To Rococo Rot: Del 1: 1995-1999

Under 1990-talet sker en fullkomlig explosion inom den rockbaserade alternativa musiken i Europa och USA. Det redan diffusa begreppet postrock, som myntas av musikskribenten Simon Reynolds i tidningen The Wire i maj 1994, blir allt diffusare alltmedan en mängd grupper med Tortoise och Stereolab i spetsen för in rocken på nya domäner. Samtidigt får delar av den dansbaserade technon ett mer abstrakt innehåll och förvandlas till den minst lika diffusa genren electronica, elektroniskt skapad lyssnarmusik.

Tar man denna samtida utveckling, sätter den i ett tyskt perspektiv, tar med arvet från krautrock, Kraftwerk och stilrent avantgarde, och ställer ut det hela på ett modernt konstgalleri landar man någonstans runt To Rococo Rot. En tysk funk är född: stringent, groovy, skarp och mycket cool.

Att To Rococo Rot föddes på ett konstgalleri känns ur det perspektivet inte så konstigt. Ronald Lippok skulle ställa ut akvareller på ett galleri i Berlin och brodern Robert hade fått uppdraget att göra musik till utställningen. Genom projektet Ornament und Verbrechen hade bröderna kommit i kontakt med Stefan Schneider från Düsseldorf. Musikaliskt tycke uppstod och basisten Schneider bjöds in för att medverka i musiken till utställningen. Resultatet är debutskivan som 1995 släpps som bildskiva på vinyl och ett år senare på cd.

När Schneider började med To Rococo Rot var han sedan tidigt 1994 en av medlemmarna i postrockgruppen Kreidler i Düsseldorf. De övriga var trumslagaren Thomas Klein, syntspelaren Andreas Reihse samt DJ:n och samplaren Detlef Weinrich. Kreidler var betydligt rockigare än To Rococo Rot men fick likt systergruppen fina recensioner när de släppte debutfullängdaren Weekend 1995. Schneider slutade i Kreidler 1998. Gruppens skivor efter avhoppet tas inte med i denna genomgång.

Tarwater bildades 1995 av Ronald Lippok och Bernd Jestram. Vänner sedan tidigt 80-tal i Östberlin hade de spelat i flera gemensamma punk- och rockband. Namnet hittade de på ett omslag till en Love-skiva från slutet av 60-talet där en av musikerna hette Tarwater i efternamn. Till skillnad från To Rococo Rot och Kreidler är deras musik mestadels sångbaserad med snåriga och nästan surrealistiska texter. I grunden skulle jag nog kalla Tarwater ett rockband snarare än ett postrockband. Men de rör sig utanför de vanliga rockkretsarna, genom åren har de spelat in mycket musik för film, teater, talböcker, dans, modeshower, poesiuppläsningar, konstutställningar och radioteater. Själva beskriver de musiken som ”atmospheric music between songs and soundscapes created with all kind of instruments from acoustic to field recordings.”

Med i denna första delen av To Rococo Rot-katalogen med dess avkommor är även den första Mapstation-skivan, Stefan Schneiders soloprojekt efter att ha slutat i Kreidler. Det blir mer om Mapstation i kommande texter.

---

1995

---

Kreidler

Sport (Finlayson FTV011, 12”) 1995
Stefan Schneider, Thomas Klein, Detlef Weinrich, Andreas Reihse

Kreidler

Resport (Stewardess STU04, 12”/cds), 1996
Remixer av Pyrolator, Robert Lippok, Lan, Erik>>MMM

Sprungna från tyska Düsseldorf skapade kvartetten Kreidler en egen form av den postrock som i mitten av 90-talet spred sina tentakler över västvärlden. Med sin blandning av rock, kraut, minimalism, pop, funk, och electronica skilde de sig från sina postrockande kollegor i både Storbritannien och USA. Närmast till hands får man nog ändå räkna Chicagogruppen Tortoise. Kreidler bildades i början av 1994 och samma år ska en kassett ha släppts på det franska bolaget A Contresense. Jag har den inte, har aldrig sett den och aldrig hört den, så inkörsporten blir istället tolvan Sport på det Kölnbaserade bolaget Finlayson. Jag skippar även den splitsjua (”Kookai”) gruppen ger ut på Düsseldorfbolaget Stewardess 1995.

På den sju låtar starka Sport hinner gruppen leda in sin instrumentala musik på flera av de senare välförädlade spår som karaktäriserar Kreidler. Monotonin brummar som en motor, väl förankrad i Thomas Kleins raka och tajta beats på trumsetet. På rytmiska låtar som ”Bikini” och ”Die Sexy Antwort auf Beige” driver Klein upp tempot tillsammans med basisten Stefan Schneider som markerar takterna med en förhållandevis djup ton. Det melodiska spelet där basen får funktion av en rytmgitarr är ännu inte helt utvecklat.

Andreas Reihses syntar får stor plats, antingen som tunna lager eller som raffinerade ljudskapare som i tunga ”Anti-Car”. Egensinnigt rullar han ut mjuka syntvågor i leftfieldelectronica-doftande ”Im Betrieb (IV)”. Och Detlef Weinrich föregår faktiskt Tortoise när han med sin sampler deformerar syntkrautiga ”Soft Niveau” på liknande sätt som den amerikanska gruppen omformerar "Djed" på Millions now living will never die (1996). Kreidler liksom To Rococo Rot är tidigt ute med att använda studion som ett instrument i sig, något som hela tiden återkommer under kommande år.

Om än Kreidler går in i ganska experimentella skrymslen, inte minst i ”Sportfläche” där Weinrich leker med looparna, är deras låtar mestadels enkla och raka. Melodislingan i ”Boccia” skulle kunna husera i vilken charmig poplåt som helst. Och det är här Kreidlers storhet ligger, att utan prestige ta intryck från alla möjliga håll, från mycket abstrakt elektronisk musik till de allra enklaste melodier.

1996 års ”Resport” är en remix av Sport och låten ”Kookai”. Versionerna går åt totalt olika håll. Medan Erik >>mmm skalar av och gör låtarna nästintill oigenkännliga, lägger Pyrolator och L@n till. Robert Lippok ligger med sin släpiga och ganska tråkiga remix någonstans mittemellan. Erik>>MMM omformar båda sin låtar till dov och mörk techno medan Pyrolator speedar upp ”Boccia” i danstempo med drum ’n bass-trummor. Ganska cool! Mest spännande är dock den hårda industriella versionen av ”Anti-Car” av den tyska gruppen L@n.

---

To Rococo Rot

To Rococo Rot (Kitty-Yo 549.001, lp) 1995; (Kitty-Yo KY96001, cd) 1996
Robert Lippok, Ronald Lippok, Stefan Schneider

En av världens bästa debutskivor. Akustisk bas och trummor möter analoga och digitala syntar när To Rococo Rot skriver ett nytt kapitel i den tyska funkens historia. Rytmerna är oerhört konkreta medan den melodiska överbyggnaden tecknar en betydligt abstraktare bild. Att bröderna Robert och Ronald Lippok samt Stefan Schneider har bakgrund i konstvärlden är tydligt. Lika tydlig är också svagheten för monotoni, som härstammar från tidigare tyska storheter som Can och Kraftwerk.

Av krautrock, ”deutsche welle”, pop, funk, postrock och experimentella techno eller electronica skapar To Rococo Rot något unikt. Stefan Schneider lägger grunden för sitt basspel genom att tälja melodiska slingor som biter sig fast. Ronald Lippok spelar raka takter med vispar på skinn och metall och för in technons karaktäristiska torra hihat-ljud i nya sammanhang. Som en abstraktionens mästare fyller Robert Lippok ljudbilden med analoga och digitala syntar (Moog Satellite, Roland MC202). Dessa byggklotsar tillsammans både är och inte är To Rococo Rot. Senare släpper de skivor utan trummor och bas – men det är ju lika mycket To Rococo Rot för det. Själva essensen ligger snarare i soundet där det kyligt maskinella möter det mjukt mänskliga, och i hur låtarna framträder, där enkla strukturer gnager fram skulpturella mönster med skarpa konturer, där det handfasta och det intellektuella går hand i hand.

Ett fint exempel är den fulländade ”Veramon” där Robert Lippoks spöklika syntar effektivt plockas ned av Schneiders bas och Ronald Lippoks uptempotakt. ”Süsse Küche” och ”Tour de Repéchage” är fina exempel på när Schneider täljer viktiga melodier på basen. Än så länge är inte dubinslagen uttalade hos To Rococo Rot, men närheten märks redan här när en baktaktssynt utan problem gör sig synlig i ”Testfeld”.

---

1996

---

Kreidler

Weekend (Kiff 004, lp/cd) 1996
Stefan Schneider, Thomas Klein, Detlef Weinrich, Andreas Reihse, Flo Metzger (gitarr på två låtar)

Ett mästerverk av tysk funk och Kreidlers bästa album. Det de började att forma på Sport fulländar de här. Den verkliga styrkan hos Weekend ligger i de rockiga låtarna. Lättheten, monotonin och det enkla melodiska gör ”Polaroid” till en kanonlåt. ”Traffic Way” gungar underbart och Flo Metzgers gitarr är en trevlig gäst i denna vanligtvis gitarrfria värld. Visst finns det blinkningar åt Tortoise, inte minst på ”Shaun”, och så här i mitten av 90-talet var ju postrocken något nytt där Kreidler hade en betydande roll. ”The freshest post-rock, post-everything lp this sida of Tortoise’s Millions now living... album”, skriver bland annat den brittiska tidningen The Wire. Men Kreidler går sin egen väg, en stor skillnad gentemot Tortoise är exempelvis att de inte visar några jazzinfluenser. De distanserar sig även från electronicans ofta kylslagna atmosfär. Värme och glädje är tvärtom ingredienser de tar vara på, om än utan tjo och tjim.

Thomas Kleins trummor är kliniskt rena jämfört med på Sport där han var dov och till och med burkig. Det diskanta soundet får helt enkelt en bättre botten när ljudkvaliteten förbättras drastiskt. Stefan Schneider spelar oerhört spännande, hans basgångar ligger som upprepade melodiska fundament för musiken. Såväl Klein som Schneider är skarpa och tajta med ett fina rytmiska sinnen. I detta ligger Andreas Reihses syntar och skapar melodier, ljud och utsvävningar jämte Detlef Weinrichs sampler. Det loopas och stramas åt omvartannat och är fyllt av finess och detaljer. I låtar som ”Desto”, ”Telefon” och ”Sand Colour Classic” hörs återigen hur studion blir ett instrument i sig. Akustiska instrument (i den mån de finns med) filtreras och förvrängs till abstrakta ljud som sätts ihop och upprepas. Idag inget konstigt alls, 1996 var det betydligt mer ovanligt så här i popens/rockens utkanter.

Det abstrakta inslaget finns även i de melodiska låtarna om än det inte är lika framträdande här. Den handfasta rytmsektionen möts upp av syntar och samplers med en betydligt friare roll. Man ska dock inte glömma att det mesta av Kreidlers musik är förutbestämd. I kollisionen mellan det konkreta och det abstrakta, tillsammans med monotonin, det instrumentala och den kliniska ljudbilden, ligger det unika hos Kreidler. Och det är aldrig så utpräglat som på Weekend. Skivan är ett måste.

---

Tarwater

11/6 12/10 (Kitty Yo 009, lp/cd) 1996
Ronald Lippok, Bernd Jestram, Eike Morrelle

Tarwater är Ronald Lippoks duo med Bernd Jestram. Redan i 80-talets Östberlin spelade de tillsammans för att 1995 ta namnet Tarwater. Medan Lippok samtidigt arbetat med To Rococo Rot har Bernd Jestram byggt upp en välkänd studio – Bleibeil – i Berlin (där väldigt många av skivorna i denna genomgång är inspelade). Från allra första början har de vägrat att begränsa sitt musikaliska uttryck, varken vad gäller genrer eller scenerna där den spelas. Att kalla Tarwater för ett postrockband känns skevt och förenklat, annars är ju genren så otydlig att det mesta går att placera i den. Rock är det definitivt, i alla fall mestadels. Kanske är det soundet som får det att gå ihop – mörka strukturer där akustiska klanger möter elektroniska och där Ronald Lippoks begränsade men karaktäristiska röst (ja, till skillnad från Kreidler och To Rococo Rot är Tarwater sångbaserade) ger förnimmelser av både Nick Cave och Lou Reed. Och i låten ”Tar” är det inte bara rösten som drar åt Nick Cave, hela låten med sin tunga, mörka och melodiska framtoning kryddad med stråkarrangemang går åt det hållet.

Men 11/6 12/10 är ett varierat album. Svängig trip-hop, vibrafärgad jazz och storslagen rock samsas sida vid sida. Låtarna blir musikaliska scener i en pågående teaterpjäs, där musiken är greppbar medan texterna är abstrakta och mångbottnade. Det finns ett mörkt drag över skivan, ”Euroslut” är exempelvis en sorgligt vacker låt med gitarr, vibrafon, trummor plus en välspelad viola av Eike Morrelle. Till och med i den litet kantiga och märkliga jazzlåten ”Han er derinne” med röst av en norsk kvinna finns ett sorgligt drag. Första halvan av skivan rymmer flera spännande låtar. Sedan håller det inte riktigt, även om trip-hoppiga ”Second Arthyr” och tribaldoftande ”Kleenex” är intressanta.

Det finns många goda stunder med Tarwater, men de når inte upp till Kreidlers eller To Rococo Rots kvaliteter. Deras bredd är imponerande – men dessvärre är de ojämna. På CV:n finns musik för teater, film, konstutställningar, dans, poesiuppläsningar med mera. Bland annat finns en skiva som föregår 11/6 12/10: talboken John Donne – Todes Duell där Tarwater står för ljud och musik (finns utgiven på cd av förlaget Galrev). Det finns även en skiva med namnet ”Salon de Refusés” som är inspelad 1995. Flera av låtarna på 11/6 12/10 är med, i något annorlunda versioner, men skivan finns inte med i Tarwaters egen skivdiskografi. Där skriver de att 11/6 12/10 är debuten.

---

1997

---

To Rococo Rot

Lips (City Slang 04987-1, 12”) 1996
Robert Lippok, Ronald Lippok, Stefan Schneider, Move D

To Rococo Rot

Veiculo (City Slang 04990-2, cd/lp) 1997
Robert Lippok, Ronald Lippok, Stefan Schneider, Move D (en låt)

To Rococo Rot

Paris 25 (City Slang 04994-1, 12”) 1997
Robert Lippok, Ronald Lippok, Stefan Schneider, Taschensound (två låtar)

Med uppföljaren Veiculo tar To Rococo Rot ytterligare steg in i den tyska futuristiska funken. Alltid vrids ännu ett varv jämfört med föregångaren. Rytmerna får än skarpare konturer, ljudet blir än distinktare och koncentrationen blir än större. På gott och ont känns Veiculo mer genomarbetad och producerad. Lite av råheten i debuten har försvunnit samtidigt som monotonin och skärpan blivit tydligare. Den monotont pumpande Lift är en strålande låt, likaså den coola ”Modern Homes” som förs fram med bland annat träblock och glittrande syntar. Och i ”Mit dir in der Gegend” hittar Schneiders mjuka bas samhörighet med en samplad oboe som är milstals från den klaustrofobiska känslan på ”Moto”, där pipljud leder tankarna till de vansinnesskapande sjunkbomberna i filmen Das Boot.

I intervjuer med gruppen framgår att mycket av musiken improviseras fram i stunden. Om än låtarna inte är några slutna system är det improviserade elementet inte alltid så lätt att spåra i dessa strukturerade låtar. Visst, Robert Lippok visar stor variation, men både Ronald Lippok och Stefan Schneider är monotona vidunder som likt metronomer för fram rytmerna. Bortom det öppna och utåtriktade finns det introverta och abstrakta. Tillsammans ger det musiken stor bredd och spänning.

Tolvan Lips släpps före Veiculo. Gästen Move D (David Moufang) för in ett ambient element i musiken. Det ska inte överdrivas, men det finns där och ger nya infallsvinklar. Exempelvis på låten ”Lips” (återkommer i kortare version på Veiculo) som vecklar ut sig till en trumlös och tribal-loop med djup bas.

Kanske är tolvan Paris 25 i sin koncentrerade form det bästa To Rococo Rot spelat in. A-sidans strama funk i Lift (Denso) och en förlängd version av Mit dir in der Gegend (Sehr) är knivskarpa och tillhör de starkaste låtarna på Veiculo. B-sidan är tidigare outgivna låtar. Den mörka och industriellt malande ”Dual use” och två spännande samarbeten med Taschensound. Krauten har aldrig varit så närvarande som i den Neu!-inspirerande ”History on Discs”. Hypnotiskt! Och ”Days between Stations” är ett av de bästa exemplen på vad To Rococo Rot kan experimentera fram med loopar och puttrande syntbas. Förbannat bra!

---

Kreidler

Fechterin (Kiff 006, 12”) 1997
Stefan Schneider, Thomas Klein, Detlef Weinrich, Andreas Reihse

Tolvan Fechterin spelas in på våren 1997. Här träder ett delvis annorlunda Kreidler fram. I ”Shimmer” närmar de sig To Rococo Rot där Kreidlers Thomas Kleins rytmer skalas av än mer och nästan tar Ronald Lippoks skepnad. När den kom var det ändå ”Objekt Metal” som imponerade mest – hård, snabb och med ett kraftigt och montont trumspel vecklades låten ut till en sylvass postrock-groove. Jag kommer ihåg att jag blev nästan vimmelkantig när jag i slutet av 90-talet spelade den igen och igen och igen. Dessvärre håller den inte riktigt måttet så här tio-plus-år senare. Låten ”Shiver” håller bättre där de akustiska instrumenten spelas så monotont exakt att det nästan låter som en loop. Över detta sker små rörelser med keyboards och samplade ljud.

---

Tarwater

Rabbit Moon - Remixed (Kitty Yo 55205-1, 12”) 1997
Bernd Jestram, Ronald Lippok (remixer av Les Gammas, Elektronauten, Datec, Robert Lippok, Bo Kondren, Tarwater)

Tarwater

Rabbit Moon - Remixed (Kitty Yo 97005, cd) 1997
Bernd Jestram, Ronald Lippok (remixer av Robert Lippok, Bo Kondren, Tarwater)

Tarwater

Rabbit Moon – Revisited (Capstack CR9801, cd) 1998
Bernd Jestram, Ronald Lippok (remixer av Robert Lippok, Bo Kondren, Tarwater)

Rabbit Moon är den tredje delen i Tarwaters triologi ”Solar Money System”, där den första är talboken John Donne – Todes Duell och den andra är debutalbumet 11/6 12/10. Den akustiska och vokala framtoningen på ”11/6 12/10” får stryka på foten för den elektroniska. Studion tar över som det viktigaste instrumentet då det nästan uteslutande handlar om remixer. Men det är ganska förvirrat, vinylen och cd:n av Rabbit Moon – Remixed skiljer sig åt med bara några få gemensamma låtar. Och på den amerikanska cd:n Rabbit Moon – Revisited finns en del nya låtar jämte några av de som finns på Remixed. Dessutom är remixerna originallåtar i sig, förutom på några där originalen återfinns på 11/6 12/10.

Hur som helst finns det en hel del bra musik på skivorna. ”Rabbit Moon (Les Gammas remix)” är en av favoritlåtarna. En surrande humla inleder för att få sällskap av rått och naket komp av gitarr, bas, trummor och syntar. Det tunga återkommer även på ”Transfrancisco (Ecchoing Green Mix)” där ljuden körts genom ett filter och liksom stängt in dem i en behållare. Robert Lippok gör en spännande mix av ”Euroslut”. Hjärtljud pumpar till en pulserande synt. I sin minimalism andas den små öppningar av förtröstan. Elektronauten och Datec gör en rolig remix i låten ”11/6 12/10” där tankarna går till en coolare version av ett James Bond-tema.

Bernd Jestram och Ronald Lippok står gemensamt för de remixer – de flesta – Tarwater gjort själva i Jestrams studio Bleibeil i Berlin. En studio där To Rococo Rot/Kreidler/Mapstation/Tarwater spelat in många av sina skivor.

---

1998

---

Kreidler

Au Pair (Kiff SM010, 12”/cds) 1998
Stefan Schneider, Thomas Klein, Detlef Weinrich, Andreas Reihse

Kreidler

Appearance and the Park (Kiff SM011, lp/cd) 1998
Stefan Schneider, Thomas Klein, Detlef Weinrich, Andreas Reihse

Kreidler

Coldness, Remixed (Kiff SM013, 12”/cds) 1998
Stefan Schneider, Thomas Klein, Detlef Weinrich, Andreas Reihse, Liane Sommers (sång på en låt), April + Clyne (remix på en låt)

Uppföljaren till Weekend är dessvärre litet av en besvikelse. Även om de musikaliska förändringarna inte är enorma räcker de för att förta mycket av spänningen som finns på debuten. Det är poppigare och ljudet är renare och vassare. Det är som att de har borstat av ljudbilden och att mycket av både driv och själ följde med i samma kvasttag. Detta tillsammans med att materialet är lite tunnt till några av låtarna gör att helhetsbilden påverkas negativt. Det hindrar inte att ”Au-Pair” är en riktigt bra poplåt och att Neu!-drivet på ”Cube” är av metronomisk art. För visst är Kreidler fortfarande ett ganska experimentellt postrockband, monotonin lever kvar och blipp-blopp syntar växlar med fina mattor av ljud.

Men på några låtar flörtar de även med dansmusik. Att just ”Coldness” är en av låtarna det blir tolva av visar att de söker en delvis ny publik. Versionerna går från beatig syntpop till electropop, experimenten går från konsthallen till dansgolvet. Au-Pair-tolvan är roligare med en utbyggd version av titellåten. På b-sidan leker de friskt med ljuden i ”Gain” och leker robot i ”Automatic Tunnel”.

Appearance and The Park är det sista studioinspelade albumet med Stefan Schneider i bandet. Han slutar under 1999.

---

To Rococo Rot

She understands the Dynamics (FatCat 12FAT007, 12”) 1998
Robert Lippok, Ronald Lippok, Stefan Schneider

To Rococo Rot + D

TRRD (Soul Static Sound Soul 23, 12”/cd) 1998
Robert Lippok, Ronald Lippok, Stefan Schneider, Darryl Moore

To Rococo Rot släpper ingen fullängdare 1998, däremot två tolvor på två inom den minimalistiska electronica/postrock-scenen hypade brittiska bolag, FatCat och Soul Static Sound. To Rococo Rot experimenterar på delvis olika håll, mot minimalismen på She Understands the Dynamics och mot elektronisk techno/house på TRRD som de spelar in med Darryl Moore.

Upprepning är ett motto på She Understands. Vanliga begrepp som rörelse och riktning har tappat mycket av sin betydelse. Snarare handlar det om att bygga tillstånd. En viss förskjutning i soundet har skett, en del av luften har pressats bort och det har följaktligen blivit tjockare. Det märks främst på a-sidans ”She understands the dynamics”, men även på b-sidans första låt ”Things have a way of happening by themselves”. Det är ändå nämnda minimalism och vägen mot det elektroniska soundet som är karaktäristiskt för ep:n. På den mycket minimalistiska ”A Rupture in a Fine and Steady Day” (b-sidans andra låt) har Ronald Lippok helt lämnat trummorna och istället är det samplade elektroniska ljud som lägger den monotona rytmen. På de andra två låtarna är trummorna den rytmiska källan, om än uppblandade med trummaskin.

Med sina sex låtar är TRRD till längden snarare en mini-lp än en tolva. Att kalla musiken för house är att ta i, men de rytmiska houseinfluenserna är tydliga i ”This Sandy Pieces” och ”Copa” med dov bas och vass hihat. Men det finns också andra låtar där de gräver sig djupt ner i det abstrakta elektroniska ljudlandskapet. Det känns som att samarbetet sker på lika villkor, Darryl Moore för in nytt blod i ådrorna samtidigt som To Rococo Rot låter sig förföras utan att ge avkall på den egna integriteten.

---

Tarwater

Silur (Kitty Yo 98013, lp/cd) 1998
Ronald Lippok, Bernd Jestram, Danielle Malkoff (röst på en låt)

Tarwater

Remix EP (Roomtone RM008, cd) 1999
remixer av To Rococo Rot, Third Eye Foundation, Kiln, The Birdwatcher, Bundy K Brown

Efter remixprojektet Rabbit Moon släpper Tarwater fullängdaren Silur 1998 (inspelad 97/98). Första delen av skivan är alldeles strålande, bra elektronisk rock/pop med syntar och akustiska instrument där de gruppens tidigare mörka sound nyanserats till ett mer sorgligt. Inledande ”Visit” är ett besök i en Talk Talk-inspirerad värld. Ett enkelt gitarrkomp står i centrum och omgärdas av känslig sång, bas, trummor, syntar och till och med lite tidsenligt knaster. För att tala Talk Talk så dyker även munspel och lite stråkar upp. ”Seafrance Cezanne” är istället något av en betraktelse på avstånd, coolt tar de ett steg tillbaka och blickar utåt. På ”The Watersample” målar Tarwater vackra vattenspeglar med spröda rörelser av flöjt och stråkar, en underbart vacker låt.

De vanligtvis egenskrivna texterna är på Silur hämtade på en mängd ställen, nämnda ”Visit” har till exempel Marc Bolan skrivit. Av de övrigar textförfattarna är det bara författaren Aldous Huxley jag känner till. Att använda ”externa” texter är inte nytt för Tarwater, däremot är det första gången Ronald Lippok sjunger orden, annars brukar de var inmixade och läste av andra.

Det finns flera bra låtar även på den andra hälften av skivan, men ljudbilden blir mer disparat. ”Otomo” med sina vackra akustiska gitarrer, den med elpiano nästan funkbetonade ”20 miles up” och den tunga ”The Pomp of the Subsoil” som byggs upp kring ett rytmiskt mönster med bland annat tablas och den To Rococo Rot-influerade ”Ford”. När den kom fick Silur på sina håll kritik för att den röda linjen genom albumet slarvades bort. Jag håller med.

Året efter Silursläpper det amerikanska bolaget Roomtone 25 minuters cd:n ”Remix ep”. Till skillnad från ”Rabbit Moon – Remixed” är det inte Tarwater som själva står för remixerna. Lite för mycket studiobaserat finlir gör att låtarna inte får någon större skjuts. A Burgundy Underside (Bundy K Brown mix) är den enda av fem låtar som inte kommer från Silur. Den förre Tortoise-medlemmen Bundy K Browns låt sticker ut. En elektronisk ambience med ruggad yta för in Tarwater på områden de sällan beträder. Minimalistiskt och uppfyllande. På låtens andra del skär han ner ljudet till enbart små, små högfrekventa ljud som vibrerar i flera minuter. The Birdwatcher (ingen aning vem det är) formar intressant om To Moauf till små elektroniska fågelungar som skriker efter mer i en stram minimalistisk skog. Kiln stör och skitar ner det vackra i The Watersample med höga distade gitarrer och gör den dubbelbottnad. Både To Rococo Rot och och Third Eye Foundations mixar lider dock av att de är för försiktiga, TRR:s renodling av Visit är inte dålig och Third Eyes Foundations dubblering av trumtakten på To describe you är heller inte illa. Men ingen av dem gör storverk.

---

1999

---

To Rococo Rot

The Amateur View (City Slang 08717, lp/cd) 1999

To Rococo Rot

Telema (City Slang 08718, 10”) 1999

To Rococo Rot

Cars (City Slang 08724, 12”) 1999

To Rococo Rot öppnar upp ljudverkstaden. Gör den ljus och tillgänglig med följd att The Amateur View av många anses som gruppens verkliga mästerverk. Jag håller inte med, även om det är en fantastisk skiva. Den omger sig av medryckande glädje, är vacker och välproducerad med distinkt ljudbild. Men för mycket av magin på debuten och Veiculo har gått förlorad. Popen går som en röd linje och att låtarna ”Telema” och ”Cars” är de som släpps på kompletterande skivor är i sammanhanget självklart. ”Cars” med sin söta melodi som följer med på färden genom landskap utan toppar och dalar, samt ”Telema” som i all sin enkelhet är just bra pop. I ”Prado” och ”Die Dinge des lebens” mjukar de upp de vanligtvis skarpa konturerna, rundar av kanterna, gör dem vackra. Ur ”A Little Asphalt Here and There” bubblar spännande Can-känslor och looparna i ”Tomorrow” snurrar snabbt runt en slagen takt på cymbal samt rytm på trummaskin.

Som komplement är Cars intressantare än Telema. De båda låtarna på b-sidan är delar av ett soundtrack till dokumentärfilmen No Ordinary Cowboys av Abdur-Rehman Ismael Mia. ”Rocket Fuel” är som n abstrakt dröm i ett atmosfäriskt stillestånd. Andra generationens elektroniska ambient i ett tidigt skede.

---

Tarwater

Like A Miracle (Soul Static Sound 24, 12”/cds) 1999
Bernd Jestram, Ronald Lippok, Tikiman (Paul St. Hilaire)

Spåren av dub är små hos det tidiga Tarwater. Ändå var Tarwater först av de To Rococo Rot-relaterade banden att ta in en reggeasångare. Redan i maj 1998 spelar de in Like a Miracle (som släpps 1999) tillsammans med Tikiman (Paul St. Hilaire). Tikiman hade redan då gjort sig ett namn i Berlin efter samarbeten med dubtechnopionjärerna Mark Ernestus och Moritz von Oswald i Rhythm & Sound.

Musiken på Like a Miracle är en dubbig version av Tarwaters rockmusik. Låten ”Like a miracle” är ett postrockigt grundkomp som pressats genom ett dubfilter. Fördelen är att det låter Tarwater om det, nackdelen är att blandningen inte är helt lyckad. Även om det lutar mer åt dub än åt rock, hamnar det olyckligtvis någonstans mittemellan. Tikiman är ganska mjuk i sina fraseringar och den skarpa estetik som minimal dub-techno vanligtvis har saknas. Det blir något bättre på den åtstramade ”Miracle Electric”. Intentionen är god, men det räcker inte.

---

Kreidler

Mort Aux Vaches (Mort Aux Vaches/Staalplaat, cd) 1999
Stefan Schneider, Thomas Klein, Detlef Weinrich, Andreas Reihse

Radioinspelning för Staalplaats Mort Aux Vaches-serie gjord i december 1997. Två tidigare outgivna låtar samt sånger från Weekend och Appearance in the Park. Spännande att höra dem live! När man hör studioinspelningarna kan man ibland få för sig att de ägnar mycken tid till efterarbete med klippning och ihopsättning. Så är uppenbarligen inte fallet. Låtarna är lika ”hela” live som studio. Här hörs det verkligen hur gruppen hör hemma mer i postrocken än i electronican. Thomas Klein imponerar, hans trummor är oerhört tajta och hans förmåga att hålla ett stadigt beat på hi-haten är formidabelt. Hans torra ljud smittar av sig på hela ljudbilden som nästan känns innesluten i sin torrhet. Tempomässigt ligger låtarna lite över originalen, på flera av låtarna från Appearance in the Park är det en fördel. Exempelvis får Kraftwerk-influenserna i ”Good Morning City” ännu större utrymme utan att för den skull gå över i rip-off. Soundet är tvivelsutan Kreidlers.

Den tidigare outgivna ”Nervous” sitter som en Kreidlerstämpel där precisa, kalla konturer möter akustisk foglighet och värme. Reihses och Weinrichs syntar och samplers talar elektronikens språk medan Stefan Schneiders bas talar om mjukhet och akustiska klanger. Kleins trumspel hamnar någonstans mittemellan – rakt, kliniskt och precist men samtidigt högst mänskligt.

---

Bo Kondren/Robert Lippok/Ronald Lippok/Bernd Jestram

Theatermusik (Crosstalk L -53056) lp) 1999
Robert Lippok, Ronald Lippok, Bo Kondren, Bernd Jestram

Musikaliska scener ur ett antal teaterpjäser från sent 90-tal. 18 abstrakta och instrumentala utsnitt serverade på en klar vinyl på det Chicagobaserade bolaget Crosstalk. Den experimentella sidan av det tidiga To Rococo Rot dyker upp i associationsbanorna. Robert Lippoks fyra låtar andas suggestiva stämningar där bland annat röster och klockspel löper parallellt med loopar och elektronik. Den melodiska ”Feld” sticker ut. Bernd Jestram som vanligtvis är den mest melodiske är här den mest minimalistiske och Ronald Lippok har med tre korta låtar ur pjäsen ”Zwischenspiel” som i all sin filmiskhet ändå är rytmiskt markerade. Bo Kondren fanns med redan i Ornament und Verbrechen i Östberlin på 80-talet och blev sedan bas för mastringsstudion Calyx i Berlin. Hans fem låtar är de mest technoinfluerade och rytmiska på skivan.

Theatermusik är ett komplement till den To Rococo Rot-intresserade. Många låtar är spännande men skivan hade tjänat på att ha färre och längre låtar. Nu blir det lite av provsmakning.

---

Mapstation

Mapstation (Soul Static Sound 25, 12”/cds) 1999

Efter att 1999 ha slutat i Kreidler startar Stefan Schneider soloprojektet Mapstation. Han lämnar i stort sett både postrock och basgitarr bakom sig. Istället ägnar han sig åt syntar och dubinfluerad minimalism. Först ut är en självbetitlad 12:a på det hippa brittiska bolaget Soul Static Sound. Musiken drar än mer mot minimalism är hos Kreidler eller To Rococo Rot, dessutom börjar Schneider föra in dub (även om den får betydligt större plats senare). Rytmiken är tydlig och upprepad. Värme tränger igenom syntarnas ytliga kylighet. Ljuden studsar, sveper och bubblar. Även om denna tidiga upplaga av Mapstation fortfarande färgas en hel del av To Rococo Rot (inte minst i ”Marden”), lyckas Schneider forma embryon till något nytt och eget i fråga om både sound och musikaliskt innehåll. Om än hans mix av minimalism, dub, avskalade och upprepade beats (dock inte dans), tydlighet och syntar ännu är lite anonyma är Mapstation är en godkänd debut. I ”Tiksi” lyckas han dessutom para ihop Cluster med Steve Reich på ett spännande sätt.