2009 : Magnus Nygren

To Rococo Rot

Oj, jag som trodde jag hade någorlunda koll på den tyska gruppen To Rococo Rot och dess tentakler till Kreidler, Mapstation, September Collective, Tarwater, Music AM med flera. Men när jag började göra min genomgång av deras totala skivproduktion (sjutumare borträknade) insåg jag att så inte riktigt var fallet. Sammanlagt 60 skivor! En stor del av året har jag ägnat åt dessa skivor, lyssnat fram och tillbaka, nått insikter, haft roligt, handlat... Att ta sig an produktiva och välformulerade artister som bröderna Robert och Ronald Lippok samt Stefan Schneider på det här sättet är mycket intressant och stimulerande. Annars finns alltid risken att man bara skrapar på ytan. Än så länge har Soundofmusics läsare bara fått läsa om de första fem åren. Det kommer mer... Efter de enormt fina inledningsåren tror man lätt att det stannade upp där, att innovationskraften tog slut. Så är inte fallet...

Improvisationsmusik i världen

Improvisationsmusiken har gått in i en spännande period. Kanske är jag sen i tanken, men mitt intryck är att slitningarna efter kampen mellan reduktionister och ”traditionalister” (sic!) har ebbat ut. Det finns inte längre anledning att pinka in revir (i alla fall inte dessa)! Istället handlar det om olika angreppssätt som kan verka sida vid sida. David Sylvians Manafon är ett bra exempel på det, här finns exempelvis Evan Parker och här finns österrikiska Polwechsel och japanerna Tetuzi Akiyama och Sachiko M. Och det funkar alldeles utmärkt. Manafon är en mycket viktig skiva, med sin hybrid av pop och improv öppnar Sylvian och medmusiker upp improvisationsmusiken för många som hittills inte närmat sig den. Det motsatta gäller också, improvisationslyssnarna kanske kan lära sig att nynna en melodi.

Improvisationsmusik och jazz i Sverige

På skiva har det funnits mycket att glädjas åt under året. Magnus Granberg, Anders Dahl med flera har fortsatt att ge ut fina skivor på Bombax Bombax. Lisa Ullén har skridit fram som en fantastisk pianist och gett jazzen ny kraft. Både på skiva och live har jag njutit av Mats Äleklints trombon. Han pendlar med spännande spel mellan konstmusik, jazz och impro. Mats Gustafsson släpper den helt fantastiska Mats G. plays Albert A. på italienska Qbico (och jag är glad att jag hann köpa den innan den tog slut) och till slut kommer även The Things Bag it!. Found You Recordings släppte tre mycket fina skivor i sin Improvisationsserie: Two Sounds Ensemble, Stockholm Sweden Polyphony och David Stackenäs. Dessutom genomfördes Perspectivesfestivalen i Västerås där svenska toppmusiker samsades med internationella dito.

Elektroakustisk musik

För World New Music Magazine: Swedish (hi)stories skrev jag en artikel om svensk elektroakustisk musik. Jag valde att koncentrera mig till tre kompositörer: Bengt Hambreaus, Ákos Rózmann och Hanna Hartman. Ibland behöver man uppdrag som detta för att tvinga sig in i musiken. Hambreaus var en pionjär inte bara med svenska mått mätt, redan på 50-talet gjorde han delikat elektronisk musik och han var ytterst tidig med att blanda det elektroniska med det akustiska. Rózmann är en stor berättare det finns all anledning att närma sig. På ett sätt som är ovanligt idag tar han musiken till hjälp för att beskriva kampen mellan det onda och det goda. Och Hanna Hartman som närmar sig ljuden så till den grad att betydelser förbyts. Hon undviker att berätta historier, däremot har hon kloka saker att berätta om lyssnandet: låt ljuden vara ljud, låt dem inte färgas av subjektiva bedömningar.

ECM

Skivsamlarnörden i mig jagar de första 20 ECM-skivorna. Vilka monster! Jan Garbareks Afric Pepperbird är en frijazzklassiker som heter duga, Derek Bailey och Evan Parker i Music Improvisations Company, duoskivorna med David Holland med Bailey respektive Barre Phillips. Dessutom Terje Rypdal, Wolfgang Dauner och Marion Brown. Jösses! Det finns många bra skivor på ECM senare också, men de här talar sitt eget språk. Inte en slick tanke i sikte.

Paul Bley

Pianisten Paul Bley har en karriär som ingen annan. Han spelade med Charlie Parker, Charles Mingus och Art Blakey på tidigt 50-tal, hade Ornette Coleman och Don Cherry i sin (!) grupp 1958, var med i Jimmy Giuffres trio på 60-talet, spelade frijazz i slutet av 60-talet och var tidig med syntar på 70-talet. Och han är dessutom spännande än idag. det finns så mycket i Paul Bleys musik att det räcker för en livstid!

10 goda skivor från 2009:

Barry Guy solo/duo with Mats Gustafsson: Sinners, Rather than Saints (No Business)
Peter Evans: Nature/Culture (Psi)
Lucio Capece / Mika Vainio: Trahnie (Editions Mego)
Maja Ratkje & Lasse Marhaug: Music for Gardening (Pica Disk)
Marina Rosenfeld: Plastic Materials (Room40)
Lotte Anker / Craig Taborn / Gerald Cleaver: Floating Islands (Ilk)
Polwechsel & John Tilbury: Field (Hatology)
Lisa Ullén Quartet: Revolution Rock (Disorder)
Spunk: Kantarell (Rune Grammofon)
Christof Kurzmann / Burkhard Stangl: Neuschnee (ErstPop)

10 ”gamla” skivor jag införskaffat 2009:

Sven-Åke Johansson: Schlingerland (SÅJ, 1972) Sven-Åke Johanssons epokgörande slagverksskiva.
Don Ellis: Essence (Fontana, 1962) En tidig fantastisk Don Ellis med Paul Bley på piano.
New York Contemporary Five: Consequences (Fontana, 1963) Don Cherry, Archie Shepp och John Tchicai i det främre ledet. Man behöver inte säga mer.
Hans Reichel: Bonobo (FMP, 1975) Spännande gitarrimpro från 70-talet.
Robert Lippok: Open Close Open (Raster-Noton, 2001) Electronicaminimalism av högsta kvalitet.
Barbara Morgenstern/Robert Lippok: Herbst/Sommer/Fruehling/Winter (Domino, 2002) Fick äntligen tag i denna tolvtummare i Dominos 500-serie. Yes!
Paul Lovens/Paul Lytton: Was it me? (PoTorch, 1977) Vem har sagt att det lågmälda och utdragna inom improvisationsmusiken är något nytt? I så fall har de inte lyssnat på denna duoskiva från 1977.
Slits: Cut (Island, 1979) En av de bättre från min vända in i postpunken.
Ákos Rózmann: Impulsioni : De två, med tre instrument (Fylkingen, 1999) Fantastisk elektroakustisk musik!
Börje Fredriksson: Börje Fredriksson (EMI Odeon, 1969) I väntan på att lägga vantarna på Intervall!!! nöjer jag mig med denna fina jazzskiva inspelad 1966. Fredriksson är en av 60-talets mest spännande svenska saxofonister.