2010: Magnus Nygren

Berlin.
Berlin fortsätter att vara ett viktigt centrum för den improviserade och experimentella musiken. Under september månad pågick festivalen Echtzeitmusiktage och jag hade glädjen att vara där några dagar (läs recension här). Puristerna lär väl darra, men echtzeitmusiken är inte längre enbart realtidsmusik. Begreppet har vidgats till att även inbegripa noterad musik. Snarare handlar det om ett förhållningssätt, där reduktion, nyfikenhet, kontroll och koncentration finns med som viktiga ingredienser. Sven-Åke Johansson är en viktig förebild för scenen och att han fick inleda festivalen med ett stycke för pappkartonger var naturligtvis en fin gest. Och hans stycke för 22 musiker spelandes på pappkartonger kommer alltid att finnas kvar som en höjdpunkt i mitt musikaliska minne (filmsnutt från konserten finns här). Just detta att överraska är en viktig del av echtzeitmusiken, även om det också finns de som förfinar ett redan funnet sound istället för att hela tiden skapa nytt.

Kammarmusik/improvisation.
Kammarmusiken blir allt vitalare. Det livskraftiga mötet mellan det improviserade och det noterade har nyttjats i större grad i år än tidigare. Och faktiskt ser det ut som att närmandet kommit från båda hållen. I centrala Europa har kammarmusikens öppnande pågått ett tag med grupper som Klangforum Wien och andra. Med exempelvis kvartetten Lemur med bland andra Michael Duch och Lene Grenager har det definitivt nått Norge, gruppen har enligt min mening spelat in årets intressantaste platta med Aigéan. Vad gäller skivor har vi långt kvar i Sverige, däremot finns det goda tecken på andra håll, vilket inte minst visade sig under festivalen Sound of Stockholm i november. Från improvisation göra också stora närmanden. Kai Fagaschinski och Michael Thieke, två av många intressanta musiker på den experimentella Berlinscenen, har i klarinettduon The International Nothing exempelvis helt lämnat det improviserade för det komponerade. Men ur en improviserad tradition. På deras Less action, less excitement, less everything (Ftarri) drar de sylvassa streck med sina instrument.

Drone.
Dronen blir ett allt ihärdigare inslag i den experimentella musiken. Den norske slagverkaren Ingar Zach har länge arbetat horisontellt med slagverken och hans M.O.S. på det egna skivbolaget Sofa är bland det bättre han gjort. Kanske är det för att anslagen löper parallellt med det utdragna, ansatserna kompletterar varandra. En motsägelse i hyllandet av dronen, naturligtvis, men det ihållande är fortfarande en oerhört viktig beståndsdel i musiken.
Inom konstmusiken har dronen funnits länge. Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag hörde Gruppo di Improvvisazione Nuova Consonanzas ”Omaggio a Giacinto Scelsi” (från Musica su schemi på Cramps från 1976). Den pekade både bakåt och framåt. Jag får för mig att även medlemmarna i den norska kvartetten Lemur har hört denna fantastiska låt. Detta eftersom det även hos dem finns ett drag åt den konstmusikaliska dronen.
Även svenska Dan Fröberg ägnar dronen stor uppmärksamhet när Ideal slutligen gav ut två skivor av honom samtidigt. Fenomenalt använder han glasinstrument och snävar in ett fint område att vara på.

Hagenfesten.
Åkte med hela familjen till Dala-Floda och Hagenfesten. En mycket trevlig festival med en massa intressant musik. Fredrik Ljungkvists Yunkan 10, Herman Keller/Joel Grip/Sven-Åke Johansson, Streifenjunko, duon David Stackenäs/Lina Nyberg, gitarristen Håkan Goodhe med flera, med flera. Många fina minnen. Se Lars Jönssons bildspel.

Brittjazz.
Körde rakt in i brittjazzträsket under året. Lyckades få tag i John Wickes digra bok Innovations in British Jazz, Volume One 1960-1980 och drömde till slut om AMM. John Stevens, Soft Machine, Ogun, Keith Tippett, Derek Bailey med flera. Boken tar ett brett grepp om jazzen och sätter in de olika uttrycken i ett sammanhang, även om den blir lite långdragen. Synd att så mycket av den brittiska jazzen kring från 1960- och 1970-talen ska vara så fasligt dyrt om man vill ha det på lp. John Surman, Mike Osborne, Louis Moholo, Joe Harriott, Howard Riley – yes, yes, yes.

Nykraut/kosmische musik.
Krautrocken har aldrig dött! Ibland får den dock större uppsving än annars. Med grupper som Arp, Emeralds och deras gitarrist Mark McGuire, Oneohtrix Point Never, Roll the Dice har den ännu en gång förlösts. Ibland kan man undra vad en del av det nya tillför, å andra sidan är mycket så fantastiskt bra att jag inte orkar bry mig…

Vinyljakten.
Ett gott vinylår har passerat - men lever vidare på skivtallriken : ). Hittat många skivor jag letat länge efter. Disposability och Sortie med Steve Lacy, inspelade i Europa 1965 respektive 1966. Precis i mellanrummet mellan den strukturerade Lacy och den frie Lacy. Leo Smiths soloskiva Creative Music-1 från 1971 var också rolig att slutligen hitta. Paul Bleys Blood med Mark Levinson och Barry Altschul från 1966 och inte minst Cecil Taylors Love for sale inspelad redan 1959. Angle med Howard Riley Trio med en ung Barry Guy är ett mästerverk.
Det är häftigt att vinylen samtidigt har kommit tillbaka även för den nyinspelade musiken. anbb:s mimikry är hur snygg som helst som dubbelalbum. För att inte tala om Dan Fröbergs och Joachim Nordwalls fina Play Rönnells antikvariat. Mycket av det nya släpps idag på vinyl. Men fortfarande ägnar sig en del bolag uteslutande åt cd. Varför?

Nära döden-upplevelse.
En läcka i taket fick vatten att läcka ner på skivspelaren som stod placerad på en hylla fullproppad med vinylskivor! Det låg en pöl av vatten på skivspelarlocket och det börjar droppa/rinna vidare – nedåt mot skivorna. Som ett under klarade dock allt upp sig! Ett omslag blev skadat, i övrigt ingenting. Puh!!!