2009 : Sven Rånlund

2009 var ett musikpolitiskt skitår. Regeringen bestämde att Rikskonserter ska läggas ned (visserligen 2011 och inte till allmän landssorg, det ska erkännas). Musikdistributören CDA har lagts ned, Caprice läggs troligen ned, och nackskottet får troligen också nymusikcentret CoMA i Växjö. Spelar roll, säger du. Vad gott gör skev musikpolitik? Det ligger nåt i det. Men samtidigt slåss alltfler små skivbolag och konsertarrangörer – och föralldel även webbaserade musikmagasin – med andra fattiglappar om de pyttiga, kravspecifika smulorna. Det är vad som blir över när elefanterna fått sina ofantliga offentliga stöd utan motkrav på att vara vare sig särskilt nyskapande eller relevanta för dagens utövare och publik. Surt sa räven. Surt när så mycket bra musik spelas in och spelas ut.

Sven Rånlund.

Av årets festivaler har några efterlämnat riktigt fina minnen. Bakom två står skivbolaget iDEALs Joachim Nordwall: dels Botanic Sounds i Botaniska trädgården i Göteborg, där ett precist urval av svenska och internationella ljudkonstnärer resulterade i en sensuell och engagerande installationsfest für alle; dels No Fun på Fylkingen, en tredagars noise-mässa (läs Soundofmusics totalbevakning av festivalen) som med allsköns klang, buller, bröl och spräck bara floppade på en punkt – nästan inga kvinnor på scenerna. Illa.

Att så kallad ”smal” musik trivs bäst utanför sina historiskt avgränsade reservat är GEIGER-festivalen i Göteborg bevis på. Där gäller tvära kast och snabba puckar. Jag ska av olika skäl inte säga mycket om festivalen, mer än att Mårten Falks sologitarrkonsert var mitt års bästa upplevelse i den töjbara kategorin Fire Music. Okej, Dror Feilers försök att samma kväll riva den israeliska muren i Palestina per saxofon och elektronik – det fanns glöd där också.

Mycket nytt svenskt och nordiskt har glatt mig under året. Rune Grammofons 2009 var ett toppenår och bolaget har fullföljt sin lott att ge röst åt den bästa norska musiken: Humcrush, Bushman’s Revenge, den mäktiga trippel-cdn med Circulasione Totale Orchestra, Runes vinylbolag The Last Record Company som prånglade ut en triss kanonplattor av vilka jag däckade särskilt av Stian Westerhus sologitarrslammerplatta. Andreas Tilliander, som Mokira, gjorde dubkrautiga Persona, den har jag nog spelat mer än någon annan electronicaplatta under året.

Bland de stenhårt skoningslösa tog en rookie upp titelmatchen med decenniets bägge tungviktsalbum (jag tänker förstås på Kevin Drumms Sheer Hellish Miasma och Lasse Marhaugs A Shape of Rock To Come). Hilo Superdrone – Fredric Bergström/Tony Blomdahl – debuterade med Dog of Mayhem (SEKT Records), så nära en trubbig-spik-i-örat man kommer. Men som den skaver gott!

Annat värdefullt från våra breddgrader: Träd gräs och stenars Hemlösa katter, Anna Erikssons Moose Imitating Moss, Erik Enokssons Man tänker sitt, Mika Vainios Revitty, Christine Ödlunds sorgligt förbigångna Phenomena och den likaså obegripligt obeaktade Demoni Paradiso av syntfetischisterna Evil Madness vars myspacemotto var årets allegori: ”Traveling Wilburys of Icelandic electronic music”.

Så tack, alla, än en gång! Tänk vad god musik, liksom goda handlingar, talar bättre än trubbiga ord.