2011: Mattias Jonsson

När jag blickar tillbaka på mitt drygt fyrtioåriga liv så inser jag att jag lyssnat på inspelad musik i en rad olika format och ur en rad olika ljudkällor. Föräldrarnas grammofonspelare på sjuttiotalet var första mötet med vinylskivor. I familjens bil (en Amazon eller kanske en Volvo 142) fanns i begynnelsen en sådan där amerikansk 8-trackbilstereo. Transistorradion i köket spelade en hel del musik för mig. Minns också att min far spelade stenkakor på en vevgrammofon i sommarstugan, mest på skoj kanske, men ändå. Så småningom fick jag en egen kassettbandspelare. Jag minns att jag brukade spela in musik från teven, via luften alltså, som jag senare spelade upp igen på bandspelaren. Det kan inte ha låtit särskilt bra men jag lyssnade ändå.

Man växlade upp utrustningen allteftersom. Kassettbandspelaren gick antagligen sönder och man skaffade en ny. En liten "bergsprängare" hade jag också ett tag, om nu bergsprängare kunde vara små. Jag spelade in mycket musik från radion, började snart köpa egna skivor. Till slut blev det väl också en lagom stor stereoanläggning i rack, med skivspelare, kassettdäck och radio. Minns att jag ägt en Walkman en gång i tiden, samt en bärbar cd-spelare. Sen började det ju dyka upp hemdatorer av mer eller mindre avancerad karaktär och ganska långt senare började jag även lyssna på musik via ljudfiler. Stenkakor, kassetter, vinylskivor, cd, mp3:or och annan webburen musik; sidoyttringar som blandband tillverkade av svett och kärlek, brända samlingsskivor, omsorgsfullt ihoptotade spellistor – en ytterst välbekant och traditionell utveckling som man kan välja att jubla eller svära över, beroende på humör och läggning.

När jag blickar tillbaka på mitt 2011 så är det nog faktiskt en magisk teknikpryl som står för det stora genombrottet. Vi kan kalla den Belkin (den heter så till och med). En svart, liten puck som trådlöst tar emot min telefons Spotify-information och skickar in den i min stereo. Efter vad som känns som en evighet av erbarmligt dålig ljudkvalitet på delar av mitt musiklyssnande – ofta sittande framför en skärm, krökt rygg, kisande ögon, ofta med hörselskadande hörlurar, ibland via små datorhögtalare, i allra värsta fall genom datorns inbyggda högtalare – har jag, för några hundralappar, hittat en lösning som ger mig möjlighet att spela musik på hög volym rakt ut i vardagsrummet. Via en tjänst som erbjuder en vansinnigt stor mängd musik och som kostar mig en hundring i månaden.

Folk i min omgivning reagerar olika på det här. Somliga stoppar två fingrar i munnen. En del vill ha kvar sin värdiga högtidsstund framför vinylspelaren, försiktigt vända på det svarta vaxet efter a-sidans sjutton minuter för att kunna lyssna på sida två. Vinyl låter ju överlägset bäst, även om det knastrar lite mellan varven! Andra surfar sorglöst omkring, lever livet online dygnet runt sju dagar i veckan (verkar det som i alla fall), tar en klunk läsk, tar en klunk musik. Även om jag också har mina (gamla) principer och såklart vet att det finns många andra parametrar som också spelar in så försöker jag hålla mig pragmatisk till det hela. Teknikens yttersta ansvar är att leda ljudvågorna till mina öron på ett så fördelaktigt sätt som möjligt, musikens yttersta ansvar är att vara så bra och så nära min personliga smak som möjligt.

Bland det första jag gjorde när min Belkin-lösning var installerad var att noggrant jämföra ljudet med en ordinär cd. Jag misstänkte, ja, var ganska säker på att det skulle låta avgjort sämre. Visst, jag förlorar en del i basregistret, jag förlorar några uns skärpa, djup och upplösning. Men skillnaden är förvånansvärt liten. Förvånansvärt liten. Så nu sitter jag här med min välfyllda mapp kallad ”Album från 2011”. Jag konstaterar att den innehåller 2000 låtar som det tar fem dygn att lyssna igenom. Detta är egentligen mot mina ideal. Det är otäckt. Det är skrämmande. Det är fruktansvärt, fasansfullt, horribelt. Det är pornografi, det är prostitution. Det är som att dyka med huvudet före rakt ner i helvetet och hoppas att resan ska bli trevlig. Jag tänker igen: tekniken finns där och byter ibland skepnad, sen är det upp till musiken att vara bra. Och sen är det upp till mig att, på något vis, hantera situationen.

Här är i alla fall tio album som jag lyssnat en del på under året. Det är inte säkert att du skulle gilla dem:

Julianna Barwick - The Magic Place
The Caretaker - An Empty Bliss Beyond This World
Nicolas Jaar - Space Is Only Noise
Oneohtrix Point Never - Replica
Panda Bear - Tomboy
Processory - Change Is Gradual
Robert Stillman - Machine's Song
Testbild! - Barrikad
Washed Out - Within And Without
Winter Family - Red Sugar