2009 : Nina de Heney

2009

Polen, Warszawa, december 2009... mitt 2009 slutar med en historia om polsk svampodling och om 19 filippinska kvinnor i ett vandrarhem. I den historien finns ingen musik, ingen tanke om musik, här uteblir musik; det är enbart ord, som i värsta fall blir till ett halsband klyschartade stillbilder.

Följande hände: 19 unga kvinnor tog sig med lånade pengar från Filippinerna till Polen, med löftet om ett jobb på en farm där man odlar champinjoner. Efter en vecka förstår de att de hade blivit grundlurade av den polska arbetsgivaren. De jobbar 16 timmar om dagen, med 2 gånger 15 min paus, 7 dagar i veckan, till en lön som motsvarar 2000 kr i månaden. Det blir stora rubriker i polska medier under veckan, ett helt TV-team intar vandrarhemmet under en halv dag. De blir rikskändisar, eller snarare, historien om deras missöde blir rikskänd. Hälften bestämmer sig för att resa hem till sina män och barn, den andra hälften för att stanna i Polen.

Min decembersemester/inspirationsresa känns skamlig. Den som inte vet, ser inte, jag visste inget, jag såg inget, jag äter svampsås till min omelett... tills det här. Jag reser ifrån mina barn frivilligt, de reser ifrån sina barn för att kunna ge dom mat och kläder. Jag spelar bas, och äter allt möjligt utan en tanke på moderna slavar som kryper omkring i moderna odlingar utan skyddskläder.

Sista kvällen blir jag bjuden på chop-suey på filippinsk vis. Jag säger med ord som låter ganska tomma i sammanhanget : it's an honour to have met you.

På flyget hem i morse, nästan uteslutande polska män med breda, tysta ansikten, tunna läppar, spetsiga näsor med tunna vingar. Är de på väg till byggen, vägkonstruktioner i Sverige, Norge? Deras vandring påminner om kvinnornas, men jag tror att de i alla fall har skyddskläder.

Om jag ska komma ihåg en musikupplevelse 2009, så är det när jag stannade framför en zigensk basist på Kungsportsplatsen, tre tvinnade sensträngar, basen ett eget bygge, alltid samma basgång. Är det bara tillfälligheter? Jag spelar ibland också samma basgång, fast på fyra strängar, och inte på Kungsportsplatsen.

Nina de Heney, 11 december 2009