2011: David Linnros

Vad skriver man ett sånt här år, när ingenting var the new shit? I väntan på den nya skiten är framtiden åtminstone en uppfriskande tabula rasa.

Bra grejer ändå:

Att höra saxofonisten Stephane Rives på Fylkingen i FRIM:s regi, 8 februari, var i och för sig the shit. Genom sin totala kompromisslöshet rensade han luften på förväntningar och fyllde den istället med musik. Men Rives är en figur som rör sig vid sidan om, snarare än framför. En enmanstrupp och inte avantgarde.

Att göra minimusikfest på Fylkingen i juni med Lisa Ullén och blanda hejvilt mellan konstmusik- och improvakter, det kändes syrerikt.

Att för ett par veckor sedan åka på (Re)thinking Improvisation konferens i Malmö och lyssna på improvisatörer från hela världen som försöker prata om improvisation, men det går bara inte. Istället andas de improvisation, och det går mycket bättre.

Att spela Prurient i Kalejdoskop i P2