2008 enligt Joel Grip

En minnesbild: 15-årige Konstantin är hemlös sedan länge. Han är inte helt förstörd, det märks att han vill fortfarande. Han vill möta andra, men det märks ännu starkare att hans inre skriker av att upptäcka en annan sida hos sig själv. Ryktena som går är att han vanligen rånar folk, ganska våldsamt. Han överlever, men istället för ett lugnt flöde av tid krönt av vackra barndomsminnen blir åren liksom korta rytmiska hugg i snabbt flyende decennier och rispar djupa spår i benmärgen på Konstantin och alla de andra många tusen som lever så på samhällets ytterkant - drogerna, undernäringen, falnande hoppet, och saknaden av tillit. Ingen har orkat lyssna.

Joel Grip.

Han ser mer ut som trettio och nu sneglar han förundrad i dörröppningen till det nyligen installerade musikrummet på "Svetli Dom" (Fyrhuset) - ett privat donerat hus med öppna dörrar för hemlösa barn och ungdomar i centrala Odessa - där jag och slagverkaren Jens Linell försöker skruva ihop ett trumset. Efter ett tag börjar jag och Jens spela, trummor och kontrabas. Det är rätt så kallt, värmen är avstängd och om ett par dagar ska den första snön falla. Rätt som det är kan inte Konstantin hålla sig längre och han rusar fram till den av honom nu nästan söndersneglade elgitarren som ligger lutad mot en förstärkare bredvid mig. Han axlar den med ett leende jag aldrig sett förut och börjar spela. Friare än fri jazz – musiken jag hör saknar alla kläder. Den är bara och behövs, för alla, men kanske framförallt för Konstantin och hans kompisar som nu samlats för att höra vad som pågår på andra våningen. De stämmer in med pukor, elbas och röst. Det är ett jävla liv - eller snarare - deras liv uppgår i musiken. Tre timmar förstärkt verklighet. Livsavgörande möten. Här möjliggör improvisationen allas språk.

Varför skriver jag det här? Jo, just därför att det ställs i en sån bjärt kontrast till musiklivet i stort hemma i Sverige. Den verkligt närvarande, fysiskt livsviktiga och berättande roll musiken hade i musikrummet på Svetli Dom saknar jag på hemmaplan. Generellt sett är ju kulturen här något som nuförtiden tas för givet eller läggs ned. Den är inskriven i folks scheman och dyker upp i genre- och gängbestämda fållor utan grund. Och även meningen i folks musikerskap verkar blekna – det räckte visst inte med att det var kul. Kanske har vi glömt bort hur faktiskt livsviktig kulturen är. Produkten och antalet profile views på myspace talas om högre än själva musiken i sig. Det finns givetvis undantag. År tvåtusenåtta är för mig inoljat i dessa motpoler, en snurrande kompass troget sökande efter kärnan av musiken.

Senare, jag tror samma dag som första snön föll och barnhemmen svämmades över av barn, spelade Konstantin sin första live-konsert inför stor publik på den lokala klubben "Exit" i Odessa. Helt improviserad. Ett liv, översatt i musik. Ett otroligt närvarande möte. Allt vi gjorde var att lyssna.

Joel Grip
Strasbourg, den 12 december 2008

Om du vill följa utvecklingen för Konstantin och hans kompisar, kolla in http://www.publichealthmusic.com