2011: Peter Danemo

Stockholm 2011-12-10

Under 2011 hände det en hel massa i mitt liv, även i mitt yrkesliv, var nu det ena eller andra slutar eller börjar!? Ibland väldigt svårt att säga. Mycket har kretsat kring tid på ett eller annat sätt. Jag har till exempel fyllt 50. Något som fyllde mina tankar ganska mycket tiden innan. Sedan kom dagen och till min förvåning var det mesta sig likt. Jag fick ett gratulationskort av en god vän ”Tid, det är bara något dom har hittat på” stod det. Det sitter på vårt kylskåp. Jag ser det varje dag. Det är bra, behöver bli påmind om det där med tiden lite då och då.

På en spelning så bar plötsligt Lina Nyberg och Cecilia Persson min stativlåda.
- Inte behöver ni bära den åt mig, sa jag.
- Du är ju så gammal nu, du behöver hjälp, svarade dom lite retsamt.

Det var visserligen innan jag fyllt 50, men jag tror jag hade nämnt något om att det började närma sig och att jag hade svårt att vänja mig vid tanken. Otroligt komiskt. Skrattade länge åt händelsen.
Mina barn har ett helt annat förhållande till tiden än vi vuxna. Deras metod är att strunta i den. Det tillstånd barn befinner sig i under leken är bortom tiden. Ibland tittar jag på, i smyg, eller bara lyssnar till hur leken formas. Avundas deras öppenhet och fantastiska förmåga att på ett ögonblick uppslukas totalt. Allt dom gör är på riktigt. Total närvaro. Inga baktankar. Det slog mig ganska nyligen att det som mina barn gör naturligt (alla barn), är allt det jag försöker uppnå i mitt musicerande, men kanske främst som människa. Dom är mina största förebilder helt enkelt.
Som medlem i en barnföreställning, Den olydiga ballongen, har jag under 2011 gjort ett antal konserter för små barn. Det har varit väldigt roligt, och ansträngande. Barn är förfärligt ärliga, uppfriskande ärliga.

Jag och Fredrik Lundin har efter 10 års paus börjat spela tillsammans igen. Det värmer varje gång jag tänker på det.

I januari befann jag mig i en studio. Vi skulle spela in musik jag skrivit. Vi hade repeterat. Stämningen var god. Sladdar drogs. Mikrofoner kopplades in. Någon drog ett skämt. Ljudteknikern började bli klar. Hörlurar kom fram. Helt plötsligt, mitt i all denna aktivitet slog det mig att alla var där för min skull. Jag kände mig oerhört tacksam och ödmjuk i det ögonblicket.

Det jag tänker bära med mig frän 2011 är att inte ta något för givet. Kort och gott. Sedan tänker jag fortsätta att inspireras av mina och andras barn som vi alla har så mycket att lära av. Dom vet saker som vi glömt. Saker som fördunklats av vuxensaker. Sedan ska jag börja bära min stativlåda igen. För så himla gammal är jag faktiskt inte.