2009 : Johan Redin

Detta år kommer nog att hänga med rätt länge i minnet eftersom det var det här året som jag började skriva om musik. Så länge jag har befattat mig med musik på ett mer avancerat plan (jag gav också ut ett punkfanzine som trettonåring) har jag varit övertygad om att det är så gott som omöjligt att verbalisera det man hör, åtminstone för mig. Och visst, det är riktigt svårt emellanåt, särskilt när det handlar om verkligen abstrakta saker. Svårt är också att inte upprepa sig, att undvika klyschor eller att häva ur sig saker som i själva verket inte har kontakt med det man lyssnar på. Men med dessa saker inom parentes är det också mycket givande att skriva och jag är evigt tacksam att jag bestämde mig för att ta tjuren vid hornen.

Min ingång till den här verksamheten var en skiva som jag personligen håller för årets viktigaste, även om det nu inte är en skiva man direkt ”njuter” av. Musik kräver ju olika förberedelser och situationer. Hursomhelst, på Nya Perspektiv-festivalen i våras köpte jag en skiva av Thomas Millroth som han givit ut på Olof Bright, Birgit Ulhers Radio Silence No More. Det är faktiskt den första skivan som jag försökte omvandla till språk, en fullständig abstraktion som helt består av radiobrus och en mycket tillbakahållen trumpet. Det molekylära formspråk som Ulher utarbetar på den här skivan fick mig att upptäcka massor av saker inom musik som jag alls inte trodde fanns där. Det är helt fel ställe att gå in på dessa saker här, men skivan var (och är fortfarande) definitivt en öronöppnare. Om man bara har tålamodet att följa med henne.

Året har naturligtvis varit fullt av bra och intressant musik på alla fronter och då är jag ändå medveten om att jag kommit i kontakt med en bråkdel av allt som ges ut. Jag har bara doppat örsnibben i den gigantiska flod av skivor som släpps var och varannan timme lite varstans på jordklotet. Mycket glad är jag att fått chansen att höra David S. Ware Quartet Live in Vilnius på det nystartade bolaget No Business Records, förmodligen den bästa frijazzskivan under detta första decennium. Lika glad är jag för Close Up med Franz Hautzinger, Thomas Lehn och Bertrand Gauguet eller No Longer Burning med den norska duon Streifenjunko – riktigt starka improvisationsplattor. För inte tala om den svenska scenen och Trespass Trio, Lisa Ullén, Nina de Heney, LUDL… Eller den Finska! Mikko Innanen, Verneri Pohjola, Joonas Riippa, Aki Rissanen. Därtill: elektroimpro av Ekkehard Ehlers och Paul Wirkus, syntetisk kyrkomusik av September Collective och som grädde på katten: den imaginära tredagarsbläckan med Circulasione Totale Orchestra.

När det gäller den så kallade samtida musiken har det kommit en hel ström av fantastiska verk på intressanta bolag som Kairos, Col Legno, Aeon, Edition RZ, Neos och många andra. Särskilt lycklig blev jag av nya upptäckter som Gérard Pesson, Michael Jarrell, Brice Pauset, Jakob Ullmann och Patrick Kosk. Det var också först i år som Sofia Gubaidulina klickade, rejält. Samt att jag fick – tack vare Myrornas evigt växande bestånd av klassiska LP-skivor – en grandios dos av polsk modernism: Grażyna Bacewicz, Witold Lutosławski, Tadeusz Baird, Kazimierz Serocki.

2009 var också ett år som jag fick många tillfällen att spela själv, vilket personligen är en viktig del även för musikskrivandet. Oförglömliga är slagverkkonserterna på Uppsala Konsert & kongress och Fylkingen, att spela med Differnet på Volt-festivalen, att spela duo med Tomas Bodén och nu senast med David Linnros på ”Brus”, Uppsalas enda experimentscen, driven av den perceptive producenten Patric Kiraly. Viktiga upplevelser som jag bär med mig nu när jag efter 16 år lämnar Uppsala för Västerås, barndomens jaktmarker, denna vårta på min hjärtvägg. Men vi låter vänta tills nästa årsredovisning för att se hur det gick.

Johan Redin