2010: Mats Almegård

2010 var ett oerhört starkt musikår, där både ambient och indiepop blev intressant igen, technon blev skitigare och smutsigare, dubstep och häxhousehybriderna dök upp i form av spännande anrättningar.

2010 bjöd på fantastisk indie genom album från The Radio Dept., Yeasayer, The National, Hot Chip, Arcade Fire, Beach House och Ariel Pink's Haunted Graffiti. Kanske inte riktigt lika mycket, men i min bok minst lika glädjande är att ambient åter visade innovationsvilja och nya grepp. Oneohtrix Point Nevers Returnal har det skrivits spaltmeter om – med rätta. Utan att tveka skapade Daniel Lopatin en skiva som pekar framåt samtidigt som den breder ut tjocka lager med nostalgi. Riktigt lika lyckat kanske inte Brian Enos samarbete med Jon Hopkins och Leo Abrahams blev, men det var ändå det bästa Eno gjort i eget namn under många år. Att The Black Dog sedan valde att komma med en kommentar till Enos klassiska Music for Airports med Music For Real Airports var en definitiv höjdpunkt 2010. Vackert, flerdimensionellt och samtidigt kritiskt till flygplatsen som idé. Loscils Endless Falls var en annan ambient pärla.

Efter flera års minimaldominans på technoscenen är det också lätt att konstatera att soundet och fokuset svängt: från det glittrande excesslivet och de krispiga produktionerna till något betydligt skitigare. Skivbolaget Ostgut Ton går i bräschen för denna nygamla dubtechno som definitivt sett till att få tillbaka mitt intresse för en technogenre som alltid behöver förnya sig för att inte självdö. Vid sidan av Marcel Dettmanns debutalbum såg Traversable Wormhole, Echologist och Function (bland andra) till att gjuta nya impulser i en musikstil som för en stund höll på att bli alldeles för turistvänlig.

Med Triangulation såg också Scuba till att fortsätta utveckla dubstepen. God hjälp hade han av Mount Kimbie och Ikonika. Men 2010 var också året då genrer överskreds – av Darkstar som gjorde synthpop av sin dubstep och av Actress som med Splazsh skapade ett svårdefinierat mästerverk. Liknande ambitioner, som nästan nådde hela vägen hade Matthew ”Radio Slave” Edwards under sitt The Machine-alias. I detta praktfulla collage märktes den stora vurmen för afrikansk musik som gått in i mycket av årets musik.

Ett annat tematiskt spår som antagligen fortsätter locka artister är gothkryddan. Zola Jesus var inte ensam om att spana tillbaka till gothrockare från 80-talet. Det mest spännande som kommer ur denna retrospektiv är kanske Salem och deras album King Night. Atmosfäriskt, mystiskt och vackert. I och med det bar de nästan på egen hand upp den nya genren med det rätt töntiga namnet ”häxhouse”. Men det kvittar så länge de levererar musikaliskt.

Fortsätter det så här blir 10-talet fantastiskt.