2011: Emil Strandberg

2011 (30 november)
Vaknade sent. Låg i sängen och läste i Malte Perssons Underjorden (”den äkta känslan är privat / den äkta konsten däremot offentlig”). Pannkakor och kaffe till frukost. Jag tar en promenad ned till vattnet – soligt, blåsigt och varmt (eller milt, som de säger) – tänker på att det inte längre är ovant för mig att se på mitt liv i årscykler. Jag tror att det gör mig lite mindre upptagen av nuet. Just nu söker jag mig också allt längre bakåt i jazzhistorien efter inspiration, när jag kommer in igen lyssnar jag på Louis Armstrong Hot Five. Å andra sidan hyser jag inga illusioner om att någon ska lyssna på mig om åttiofem år. I stället handlar musiken om att bota livets leda – läs en bok, ta en promenad, spela en konsert, samtala med en vän – och är därför helt och fullt i stunden. Efter lunchen, som jag lagar och äter för att jag måste, övar jag och det är sannerligen ett vardagsbestyr. Jag minns en intervju med Evan Parker där han berättade att han fantiserar om att sluta ge konserter och bara öva. Jag tror att jag förstår honom; att försöka bemästra ett instrument, utveckla sina idéer, utöka sina kunskaper om musik, det är ett privat arbete. På kvällen åkte jag till Fylkingen och hörde John Tilbury spela Morton Feldman. På vägen läste jag lämpligt nog ytterligare ett par av Malte Perssons sonetter om Stockholms tunnelbana och verklighetens underjord gjorde sitt yttersta för att leva upp till Maltes metaforer: en man hade lagt sig på spåren och väntade på att bli överkörd (Bredäng), en annan kräktes i min vagn (strax före Liljeholmen). När jag kom hem kollade jag mejlen. Fred Lonberg-Holm har lovat att skicka tagningar till Seval-skiva nummer två snart. (Och så börjar jag fundera på likheterna mellan Sevals och Hot Fives musik (som beträffande förhållningssättet till improvisation, instrumentering och form är flera)).

Emil Strandberg, musiker, spelar trumpet, i bland annat Seval och Paavo, med Lina Nyberg, Joakim Milder m.m.