2009 : Mats Almegård

Med 2009 upphör inte bara ett år utan ett helt decennium. Under 00-talet var kanske minimaltechnon och dubstepen de mest intressanta och innovativa genrerna inom den elektroniska musiken, åtminstone under några kokande år i mitten av decenniet. Men så här mot slutet av 00-talet började både minimal- och dubsteptrenden köra alltförmycket i invanda spår.

Mats Almegård
Stundtals lät det som om basgången och de pipande synthljuden samplades på löpande band inom båda genrer. Redan för två år sedan borde Marc Houle också tagit udden av användandet av nerpitchade röster inom minimaltechnon med sin lyckade pastisch ”Techno Vocals”, men många fortsatte ändå. Skivbolaget M_nus (där Houle ges ut) skapade fantastiskt episka minimaltracks till för ett år sedan. Under 2009 har det och många andra minimalbolag gått på tomgång. Möjligen handlar det om hur djupt man tittar i backspegeln. De som tittade tillbaka ett eller max två år blev formelbundna och oinspirerande. Undantagen under åren kom inom minimaltechnon från Bloody Mary och Estroe. Inom dubstep var det Scuba, Mikkel Meyer och 2562 som ändå lyckades göra något intressant i en starkt formelbunden tradition.

Andra, som blickade djupare i backspegeln lyckades ta minimaltechnon och dubstepen framåt – genom att precis som inom modet göra retro till en av de viktigaste stilriktningarna och hämta inspiration ur historien. Det gäller givetvis inte enbart för minimaltechno och dubstep, utan också för andra typer av elektronisk musik. Jazzinfluenser närde både Vladislav Delays ”Tummaa”, Dinkys ”Anemik” och kanske framförallt Moritz von Oswald Trio som inte enbart hyllade John Coltrane i titeln ”Vertical Ascent”. Det mer organiskt öppna soundet där skarvarna och felen inte putsades bort gjorde musiken på dessa skivor mer levande och mer intressant. Tokyo Black Star gjorde något liknande inom housen med det fantastiska albumet ”Black Ships”.

Artisterna som 2009 blickade bakåt hamnade självklart inte alltid i jazzen. En stor inspirationskälla var också tysk krautrock från 1970-talet. Band som Neu!, Cluster och Faust ekade lite här och var, inom den experimentella rocken kanske tydligast hos We Fell From Earth och Jesu, inom technon hos The Field och Fuck Buttons. Det repetitiva manglet och episka strukturer bredde ut sig på dessa båda album, som båda var några av årets starkaste. Lika mäktiga berättelser berättade Klimek på albumet ”Movies is magic”, där filmmusik och soundtracks sattes under luppen.

Det kanske mäktigaste mötet mellan experimentell rock och elektronika kom i form av en tiotumssingel signerad Sunn 0))) & Pan Sonic. Deras cover på Suicides ”Che” fick jordskorpan att skälva.

Ett annat av årets starkaste album var Red Shapes ”The Dance Paradox”, där den hemlighetsfulle producenten också blickade tillbaka, men nöjde sig med att göra en arkeologisk utgrävning av technons ursprung i Detroit.

Mats Almegård