2009 : Mattias Jonsson

Ännu ett år att lägga till handlingarna, men det tar ibland emot att sammanfatta. Jag har under året haft svårt att formulera mig kring musik, inte minst när det handlar om musik som är relativt abstrakt i sitt uttryck. De senaste fyra-fem åren har dessutom min identitet som musiklyssnare blivit ytterst grumlig. Detta har dock fått mig att fundera väldigt mycket över vilken musik jag verkligen gillar. Och var. Och när. Och hur. Hög igenkänning och god hjälp i mina funderingar gav Rasmus Fleischer som i boken Det postdigitala manifestet – hur musik äger rum placerade in dagens musiklyssnare i ett nutida och extremt aktuellt sammanhang. Allt är tillgängligt, men hur går dagens musiklyssnande till? Vem bestämmer vad som är bra och dåligt nuförtiden, vem guidar en i det digra utbudet? Hur förändras ens syn på musik när såväl produktion som konsumtion övergår från ett stadium till ett annat?

För egen del har den här processen inte landat i något tydligt eller entydigt svar och jag vet inte ens om det är önskvärt. Kanske har jag i år uppehållit mig lite väl mycket i det trygga sällskapet av gamla favoriter, till och med sådant jag gillade som tonåring vid mitten av åttiotalet. Men det har varit underbart att lyssna på gammalt igen, med 2009 års öron, och därför har jag också gjort det. Det har krävts mer av tidigare ohörd musik för att den ska ge utslag på min intressebarometer och ta sig igenom det filtrerande knappnålsögat som avgör vad som duger och vad som inte duger. Jag har både struntat i detta och känt en viss oro. Under 2010 räknar jag med att kunna hitta tillbaka till formen, till ett förhållningssätt som blir mer smickrande för både mig och det som jag lyssnar på!

Under året har jag noterat ett nästan galet behov av att sammanfatta karriärer i ett boxformat. Många experter brukar också anta att detta är ett av de få ess som skivbolagen fortfarande har kvar i ärmen: att kunna släppa gammal musik igen och igen och igen. Två av populärmusikens största namn, The Beatles och Kraftwerk, har i år släppt sina kataloger i remastrade versioner. När nu dessa totalkanoniserade artister till slut tagit tag i ”problemet” med deras tidigare, högst bristfälliga, överföringar till cd känns det signifikativt på något sätt. Man kan undra om det inte är i grevens tid de släpps just i cd-format?

Det har aldrig varit enklare än nu att skapa sin egen musikhistoria. Ett exempel: jag lyssnade i år igenom de flesta av Beatles skivor, vilket naturligtvis kan kännas både gubbigt och tråkigt. Men sedan skapade jag ett eget sammanhang som jag trivdes fint i; gjorde en samling enbart med George Harrisons låtar, från 1963 till 1970. Tjugo albumspår och två singelbaksidor gav tjugotvå låtar med högklassig psykedelia – men en sådan skiva lär man ju aldrig hitta i affärerna, den får man göra själv. Samma sak gjorde jag med åttiotalssyntpopparna Ultravox och OMD: bort med de pompösa snedstegen, fram med de experimentella b-sidorna. Vips, man har skapat ett helt nytt band!

Årets skiva för min del är för övrigt Testbild!:s Aquatint. Helt fantastisk, på alla sätt. Jag önskar att fler får höra denna omedelbara klassiker. Både pop och konst. Popkonst, konstpop.

Nytt: Testbild!: Aquatint, David Sylvian: Manafon, Asher: Miniatures, Tortoise: Beacons Of Ancestorship, Alva Noto & Ryuichi Sakamoto: utp_, The Kingsbury Manx: Ascenseur Ouvert!, Mount Eerie: Wind’s Poem, Broadcast & The Focus Group: …Investigate Witch Cults Of The Radio Age, Liminals: Hearthand, Animal Collective: Merriweather Post Pavilion

Nygammalt: Kraftwerk: The Catalogue, Harmonia & Eno ‘76: Tracks And Traces, Loop: The World In Your Eyes + A Gilded Eternity, U2: The Unforgettable Fire, Neil Young: Harvest, The Beatles: In Stereo

Andra musikrelaterade upplevelser: återupptäckten av Ultravox, mäktiga GAS-spelningen på Volt-festivalen, den makalösa solokonserten med Soundofmusics egen Johan Redin på Kulturnatten i Uppsala, läsningen av Rasmus Fleischers Det postdigitala manifestet – hur musik äger rum.

Mattias Jonsson