GAS-festivalen 2010, dag 2

GAS-festivalen har aktiviteter även under dagtid. I går bland annat frukostsamtal, lunchkonsert med Nina de Heney/Lisa Ullén och visning av den isländska dokumentären ”Dreamland”. ”Dreamland” såg jag på Göteborgs filmfestival tidigare i år, musik av Valgeir Sigurdsson (släpptes nyligen på skiva), men framförallt är det en tankeväckande film om när Island via stora internationella företag våldtar sin egen natur och pumpar in utländskt kapital i landets ekonomi. Det gick inte så bra…

Precis som i onsdags kunde jag komma loss först på kvällen, var lite sugen på Nana April Jun på Dirty Records, men valde Michael Sakamoto och Amy Knoles dans/musik/film-föreställning ”Sacred Cow”. Jag kan inte särskilt mycket om dans, men det var dansen som var den stora behållningen. Michael Sakamoto blandar butoh med andra dansformer, han berättade något, jag var osäker på vad han berättade, möjligen möten mellan öst och väst, fint med de små gesterna, små rörelser, som är starkt uttrycksfulla. Amy Knoles musik (liveelektronik, synthtrummor & annat) tog för mycket plats. Musik som är gjord, antar jag, tillsammans med dansen, som ackompanjerade dansen, men jag hade mycket hellre sett Michael Sakamoto utan musik. Kroppens rörelser som tyst musik.

Kvällens andra och sista konsert på Pusterviks stora scen ekade 90-tal. Paul Schûtze & Simon Hopkins var en besvikelse. Eller ja, snarare var jag förvånad över att Schütze var fast i soundet som han var med och utvecklade på 90-talet, en slags färgsprakande, glidande ambient, som kändes tam och ointressant idag. Ibland gick musiken in i hallucinatoriska landskap med någon slags diffus Twin Peaks-känsla som lockade en lite stund. Simon Hopkins gitarrspel var mer intressant än Schützes klanger, stöpta i Frippfärger, med korta improvhugg. Filmen som visades, perspektivförskjutningar i glas, eller något liknande, var enahanda. I stort: festivalens hittills sömnigaste konsert.

GAS flyttade till Nefertiti. Dylan Nyoukis var lika bra som på No Fun Sweden Fest på Fylkingen i höstas. En fascinerande artist som förenar en tradition från dada, Fluxus och 60/70-talets text/ljud-pionjärer med en samtida noiseesteteik. Han gjorde först en röstsolokonsert, leker med olika språk, gurglar, klickar, ja, låter sjuk, frisk, glad, arg, det kan vara roligt, men allvaret finns där också, det är som han spelar upp korta scener, med olika människor som gång på gång misslyckas med att förstå varandra. Han upprepade en fras - It shouldn´t have to be like that, eller något liknande - bröt ner orden, tuggade sönder orden. Till slut var det bara ett vrål kvar. Lysande röstkonst! Som en monolog av Beckett. Eller Sten Hansson.

Tillsammans med sin hustru, Karen Constance, bildar Dylan Nyoukis duon Blood Stereo. Nu var det mer ljud, ett bord med föremål, mikrofoner, successivt byggde de upp en myllrande ljudvärld, med fågelliknande läten, rullande, skevt maskinella rytmer, små runda saker i skålar och gudvetvad. Nyoukis använde rösten även här, sjöng/skrek på slutet av den tyvärr alltför korta konserten ungefär som på någon av den franska solitären Ghédalia Tazartès suveräna skivor.

Direkt efter Blood Stero blev det poesi av Ulf Karl Olov Nilsson (UKON). Tre dikter. Funkade fint efter Nyoukis röstexperiment. Några kanske har sett/hört när UKON läst poesi till musik av Njurmännen de senaste åren. Nu var det utan musik. Han radar upp påståenden. Skär sönder dem, mycket humor, men även halsbrytande vändningar. Ord som skenar iväg, som i den märkliga berättelsen om Mr. Block. UKON var del i readings, festivalens idé med korta framträdanden mellan konserterna, där man även har kunnat höra en kort föreläsning om jägare och hemliga sällskap i Västafrika och en uppläsning av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna..

Franck Vigroux Trio var en positiv överraskning. En fransk gitarrist, producent, kompositör och turntablist som hade med sig två musiker på kontrabas och trummor. Vigroux spelade enbart turntables (och elektronik), men det märktes att han har många strängar på lyran, han behandlade skivtallrikarna med stor musikalitet, i alltifrån hårda, kaotiska vansinnesfärder till täta, tystare partier som för ett ögonblick fick mig att minnas Otomo Yoshihide/Martin Tetrault/Philip Jecks enastående túrntablekonsert på en tidigare GAS-festival. Basisten Bruno Chevillon skapade alla möjliga slags ljud med sitt instrument och var en viktig kugge i soundet. Däremot tyckte jag att trummisen Michel Blanc saboterade helheten en smula. Han skulle i och för sig nästan kunna vikariera i Lightning Bolt, men var inte alls lika nyanserad och lyhörd som de övriga i trion.

Kvällen avslutade med att föreningen Levande Musik (med anor från 50-talet) visade upp delar av sin verksamhet under namnet Andra Chansen. En klubbkväll i miniatyr. Korta set av Forty Fingers (fyra flöjtister), distinkt techno av World Domination (med bland annat Mattias Petersson), performance/videokonst med Michelle Collins och Karin Flodhammar, och text/ljud-duon MonoMono. Ett trevligt initiativ. Men det hade varit intressant om akterna hade försökt spela med varandra i högre utsträckning. Flöjter i electronican, eller performance till MonoMono. Till exempel.