2009 : Ida Lundén

I januari och februari var vi i Cortona i Italien, en liten etruskisk stad på toppen av ett toscanskt berg där FST (föreningen svenska tonsättare) har en lägenhet. På ett av torgen i den lilla staden finns en vacker 1800-tals teater, mycket vinröd sammet och små bås och många balkonger. Där spelade en dag Cortonas filharmoniska sällskap och det måste vi så klart gå och lyssna på.

Ida Lundén.

Det filharmoniska sällskapet var en liten blåsorkester bestående av gamla och unga och en medelålders energisk dirigent. Längst bak i orkestern stod en äldre man och spelade piatti a due dvs slog två cymbaler mot varandra. För det mesta var det små korta, svaga slag, ibland vågade han sig på ett riktigt krasch. Slagen alltid på ett och tre i takten. Ändå stirrade han oavbrutet och otroligt koncentrerat på dirigenten. Ibland kom han av sig, då var det mycket kort och svagt ett tag men sista tonen, den satt där den skulle med ett stort leende! Basisten, en 60-plusare med smörig utstrålning körde samma teknik; mumlande svaga toner svåra att höra men sista tonen: stort leende och mitt i prick.

I Paris i maj handlade det verkligen inte om amatörmusiker. Under ett mycket välbesökt seminarium presenterades musik av Michael Levinas, en av grundarna till ensemblen L’itineraire. Längst fram på ett podium satt fem allvarliga män och pratade om teorier och strukturer. Det hela kändes mycket franskt. Efter några inspelade musikexempel var det dags för ett levande sådant i form av en stråkkvartett. De spelade Levinas andra stråkkvartett. Jag blev helt överrumplad. Allt som jag hört tidigare under seminariet lät som ganska vanlig spektralmusik, det här var något helt annat: skränigt, knasigt, knirkande. Roligt. Jag kände mig upplyft i flera veckor efteråt.

Sommaren tillbringade vi i Kosta i ett av Bruno Mathssons fina radhus med att spela Glasmusikcirkus. I Kosta finns en av Sveriges äldsta blåsorkestrar som repeterar i ett ljusblått hus med ett vackert välvt 50-talsskärmtak över en majestätisk trappa.

I musikhuset hade min kollega Nina en liten konstutställning och dragspelaren Carin och jag hade anlitats som musikunderhållning. Kostas ”musikprofil” Conny och en tant med finskt påbrå (som jobbat med kultuur på ”sossekontoret”) var också på plats. Som omväxling till jazzstandards började Carin och jag spela Internationalen lite sprött och vackert. Conny och finska tanten tog tag i varandra, knöt nävarna i kamphälsning. Rörda till tårar övergick vi till Vi bygger landet och finska tanten började berätta om emigrantresan från Finland till Småland på 60-talet då hon och hennes familj hela vägen sjöng Vi bygger landet.

Conny cyklade på vingliga ben och hämtade tenorsaxen. Spelandet fortsatte, finska tanten berättade.
Musiken, musiken, musiken.

Ida Lundén