To Rococo Rot : 2000-2004 (Del 2)
To Rococo Rot : 2000-2004 (Del 2)
Dags för del två i skivgenomgången av medlemmarna i det banbrytande tyska electronicabandet To Rococo Rot. Stefan Schneider borrar framgångsrikt ner sig i electronica-dub, Tarwater slätas ut något i sin egensinniga popmusik och To Rococo Rot självt blir poppigare men också mer konceptuella. Spännande samarbeten inleds med artister som Barbara Morgenstern, Martin Brandlmayr, Ras Donovan, Bill Wells och Volker Bertelmann (Hauschka).
Vill du lyssna på låtar från skivorna i denna genomgång har vi sammanställt en spellista på Spotify. Dessvärre finns inte alla skivorna på Spotify, så listan är något begränsad. Men en och halv timme musik är det i vilket fall. För att kunna lyssna krävs att du är ansluten till Spotify. Lyssna här!
2000
Tarwater
Animals, Suns & Atoms (Kitty Yo KY00029, lp/cd) 2000
(Ronald Lippok, Bernd Jestram, Justin Electra (1 låt))
På Animals, Suns & Atoms bygger Ronald Lippok och Bernd Jestram vidare på sin mörka melodiska pop. Låtarna har fått fastare form och lutar mer och mer mot electropop framförd på akustiska och elektroniska instrument. Men där låtarna trätt in har samtidigt något av spänningen gått ut. Låtar som ”At Low Frequency”, ”Song of the Moth” och ”Early Risers” är anonyma och till och med ganska tråkiga. Men Tarwater går aldrig att räkna ut. En fin pianoslinga sätter melodisk ram på den monotona och i tempo återhållna ”Noon”. Justin Electra gästar på sång och ett österländskt stränginstrument sätter mystisk prägel. Det finns några charmiga låtar till, bland annat ”The Trees” med fint stråkarrangemang. I ”Dauphin Sun” samt den naivistiska och fjäderlätta ”Seven ways to fake a perfect skin” råder en trevlig 60-talsstämning, i alla fall sett till musiken, texten till den senare är inte helt lätt att tyda.
Mapstation
Sleep, Engine Sleep (Staubgold 11, lp/cd) 2000
(Stefan Schneider)
Det första i en rad av Mapstations album på det experimentella bolaget Staubgold. Titeln är talande, Sleep, engine Sleep är en samling vaggvisor som med upprepade rörelser vaggar maskinerna till ro. Stefan Schneider börjar att få till ett eget sound, som även om det har likheter med To Rococo Rots särskiljer sig med en mjukare klang. Att musiken helt och hållet bygger på syntar gör sitt till, ingen bas som skapar mönster och inga trummor. Sömn är ett tema för denna ganska korta skiva (strax över 25 minuter), samtidigt som det aldrig blir tröttsamt. Lugnt och hypnotiskt i ”Bedeckt”, abstrakt drömskt i ”Vergessen” och i Cluster-inspirerade ”I began to Know the Map” somnar maskinerna in och efterlämnar en analog rytm. David Behrmans analoga minimalism som hördes redan på tolvan på Soul Static Sound återkommer på ”Watch the Stars”.
2001
Robert Lippok
Open Close Open (Raster-Noton cdr037, cd) 2001
(Robert Lippok)
Genial solodebut från Robert Lippok. Med plats hos skivbolaget Raster-Noton borgar det för kvalitativ elektronisk minimalism och ingen lär bli besviken. Open Close Open är 20 minuter av ljudligt paradis. Med en statisk bakgrund visar Lippok de enskilda ljudens betydelse, utan skarpa övergångar går det från dub till house och vidare till electronica i inledande Open. Ljudens konsistens kontra dess rytmik, skulle man kunna kalla det. Lippoks förmåga att med enkla medel styra rytmiken är lika viktigt som att skapa eller sampla intressanta ljud. På den underbart vackra ”Close” tar han en annan väg, samplade stråkar möter skavande elektronik. Utan att det blir banalt eller utstuderat naivt hakar olikheterna tag i varandra och vandrar ståtligt över inbjudande moln. Post-klassisk musik innan begreppet var uppfunnet.
To Rococo Rot
Kölner Brett (Staubgold 22, lp/cd) 2001
(Robert Lippok, Stefan Schneider, Ronald Lippok)
Arkitektur som musik. Musik som arkitektur. To Rococo Rot tonsätter byggnaden Kölner Brett på skivan med samma namn. Byggnaden ritades av arkitektfirman b&k+ i Köln 2000 och innefattade såväl bostäder som arbetsplatser i tolv lika stora moduler. Den statiska inramningen översätter To Rococo Rot till att i tid begränsa de tolv instrumentala låtarna till tre minuter vardera. Hela sin karriär har To Rococo Rot strävat efter att sammanbinda musik med andra konstformer, sällan är det lika tydligt som här. De bollar med rumsliga ytor och innehåll. Det strama och effektiva förbyts till det flytande och öppna. Sova, koncentration, glädje, avslappning, tanke – det är roligt att koppla de otitulerade låtarnas stämningar och form med rummens innehåll och betydelse. Fritid separeras från arbete, men båda är lika viktiga. En gemensam nämnare är vikten av intellektuell stimulans. Kölner Brett är en hårt hållen konceptskiva som samtidigt lyckas bryta sig loss och stå på egna ben. Fantastisk!
Tarwater
Not The Wheel (Gusstaff GR&M 25-2, cd) 2001
(Ronald Lippok, Bernd Jestram)
Not the Wheel är en fullängdare men i egentlig mening inte ett ”riktigt” album. Skivans 13 låtar är liveinspelningar, musik från teateruppsättningar och film plus tidigare outgivna studiolåtar. Under vilket tidsspann det är inspelat framgår inte, men skivan är utgiven exklusivt av det polska bolaget Gusstaff i samarbete med tyska Kitty-Yo. Det finns flera godbitar. Inte minst visar Tarwater att de kan skapa fina suggestiva och ”filmiska” stämningsbilder på instrumentala låtar som ”I want my machinery to disappear”, ”The Garden” och den loopade ”Under the Green Ice”. Även flera av poplåtarna har en udd jag tycker saknas på mycket av Animals, Suns & Atoms.
To Rococo Rot and I-Sound
Music Is A Hungry Ghost (City Slang 20177, lp/cd) 2001
*(Robert Lippok, Stefan schneider, Ronald Lippok, I-Sound (Craig Willingham), Alexander Balanescu (två låtar))
To Rococo Rot and I-Sound
Pantone EP (City Slang 20186, 12”) 2001
(Robert Lippok, Stefan schneider, Ronald Lippok, I-Sound (Craig Willingham)
På Music is a Hungry Ghost möter vi ett mer inåtvänt To Rococo Rot än tidigare. Låtarna är inte längre lika skulpturala, istället laborerar gruppen med längsgående och sammanhållande ljudbilder. Att kalla det för ljudmattor är dock att gå för långt. Om det är Craig Willinghams (I-Sound), på casio sk 1 och skivspelare, förtjänst låter jag vara osagt, men det låter ju inte orimligt. Det inåtvända innebär dock inte att musiken är mer svårtillgänglig, faktiskt tvärtom. Låtar som poppiga ”Pantone” och klubbiga ”The Trance of Travel” är bra exempel på det. Snarare ger musiken upphov till reflektion och eftertanke, som i den vackert luftiga ”From Dream to Daylight” med Alexander Balanescu på violin. Balanescu är även med på en av skivans höjdpunkter: ”Along the Route”, en låt fylld av nästan jazzig spänning där Stefan Schneider återvänder till basen.
På något sätt vänder sig To Rococo Rot även tillbaka till 80-talets syntpop. Inte minst märks det i det hypnotiska tunggunget i ”How we never went to bed” där en stenhård syntbas driver på i högt tempo. Men gruppen lämnar inte det abstrakta, i ”Mazda in the Mist” kommer de aldrig ur den elektroniska dimman och både ”First” och ”Your secrets, a few words” är små fina abstrakta miniatyrer.
Kompletterande ”Pantone EP” tillför inte så väldigt mycket nytt. ”Pantone” och ”The Trance of Travel” från Music is a Hungry Ghost visar att det är det poppiga/klubbiga som går hem på tolvor. Vidare är en låt från Kölner Brett med samt två tidigare outgivna låtar: ”I want to meet him” och ”Fishermen dressed like Joseph Beuys”. Den senare är en mycket fin och trevande låt med gitarr och elektronik. Den förstnämnda är något av en klubblåt i slow motion.
Mapstation feat Ras Donovan
Millenium Come EP (Series 500/Domino, 12”) 2001
(Stefan Schneider, Ras Donovan)
Mapstation
New Direction (Staubgold 24, 12”) 2002
(Stefan Schneider, Ras Donovan)
Mapstation
A Way To Find The Day (Staubgold 29, lp/cd) 2002
(Stefan Schneider, Ras Donovan)
Stefan Schneiders minimalistiska electronica tillsammans med reggeasångaren Ras Donovans (Kenrick Blaize, född på den karibiska ön Dominica) narrativa röst är oerhört charmig. Syntarnas maskinella sound utmanas hårt av den mänskliga rösten och även om mästerverket – Version Train – kommer ett år senare, är dessa tre skivor värda att lyssna på. Först ut är Millenium Come på det brittiska skivbolaget Dominos 500-serie där Ras Donovan sjunger på två av fyra låtar. Hans röst ger coola färger åt den instrumentella monotonin, rösten tar till och med över ljudbilden. Visst skiljer sig soundet i denna electronica-dub-reggae mot en mer traditionell reggae. Å andra sidan har elektroniken alltid funnits med i reggaen, om än mer som output än som input. Vad hade Lee Perry varit utan reglage?
Paret gungar vidare på tolvan New Direction. Originallåten som också finns på A Way to Find the Day är både enkel och dubbig. På den instrumentala versionen är rytmen mer markerad och för in låten på delvis nya marker. A capella-versionen är mer rakt på sak. I bakgrunden hörs ljudet från hörlurarna slå igenom. Det är mäktigt! Ras Donovan har en fantastisk röst.
På fullängdaren A Way to Find the Day sjunger Ras Donovan på ytterligare en låt – ”Wake up” – resten är instrumentalt. Skivan är en av Mapstations mest avancerade vad gäller rytmiken. Analoga syntljud skapar polyrytmiska mönster som inte alltid är enkla och självklara. Medvetet gnager Schneiders markeringar sönder det rytmiska flyt som ändå finns och leder in musiken i abstrakta och svårtydda kartbilder. Att kalla musiken fragmentarisk är dock fel, Schneider går aldrig vilse i det övergripande landskapet även om förändringarna kan vara stora. Dubben finns där, minimalismen, electronican, syntpopen likaså. Spår av postrock och nutida kan också anas.
2002
Betrieb vs Mapstation feat. Ras Donovan
New Motion/Gravitation (Combination Records 017, 12”) 2002
(Stefan Schneider, Ras Donovan, Ekkehard Ehlers)
Även om antydningar till dansmusik ofta finns hos Mapstation är det ytterst sällan det blir mer än så. Denna tolva är ett undantag. Tillsammans med Ekkehard Ehlers (Betrieb) träder Stefan Schneider och Ras Donovan in på dansgolvet med hull och hår. Den vanliga dubkänslan rätas ut och blir ett fast framträdande beat. ”New Motion” är ren house, mitt intresse går ganska snabbt över. Även på ”Gravitation” är housekänslan närvarande men här finns också mer abstrakta ljudinslag. Betydligt intressantare. Den återkommer senare på 2003 års Version Train, i annorlunda utförande.
Barbara Morgenstern and Robert Lippok
Seasons (Series 500 SER516, 12”) 2002
(Robert Lippok, Barbara Morgenstern)
Herbst, Sommer, Winter, Frühling. På Robert Lippok och Barbara Morgensterns första skivsamarbete sätter duon träffande färger på de fyra årstiderna. Morgensterns analoga syntar är ett fantastiskt tillskott till Robert Lippoks avancerade ljudsinne och tillsammans gör de, när de träffar rätt, fantastisk musik . Sommarens förväntningar åskådliggörs med ett vackert piano och ett fält av elektroniska klanger av melodisk snarare än stämningsmässig karaktär. Mest lyckad är nog ändå ”Herbst” (Höst) där man i tanken drar upp kapuschongen som skydd mot de melankoliska vindarna. Det elektroniska blippandena är lika rena och klara som septemberluften är frisk.
En akustisk gitarr spirar i den händelserika ”Frühling” (Vår) och jag tänker på fina japanska Sketch Show, men inser att ”Frühling” är inspelad före (!) Sketch Shows uppmärksammade Loophole från 2003. ”Winter” (med trummor av Ronald Lippok) liknar till viss del ”Frühling” men allt är så åtstramat att stämningsläget blir ett helt annat. Kyligt blir det dock inte, jag tror inte att denna duo överhuvudtaget är kapabla att låta kyliga, i dem finns så mycket musikalisk värme att möjlig is mycket snart smälter. Syntar, piano och gitarr flyter ihop till en fin helhet. ”Sommer” och ”Winter” finns med på duons fullängdare Tesri som kommer 2005.
Tarwater
Dwellers On The Threshold (Kitty Yo 2065, lp/cd/2cd) 2002
(Ronald Lippok, Bernd Jestram, Nicholas Addo-Nettey (2 låtar), Tone Avenstroup (1 låt))
Tarwater fortsätter sin udda väg genom popmusiken. Blandningen av kraut, pop, 70-tal, electronica blir stundtals ganska bra. En trevlig skiva i ett betydligt ljusare stämningsläge än det på Not the Wheel, trots en version av Michael Giras ”Miracle of Love”. Lou Reed gör sig påmind, framförallt i Ronald Lippoks fraseringar på låten ”Metal Flakes”. Det finns även ett afrikansk drag på ”Phin” där Lippok och Bernd Jestram får hjälp av Stefan Schneider och slagverkaren Nicholas Addy-Nettey som tidigare spelat med bland andra Fela Kuti.
Dwellers on the Threshold finns även som begränsad dubbel-cd. På andra-cd:n finns soundtracken till filmerna ”14/1 Endlos” och ”Die Datsche” av Carsten Fiebeler.
2003
Mapstation feat. Ras Donovan
Version train (Staubgold 38, lp/cd) 2003
(Stefan Schneider, Ras Donovan, Martin Brandlmayr, Scallo (1 låt), Volker Bertelmann (1 låt))
En helt underbar skiva! Stefan Schneider skruvar upp de monotona dubinfluenserna, Ras Donovan sjunger strålande och österrikaren Martin Brandlmayr (Trapist, Radian, Kapital Band med flera) tillför sitt skarpa men väl avvägda trumspel. Inledande "Gravity" är sinnebilden för stora delar av skivan: en enkel upprepad analog syntslinga ligger parallellt med syntbas i medeltempo, Ras Donovan pratsjunger fram textraderna med karibisk brytning och Brandlmayr mer markerar rytmen med slag på virvel, bastrumma och cymbal än spelar fram den. Det är otroligt greppbart och gungar fantastiskt. Schneiders hittar de enkla melodierna. Att han sedan inte försöker leda låtarna i någon riktning är något han har gemensamt med kompisarna i To Rococo Rot: Robert och Ronald Lippok.
Med ett råare syntsound lyfts ”Be True featuring Ras Donovan” fram till en verklig höjdare. Korta elpianoinslag ger antydd funkkänsla och Brandlmayr lägger slagen exakt och sparsmakat på den hårt spända virveln utan rasslande sejja. Det är briljant! Torrt och otroligt coolt!
Version Train är mycket tydligare än A Way to Find the Day. Kanske beror det på de jamaicanska influenserna. Hela skivan är i jamaicansk anda ett försök att skapa versioner av en knippe låtar. ”Gravity” återkommer bland annat som a capella-version och "Wake up" spelas i två versioner, en med Scallo på sång och en instrumental där Martin Brandlmayrs trummor är förvånansvärt framträdande. Dessutom med en snygg gitarr av Stefan Schneider. Ytterligare två låtar är instrumentala, den stillastående ”Effects on my haste” med Volker Bertelmann (Hauschka) på preparerat piano och den korta abstrakta synt-loop-låten ”La Reprise”.
Kuchen meets Mapstation
Kuchen meets Mapstation (Karaoke Kalk lp29, Karaoke Kalk cd20) 2003
(Stefan Schneider, Meriel Barham)
Ett lyckat samarbete mellan Stefan Schneider och brittiska Kuchen (Meriel Barham från brittiska Leeds som spelat gitarr och sjungit med indiepopparna Lush och Pale Saints). Det funkar bäst när de två blir ett och utvecklas till något nytt och mer. Det sker exempelvis i den filmiskt suggestiva ”Rosso Pieno” där lågmäld elektronik rör sig jämbördigt med Meriel Barhams vibratoladdade gitarr. Eller i Inledande ”Primary” där de bådas analoga syntar bubblar i bästa Cluster-stil.
På ”Your bonjours” sjunger Barham upprepat, nästan loopat, ”I like your bonjours” till en typisk Mapstation-dub. Det är inte alls dåligt, men den gemensamma magin saknas. Det blir alldeles för mycket på Schneiders villkor. På den senare delen av skivan förskjuts siktet från utmejslade låtar till mer av stillsamma sinnestillstånd. Om än det glider in på små kosmiska stickspår blir det inte lika intressant.
2004
Bill Wells/Stefan Schneider/Annie Whitehead/Barbara Morgenstern
Pick Up Sticks (Leaf Bay34, cds) 2004
(Bill Wells, Stefan Schneider, Annie Whitehead, Barbara Morgenstern)
En riktig goding! Egentligen en trio då keyboardisten Barbara Morgenstern bara är med på två av de åtta låtarna som tillsammans klockar in på 20 minuter (tyvärr, hade gärna fått vara längre). Dessutom skulle skivan kunna gå under Annie Whiteheads namn då hennes trombon står i centrum på de flesta låtarna. Nu står istället Bill Wells namn med lite större bokstäver på omslaget. Whitehead har varit aktiv sedan tidigt 1980-tal och spelat med allt från Penguin Café Orchestra, Blur, John Stevens, Robert Wyatt till Carla Bley och Dr John. Skickligt undviker hon allt vad traditionell virtuositet beträffar och spelar underbart vackra och enkla arrangemang som Bill Wells (dator, sampler) och Stefan Schneider (syntar och bas) bygger vidare på. Trombonen i flera lager, gitarrer, trumpinnar på trumkanter och keyboards i låtar som är lyckliga utan att bli flamsiga. Vad jag förstår är det mesta improviserat men de lyckas att skapa tillgängliga och återkommande strukturer som lika gärna skulle kunna vara skrivna. Det finns ett smygande drag i musiken, inte minst är det framträdande i ”Waft” där Barabara Morgensterns syntar löper parallellt med Whiteheads trombon.
September Collective
September Collective (Geographic 27, cd) 2004
(Barbara Morgenstern, Stefan Schneider, Paul Wirkus)
Tre mästare för ihop sina maskinparker och skapar vacker elektronisk musik. Egentligen börjar allt med att de tre – Barbara Morgenstern, Stefan Schneider och Paul Wirkus – turnerar som tre soloprojekt i Polen. Och resultatet på denna deras första skiva är som att få glimtar ur deras gemensamma skissblock. Kreativa lösningar och infall avlöser varandra. Mjuka former i en trots allt ganska kall omgivning, soundet känns mer analogt än digitalt även om jag inte riktigt vet vad de jobbar med. En härlig variation är det i vilket fall. I låtar som ”Cirkeln” och till viss del ”Welsclub” pågår parallella handlingar som gör musiken svårfångad och flyktig, medan fina ”Three in One” är betydligt mer organisk. Ytorna både förtätas och svävar iväg på tunga ”The Return” och glitchen knackar på dörren i de korta ”San” och ”Gardna”.
För att ha skapats ur improvisation är många låtar förvånansvärt sammansatta och strukturerade. Både melodier och rytmer har en framträdande roll. Det är kul att fundera på vem som står för vilka ljud, Schneider och Morgenstern är många gånger lätta att känna igen (tror jag!). Wirkus är inte alltid lika självklar, men det tror jag mest beror på att jag inte känner hans musik lika väl. Hur som helst är det fina att trion ändå lyckas frigöra sig och skapa något gemensamt.
To Rococo Rot
Hotel Morgen (Domino WIG137, lp/cd) 2004
(Robert Lippok, Stefan Schneider, Ronald Lippok)
To Rococo Rot
Cosimo (Domino RUG177, 12”) 2004
(Robert Lippok, Stefan Schneider, Ronald Lippok)
Hotel Morgen är en naturlig fortsättning på Music is a Hungry Ghost från 2001. Pop- och houseinfluenserna har aldrig varit så framträdande som här. Inledande "Dahlem" är mysigt gungande elektronisk pop som för tankarna till Jimi Tenor. "Cosimo", "Tal", "Bologna" och "Miss You" är andra exempel på det lättillgängliga To Rococo Rot. Det är bra, men samtidigt som de har suddat ut konturerna har också en del av spänningen försvunnit.
Det finns dock en annan sida av Hotel Morgen också. To Rococo Rot har inte tappat förmågan att bygga instrumentala avtryck av futuristiska landskap och stämningar. Basen och de analoga syntarna i ”Portrait song” är så underbart optimistiska och sköna. Looparna snurrar fint i ”Feld” och ”Non Song” är minimalism på hög nivå. Det gör ändå inte ”Hotel Morgen” till en av gruppens bättre skivor.
Att To Rococo Rot vill bredda publiken är uppenbart när man sätter på tolvan Cosimo. Tyngdpunkten ligger på det houseinspirerande som i ”Cosimo”, ”Cosima” och låten ”Hotel Morgen” (som inte finns på albumet). Bäst är ändå den spröda och försiktiga ”Gelb”.
Robert Lippok
Falling Into Komëit (Monika 37, cd), (LOK 19, lp) 2004
(Robert Lippok)
”remodelled, remade and remixed by robert lippok”. Så står det på konvolutet till Robert Lippoks Falling into Komëit. Istället för att remixa någon enstaka låt från duon Julia Kliemanns och Chris Flors – Komëit – spröda minimalistiska pop på albumet Falling into Place (Monika, 2002), gick Lippok hela vägen och remixade hela skivan. Dock inte för att totalt förändra låtarnas karaktärer, snarare försöker han att ge dem en lippoksk dimension. Men som uppföljare till Open, Close, Open är det en besvikelse. Man ska akta sig för att jämföra dessa bägge album då de musikaliska uttrycken är väsenskilda, men Lippok lyckas inte göra Komëits mjuka pop särskilt spännande. Ett möjligt mål är att i högre grad vidröra hjärtat, men det lyckas inte riktigt. Dessvärre ger musiken inte heller någon vidare intellektuell stimulans. Istället landar den någonstans mittemellan och är bitvis tråkig. Då hjälper det inte att några låtar trots allt är ganska bra. Jag har svårt att förstå vad det är i Komëits musik som tilltalar Robert Lippok så till den grad att han väljer att remixa hela skivan. Att få läsa varför i en omslagstext till skivan hade varit mycket intressant, någon sådan finns dock inte. Synd.
Music A.M.
A Heart & Two Stars (Quatermass 154, lp/cd) 2004
(Stefan Schneider, Luke Sutherland, Volker Bertelmann)
Music A.M. började som en duo 2002 med Luke Sutherland, tidigare sångare och gitarrist i Too Pure-bandet Long Fin Killie och fiolspelare i Mogwai, och Volker Bertelmann från Tonetreager och sedermera Hauschka. I Stefan Schneider fann de den basist de behövde. Musikaliskt handlar det om ”indietronica” där trion blandar det narrativa med bildskapande stämningslägen. Gitarr, syntar, bas och trummaskin formar låtar att trivas i. Luke Sutherlands välartikulerade brittiska accent sätter prägel även om de instrumentala inslagen är många. Flera låtar är mycket charmiga, såsom den spröda och vackra ”Route 66” och ”Big Wheel” fina Sketch Show från Japan än en gång gör sig påminda. Vad som gör A Heart & Two Stars intressant är hur trion, förutom att den har en varm charm, balanserar på den spännande linan mellan utåtriktad och direkt pop och inåtvänd indie-electronica utan lättköpta melodier.
