2009 : David Linnros

2009

För mig har det här året handlat om tid, rutiner och metoder.

Så här i efterhand inser jag (även om det varit långt ifrån uppenbart under dess gång) att 2009 har varit ett år av lyx. Under våren var jag halvtidspappaledig (ja, jag var heltidspappaledig också innan dess!) och den övriga tiden kunde jag i viss utsträckning ägna åt i stort sett vad jag hade lust med. Den här hösten har inte varit sämre, då jag på något oförklarligt vis sparat pengar och behövde arbeta mycket lite för brödfödan. För någon som jag, som befinner sig i evig tidsnöd, har faktumet av så mycket tid för fri andning varit svårt att gripa. Men vad betyder det då? Ur vardagens perspektiv endast att studieisolering och föräldraledighetsisolering har bytts ut mot kreativitetsisolering. Ut och stångas med den kreativa lustan (eller olustan), och så klockan 15 hämta på dagis. Ja och innebandy på onsdagar förstås. Att bara sitta ensam i replokalen och mejsla fram olika konstnärliga projekt ger en känsla av såväl hobbyidioti som transcendens. Kommunikationsfaktorn däremot är i stort sett noll – vad skulle Kant och hans sensus communis säga om det? Men jag räknar med att det finns en hel del som känner igen sig i detta??

This man is music!

Rent kreativt har den tidsliga friheten låtit mig godta min egen eklekticism som något oundvikligt – som det bara är att sätta tänderna i för att forma till något positivt. Se på sig själv i flera perspektiv samtidigt, och flera perspektiv i sig själv.
Improvisationen har i år emellertid förlorat lite av sin lyster – vilket jag tror gäller både för mig personligen och som en allmän tendens. För egen del har det dock fört med sig en nyktrare inställning till metoden som också är mer pragmatisk. När en soloimprovisation bara blir en uppvisning i att stapla tekniker på varandra i realtid undrar jag varför man avskaffat inte bara musiken utan även metoden? Jag har allt svårare att se spänningen i att välja utan föredrar snarare att saker bara händer.

Det känns naturligt att det jag sysslar med på egen hand inte är helt improviserat, eftersom det på grund av upprepningsmomentet och frånvaron av okända element ändå alltid tenderar mot komposition. Hellre än att då ägna sig åt någon sorts pseudo-improvisation, kan man åtminstone försöka att lägga krokben för dessa metoder. Haka upp improvisationens lunkande, kasta om spelreglerna; eller lika gärna se kompositionen inte som en väg eller karta, utan som ett råmaterial – som en klang att bearbeta. För mig, vid denna tidpunkt, är det så jag närmar mig den kreativa kärnan.

David Linnros