst.

Anna Eriksson, tonsättare