2010: Andrea Neumann

Den 30 augusti besökte jag en konsert på Hauptbahnhof i Berlin, där en 80 minuter lång kompostion för fyra blåsare av Christian Kesten framfördes inom ramen för "ohrenstrand mobil".
Instrumentalisterna stod i en kvadrat (sopransax, fagott, altsax, tenorsax) men med flera meters avstånd från varandra och spelade ofta exakt samtidigt och ibland ovanligt långa toner (mellan sex och tjugo sekunder); mellan tonerna rådde en tystnad, som berodde på hur långt det var mellan tonerna och ibland var tystnaden längre än de.

Sedan jag lyssnat femton-tjugo minuter tyckte jag inte längre om stycket. Jag frågade mig varför tonernas frekvenser inte korresponderade starkare med bullret på järnvägsstationen, varför instrumentalisterna inte var ännu mer utspridda på stationen, varför pauserna i stycket kom så regelbundet. Jag tyckte att järnvägsstationen var ovanligt olämplig som konsertsal, eftersom klangerna hade svårt att hävda sig mot bullret, och därför var det svårt för lyssnarna att koncentrera sig, osv.

Men jag stannade kvar. Jag stod på ena sidan; jag ställde mig på andra sidan; jag gick runt musikerna, satte mig var som helst, snart var jag litet uttröttad. Jag lyssnade allt mindre koncentrerat, drömde litet grand. Jag började höra klangerna som regelbundet återkom och försvann som ett slags andning, som mycket långsamma pulsslag. Då det var tyst, längtade jag efter nästa klang. Jag uppfattade de förbipasserandes rörelser som en del av denna klang – en tyst rörelse. Stationens ljud föreföll mig plötsligt som om de likt ett instrument låg bredvid de andra klangerna.

Järnvägsstationens ljud lade sig vid sidan av de förbipasserandes olikartade steg och tempo och också de instrumentala klangerna.

Och inom mig spred sig en ovanlig frid.