Martin Kippenberger och musiken

Martin Kippenberger var en fantastisk konstnär. Men en självförbrännande människa, bräddfylld av allt han tog sig före. I slutet av 1970-talet finner vi honom i Berlin-Kreuzberg. Här driver han sin Konstbyrå tillsammans med Gisela Capitain som senare skulle bli hans gallerist. Dessutom leder han den legendariska klubben SO36, uppkallad efter stadsdelens dåtida postnummer – Süd Ost 36. Han bjöd in en rad udda band, alltifrån Red Krayola till Kleenex. En berömd spelning gjorde hans vän Sven-Åke Johansson 1979 med en blandning av väst- och östtyska frifräsare. På programmet stod bland annat kända Berlinmelodier av Paul Linke! Då jag lyssnar noga på inspelningarna hörs publikmotståndet. Folk snackar, skramlar, protesterar, ger vassa kommentarer. Kippenberger själv uppträdde ibland som trumslagare i sitt fripunkiga band Luxus, och det kunde leda till handgripligheter.

Under de här åren i Väst-Berlin skrev han konsthistoria och drev en viktig musikscen. Sedan tog pengarna slut, och han gick helt upp i sitt konstnärskap.

I mina ögon är Kippenberger en av det sena 1900-talets stora konstnärer. Hans teckningar och målningar flödar maniskt ur hans föreställningsförmåga, de kryssar hela tiden hans egen väg, följer hans kropps gradvisa förfall i det allt våldsammare spritmissbruket.

Med eller utan alkohol jobbade Kippenberger på topp. Teckningar på brevpapper från hotellen, maniska, figurativa, oväntade, humoristiska varvades med självutlämnande målningar med en färg- och penselföring som på ett vis är konventionell men på djupet är helt egna. Under sina sista år åkte han regelbundet till en vän och mecenat i Österrike för att vila upp sig och göra en paus från starkspriten och ägna sig åt vin och skulptur i stället. Naturligtvis blev hans märkliga träskulpturer lika bra. En korsfäst groda, som en bild av honom själv, högar med jättestora nervpiller i trä.

Han arbetade med sig själv som insats. Och runt sig hade han musiker och konstnärer med samma estetiska inställning. Här fanns Albert och Markus Oehlen, Rosemarie Trockel, Rüdiger Carl, Sven-Åke Johansson.

Så är det det där med musiken. Han gav ut en serie sjutumsvinyler under sin livstid. Några med bandet Luxus från sent 70-tal, ett slags knastrig fripunk, som mer var attityd än musikaliskt formulerad dadaism. För attityderna hos honom var präglade av tidens konst, events och performances. Hans trumspel? Tja?! Ungefär lika angeläget som en annan konstnärskollega från tiden, A Y Penck. Dvs som musik knappast alls. Men han lyckades ändå göra föreställningarna till något mer än sina brister. Om spelet är medelmåttigt blev ljudet på skivorna desto sämre. Och det hör liksom till. Redan då EP-skivorna kom ut lät de illa. Men konvoluten är små mästerverk som placerar in dem bland de allra bästa konstnärliga trycksakerna. Några har sedan blivit minor classics.

Tillsammans med Albert Oehlen skapade han vad jag skulle kalla ett slags artists' records. Musiken är ett slags collage, där han liksom Walter Rutmann i slutet av 20-talet klipper ihop vardagsljud, mixar in musik, blandar, rytmiserar, men alltid ställer sig i vägen för resultatet. Han gillar att vara snuskig, otillräcklig och allmänt osipp och opassande. För allt i världen inte tillfredsställa musikälskarna. Men av bara farten gjorde han några ljudkonstverk av ett slags närmast patinerad karaktär, där man inte riktigt vet vad som är musik, vad som är avsikt och vad som bara är dåligt tekniskt arbete.

Så tar han sig samman och ger sig på den rena banaliteten, sentimentala, drypande låtar, som hans fylliga barytonröst liksom nynnar fram. "Bang Bang" och "Yuppi Du" är givna succéer på vilket party som helst frampå småtimmarna. Här sjunger som en dadaistisk version av Dean Martin, säkert lika påstruken, med en musikalisk germansk brytning, som också hämtat energi från allehanda musiksabotage.

I förlängningen av detta hör jag andra artister som till exempel svenska videokonstnären Annika Ström, som ju i mitten av 90-talet spelade in gripande tyska schlager på vita vinyler!! Samma anda.

Och så glufsar Kippenberger i sig lettrism och konkret poesi och sköljer ner med stora klunkar Fluxus, då han först ”För vuxna” framför sin ”Jajaja, nej, nej, nej, nej, nej….” och sedan gör en version för ungdomen på samma tema. Om Sonja Åkesson kunnat höra detta hade hon nickat godkännande.

Kippenberger var en fantastisk amoralisk människa. Inte o-moralisk, jag skrev a-moralisk! Han rörde sig bortom vanliga etiska kategorier, var i grunden säkert en god människa, men uppfylld av sig som motiv. Jag är övertygad om att frågan huruvida musiken, eller vad man ska kalla alla hans ljudverk, var bra eller dålig, det brydde han sig inte om. Han ställde sig med ryggen mot sådana val. Bättre så, inget i vägen.

Samtidigt fanns en mycket medveten sida hos Kippenberger, där han vände sig till det yttersta, det bästa, det mest avancerade, som skar djupast genom alla konventioner i seende och hörande. Hans små provokationer och fisar i finrummet var i grunden bara menat som vitsar, pikanterier, ett slags kulturens konversationsstycken.

I verkligheten var han ytterst noga med sin konst. Till utställningarna bjöd han ofta in musikaliska vänner. Till exempel Sven-Åke Johansson och Rüdiger Carl. Jag har sett foton och filmer. Carl med dragspelet, Sven-Åke sjunger, deklamerar, spelar på cymbaler och golvpuka. Makalös musik i en passande miljö. Jag har också varit med en gång, men det var efter den blott 44-årige Kippenbergers förtidiga död 1995. År 2000 arrangerade jag en dubbelutställning på Konstmuseet i Ystad med Martin Kippenberger i stora salarna och Rosemarie Trockel i tre anslutande rum. På öppningen satt Carl och spelade eftertänksamt gnyende dragspel medan Johansson med sina berömda smöraskar i plast från DDR gned montrar, väggar, konstverk så att en väsande, visslande, gnyende och bitvis gäll rytmkonsert uppstod. Det var magiskt och det var i Kippenbergers anda.

Av allt att döma hade Martin Kippenberger liksom vännen Sven-Åke Johansson stor lust till den amerikanska sångboken och den dansanta jazzen. Hans insjungningar av både "Bang Bang" och "Yuppi Du" låter ana litet av den sidan. Men inte kunde han spela jazz. Absolut inte med det primitivistiska trumspel han uppvisat med Luxus. Men vad gör väl det. Han genomförde med elegans sin stora jazzkonstföreställning med Golden Kot Quartett (=Den gyllene skitkvartetten!) med idel konstnärer vid instrumenten: Günter Förg, saxofon, Albert Oehlen, piano, Hubert Kiecol, bas och Kippenberger själv bakom kaggarna. Klart han drog publiken vid näsan. Alla som hört Sven-Åke Johansson med gruppen Night and Day hör att det inte är några konstnärer som spelar: bakom trummorna sitter Johansson osvikligt rytmiskt säker, saxofonen spelas tryggt och auktoritativt av Rüdiger Carl, pianot har den där torra bastanta tonen som är så typisk för Alexander von Schlippenbach, och basisten är Jay Oliver.

Man kan säga att Night and Day hade ett av sina mest lyckade alias som ”Golden Kot Quartett”. Ännu idag, i nyutgåvan med boxen Martin Kippenberger Musik 1979 – 1995, anges konstnärerna som musiker i diskografin, även om den kommenterande texten noterar att Golden Kot Quartett liknar Night and Day. Men, den inte bara liknar, det är våra musikervänner, som trakterar instrumenten och på sitt underbara kärleksfulla vis spelar amerikanska standards.

Nog borde Johansson, Carl, Schlippenbach och Oliver få tillbaka sin identitet och tillerkännas sin delaktighet i detta musikaliskt-konceptuella konstverk. Det blir inte sämre för att vi får veta hur det låg till. Tvärtom. Både Kippenberger och Sven-Åke Johansson har var och en från sitt håll haft famnen öppen mot andra konstarter. Teckning och musik, måleri och improvisation, installation och event glider över i varandra med senare sällan upplevd lätthet.

Martin Kippenberger, Musik 1979 – 1995, Edition Kröthenhayn.