2008 enligt Håkan Lidbo

Den breda kommersiella musiken är lika förutsägbar och beräknande som vanligt. Den gräver fram allt som undergroundmusiken uppfinner om det går att exploatera den. Och nu när laptoparna är ännu bättre och billigare så finns det ett gigantiskt underlag av amatörartister som nästan alla kommer misslyckas. Men också några som uppfinner nya stilar och ljudvärldar. Nya musikaliska uppfinningar tar aldrig slut. Lyssna på senaste årets franska house; ”Motor” 12an på Ed Banger med SebastiAn, blytungt housesväng med basljud som är hårdare än Einsturzende Neubauten, som gör ont som en tandläkarborr i en obedövad visdomstand. Eller det lite krystade begreppet post-classic med artister som Ryan Teague, eller mitt eget samarbetprojekt Chambertronica. Housemusiken har blivit industrimusik och technon har blivit Mozart – eller åtminstone Steve Reich.

Håkan Lidbo. Foto: Bengt Alm

Om allt kan blandas och allt är tillåtet så måste all musik vara lika mycket värd. Sveriges Radio slopar ju nu uppdelningen av stim-ersättning, uppdelningen i finmusik, fulmusik – och mitt i mellan. Jag har själv överklagat SR:s beslut att inte klassa mitt EAM-stycke ”Mitote” som ”finmusik” med en svävande och obegriplig motivering som svar. Och självklart blir motiveringen obegriplig. Det går ju inte att argumentera för att någon musik är finare än någon annan.

En sak står helt klar; musikens värde har devalverats dom senaste åren och ännu mer nu 2008. Om en genomsnittlig skivköpare för 20 år sedan kanske hade 40 skivor i sin samling så har dom säkert 1000 skivor idag. Kanske inte att dom betalt för alla, men i alla fall. Så varje låt är absolut mindre värd om man räknar så. Och en minimaltechnolåt som tagit två timmar att jamma fram kostar 9 kr, ett mäktigt symfoniskt verk som tagit flera år att komponera kostar också 9 kr. När alla dom små bolagens musik finns på iTunes och överallt så är det på ett sätt lika för alla. Ett musklick för Britneys nya eller ett musklick för Mokira på Ideal recordings. Det bästa som har hänt 2008 är att musikens alltmer lika villkor gör att den fina musiken får ännu svårare att kalla sig för fin. Och ännu svårare att kalla sig för svårtillgänglig. Smal musik kan inte längre definieras som den som är svår att hitta. Fast man måste fortfarande veta vad man ska leta efter.

När det inte längre går att dela in musiken i svår, lätt, smal eller lättillgänglig, så handlar det bara om köparna. Intresserad eller ointresserad – och så kommer det nog alltid att vara.