2009 : Sofia Jernberg

År 2009 har jag ägnat mig åt att:

•)) Fixa fram en fullstor harpa. 
•)) Maila alla dessa mail med info om rep, flyg, soundcheck, mat, hotell, gage, allergier, låtlista, rider.
•)) Planera och genomföra en festival tillsammans med HAGENFESTEN-teamet.
•)) Lära mig alla dubbelgrepp på en cello, skriva tabeller över existerande flageoletter på en gitarr samt undersöka möjliga spelarter på en japanese tempel bowl. 
•)) In på riksdagen försöka förklara varför det är viktigt med kvalitet och varför seriösa musikarrangörer är en nödvändig del för ett kulturliv i utveckling.
•)) Hitta en plastkamel som senare kom att kallas "kamrat kamel".
•)) Med integriteten i behåll avfärda en dryckesglad ensemblemusiker som efter vetskapen om att jag skulle skriva musik för honom ville testa mina kunskaper inför en massa andra män i hans ålder, 40-55. Med förhoppning om att jag skulle framstå lika ung och dum som jag i hans ögon såg ut att vara, antar jag. Frågan löd: hur är en violin stämd? 
•)) Planera och genomföra en festival tillsammans med FRIM-teamet.
•)) Skriva de där styckena som sliter på mina lungor, flyttar organ som preliminärt fylls med nitroglycerin. Men då det färdiga resultatet är uppnått återgår till sin rätta plats, töms på giftet till helt fungerande och ovetande om faran. Tur att organminnet är kort! 
•)) Bära stolar, bänkar, dukar, bestick, öl, glass, köttbullar för att räcka till 300 festivalbesökare.
•)) Motivera för en skeptisk interpret varför jag i mitt stycke, i den mån det går, föredrar klangfärgsskiftningar gjorda med händerna hellre än med föremål.
•)) Sopa bort 625 liter damm från ett jordladugolv.
•)) Förklara för en entusiastisk kameraman på SVT varför den musik vi gör inte går att upprepa exakt i detalj. Att man inte kan spela in bild först och sedan ljud. Att det är orätt gentemot vår musik att klippa mellan tagningar av bild och ljud, ljud och bild huller om buller. 
•)) Täcka över jordgropar, hamra i spikar, flytta skrot, måla, putsa fasader för att rummet tillslut ska förvandlas till en fräsch och glansigt skinande bar.

År 2009 har jag frågat mig:

Varför, varför göra allt detta? Vad tillför denna musik världen med pågående svininfluensa, klimathot, terroristskräck och islamofobi? 

Jag tänker:

Om varje människa gör sitt allra yttersta för att förverkliga det för dem mest betydande, samt ser till att så många som möjligt får ta del av detta, borde det nästan få kallas heligt. Heligt därför att allt arbete bakom är så omfattande och enormt att det är omöjligt att fånga eller beskriva och därmed rymmer oändlig respekt inför det betydande. Om detta sker innebär det att nästan allt som händer borde vara heligt för många? Det som är heligt på detta vis kan inte skada, utan bara föda annan vördnad inför andra och tillvaron. Kanske är det så vi drar vårt strå till stacken, vi som jobbar med kultur på detta sätt? 

Jag minns:

I en lada i Dala-Floda, Sweden, gjorde Evan Parker och Axel Dörner sin första duokonsert. En konsert som skulle kunnat bli en historisk "duell" mellan representanterna för två av de starkaste estetiska krafterna inom den fritt improviserade musiken. Men icke. De möttes, duellerade ej utan skapade musik tillsammans, med sina vitt skilda uttryck som medel. Bortom all moralisering och dogm skapade de musik för oss att höra i denna lada på Hagenfesten. 

Jag ser närmast fram emot: 

Skivsläpp av PAAVOs andra skiva i februari och planering inför nästa HAGENFESTEN 2010.

Sofia Jernberg