Smile Sessions - 44 års väntan är över

Uttrycket ”albumet som konstverk” känns plötsligt väldigt ålderdomligt i dagens fragmenterade och dekonstruerade musikvärld. Men i mitten av sextiotalet växte detta fenomen fram som en realitet, i varje fall inom popmusiken. Fram och tillbaka över Atlanten pågick en både vida känd och kreativitetskrävande tennismatch mellan The Beatles och The Beach Boys. Båda lägren försökte toppa rivalernas senaste smash. Man ville skapa något nytt, något som inte gjorts förut, man ville visa vilka som verkligen stod på den artistiska toppen. Lite lustigt att två så populära popband var så sugna på innovationer, förvisso inom den mainstream-värld de befann sig i. Men man kan tänka sig att framgångarna under de tidiga åren gjorde det möjligt att få mycket studiotid och stöd för nya idéer (där studion blev ett nytt instrument). The Beatles hade gjort avtryck och intryck med album som Rubber Soul (1965) och Revolver 1966) och var enligt rapporterna på väg mot nya mål (läs: Sgt Pepper).

The Beach Boys, med kreatören Brian Wilson i spetsen, hade 1966 satt ambitionsnivån med Pet Sounds och dessutom utvecklat nya produktionsmetoder i samband med singeln "Good Vibrations". Och nu var det tänkt att Brian Wilsons Smile-projekt skulle slå hela världen med häpnad. Men någon Smile-skiva blev det som bekant aldrig. Albumet som skulle innehålla den vackraste musiken och de mest mångbottnade texterna, som skulle få det komplicerade att låta enkelt, som skulle berätta hela den amerikanska historien, göra musik av de fyra elementen, få folk att tänka ekologiskt, som med humor skulle göra alla människor glada och öppna alla oöppnade dörrar. Den konstnärliga friheten, drogerna och pressen från omgivningen blev för mycket för Brian Wilson. Han kunde inte ro iland projektet, han gav upp, gick in i väggen.

Såklart uppstod genast en mytbildning kring vad Smile var och inte var (så fort man börjar skriva en sådan här text bekräftar man myten). Istället för Smile släpptes det framhastade albumet Smiley Smile, med flera av låtarna i nya versioner, dock betydligt enklare producerade. Skivan är en ganska charmig och i mitt tycke lite underskattad historia som i sin primitivitet dock var ganska långt från det ursprungliga konceptet. Resultatet blev förstås också en knäckt Brian Wilson som inte längre ville kännas vid sitt mästerverk. Sedan dess har, på ett nästan retfullt sätt, spår och ledtrådar från den ofullbordade skivan sipprat ut till omvärlden. Dels de varianter och nyinspelningar som spriddes ut på Beach Boys-albumen mellan 1967 och 1971, dels de Smile-bootlegs som dykt upp med jämna mellanrum.

En halvtimme med tidigare outgivna Smile-avsnitt dök så småningom upp på boxen Good Vibrations: Thirty Years Of The Beach Boys (1993) men även där kändes det lite hafsigt gjort. Sedan dess har fans över hela världen fått snickra ihop sina egna Smile-versioner, ända fram till 2004 då Brian Wilson överraskande nog tog tag i sitt problembarn. Tillsammans med Van Dyke Parks, den ursprunglige textförfattaren, restaurerade han hela Smile-projektet, både live och på skiva. Förutom en uppskattad turné där ”nya” Smile framfördes som en helhet, släpptes även albumet Brian Wilson Presents Smile. Och nu är vi framme vid hösten 2011 och nästa kapitel i historien: nyutkomna Smile Sessions, vars release nog ändå får anses vara något av en sensation. Som brukligt börjar bli släpps den i flera varianter och om dubbel-cd:n förväntas räcka väl åt den nyfikne så ska nog lyxboxen (fem cd, en lp, två vinylsinglar samt en bok med bilder, låttexter, anekdoter och detaljerad sessionography) kunna glädja de mest inbitna fansen.

I boxen hittar man försöket att återigen skapa en variant av Smile allra först: de nitton första spåren på första cd:n. Jag läser mig till att producenterna den här gången utgått från 2004 års låtordning (det fanns ingen innan dess) och bara gjort några små korrigeringar. Det som borde vara en omöjlig uppgift, att gå igenom det oerhört omfattande materialet och sätta ihop det till en fungerande helhet, känns faktiskt förverkligat. Jag har hört det mesta av låtmaterialet tidigare men det är verkligen fascinerande hur mycket Smile känns som en sammanhållen sångsvit när jag lyssnar nu. Låtarna går in i varandra på ett utsökt sätt, små detaljer eller textrader dyker upp här och där i andra låtar. Man dras med i tåget redan från början och vill sedan inte kliva av. Jag reagerar lite på att stämningen faktiskt är väldigt mörk och melankolisk på sina ställen. Det är lite oväntat med tanke på den humor och de glada leenden som enligt planen/myten skulle ha funnits här.

Produktionsmetoden, sättet att mixa ihop de olika beståndsdelarna, har gjort att den här musiken ofta kallats "modular music". Och modulmusik kan man verkligen kalla det här. Under sessionerna spelades det mesta in som korta sekvenser och moduler, ibland i olika studior, ibland med helt olika ljudbilder, alltid enligt Brian Wilson inre vision. Varje del kunde sedan sättas ihop med andra delar och bilda verser, refränger, intron, outron, bryggor, ja, hela låtar, som komplicerad mosaik eller som ett enormt pussel med snarlika bitar. Man kan tänka sig förvirringen hos studiomusikerna, många gånger hade de nog ingen aning om vilken låt det var de spelade. Brian vände och vred på delarna, förkastade idéer, hittade på nya, drillade sitt band så att sångstämmorna skulle uppnå perfektion. Det var en väldig tidskrävande metod: bara "Good Vibrations" tog nästan ett halvår att få klar.

Jag kan tänka mig att många stör sig på The Beach Boys och deras (i mångas öron) tramsiga falsetter. Med ständigt hörbara rötter i doo-wop och surfmusik är man kanske inte de coolaste killarna på jorden, eller ens särskilt nyskapande på den musikaliska ytan. På Smile som vi hör den här finns till och med influenser från Gershwin och musikalvärlden. Skivan skulle ha släppts sommaren 1967 men så lockande flummigt är det inte heller vid första anblicken. Inom den psykedeliska sextiotalsmusiken användes ju ibland gimmicks och studiotricks som baklängesgitarrer, utdragna solon, ekon, konkreta ljud, rösteffekter, kanske exotiska instrument som sitar och tablas. Men på Smile är allting i princip inspelat rakt upp och ner med piano, gitarr, bas, trummor och orkester. Det finns inget nämnvärt sväng att tala om, allt är hårt och stramt komponerat. Ändå handlar det ju om små märkliga, sinnesutvidgande popsymfonier som liksom betvingats av musikerna.

Men vad är då grejen? Vad är det som är så märkvärdigt? Varför måste man höra det här? Ja, ett svar är naturligtvis de ömsom vackra, ömsom fascinerande låtarna, som "Our Prayer", "Heroes And Villains", "Do You Like Worms", "Cabin Essence", "Wonderful", "Child Is Father Of The Man", "Surf’s Up", "Vega-Tables", "Wind Chimes", "The Elements: Fire", "Love To Say Dada" och "Good Vibrations". Ett annat svar är att det är pophistoria, att det är superavancerad popmusik med harmonier, rytmer, ackordföljder och arrangemangsdetaljer som gör en både förbluffad och överväldigad. För att knyta an till inledningen, Smile är ett konstverk, mytomspunnet och utan tvivel ofullbordat. Men trots allt, trots all den tid som har gått sedan inspelningarna gjordes, har vi nu en tolkning här; avdammad, putsad och utställd till allmän beskådan. I mina öron låter det bättre än vad jag någonsin hade kunna föreställa mig.

Mitt enda bekymmer med boxen är annars just alla sessions, hur spännande det än må vara att få en så detaljerad inblick i skapandet av Smile. Till sin karaktär är tagningarna så korta och fragmentariska att det inte ger så mycket att lyssna på dem annat än som kuriosa, man blir mest otålig och vänder sig till de färdiga mixarna. Jag vill i det här fallet gärna jämföra med boxen The Pet Sounds Sessions (1997); där fick man verkligen fick fram nyanser och tidigare ohörda egenskaper hos låtarna som kändes väldigt uppfriskande. Men det är klart: det kommer med all säkerhet en dag när jag sätter mig ner och verkligen noterar vilka sekvenser och tagningar på Smile Sessions som är helt essentiella. För de finns garanterat insprängda där, mellan Brian Wilsons så exakta instruktioner till musikerna.

Dessutom återstår ju fortfarande den frestande möjligheten att pussla ihop en egen Smile utifrån materialet. Annars tycker jag att man gott kan nöja sig med de nitton första spåren på första cd:n. Det är där den femstjärniga musiken återfinns.