Svart DIY-kultur i USA hyllas i vacker bok

Med den mycket fina boken Freedom Rhythm & Sound: Revolutionary Jazz Original Cover Art 1965-83 ger sig Soul Jazz på den oskrivna historien om de oberoende skivbolagen inom amerikansk jazz. På över 175 sidor visas hundratals omslag, många i naturlig storlek då boken har lp-format. Det är en fantastisk uppvisning i kreativitet. Man brukar tala om do-it-yourself-(DIY)-kulturen inom punken men här florerar den ohämmat, och många år före punken. Att den här genomförs av svarta i USA i jämförelse med vita i Europa ska nog inte underdrivas när man tänker på hur litet genomslag den fått.

Med boken på bordet (det är svår sängläsning!) är det svårt att lägga den ifrån sig. Man stannar upp, tittar och fascineras, bläddrar vidare. Nya fantastiska omslag, en del klassiker men också många alternativ (exempelvis Pharoah Sanders vita omslag till debuten på ESP-Disk och John och Alice Coltranes Cosmic Music på det egna bolaget Coltrane Records). Det är inte bara jazz, sammanställarna Gilles Peterson och Stuart Baker skriver att de gått en tredje väg i valen, bortom den marknadsanpassade souljazzen på Blue Note och Prestige och fusionen av rock och jazz på 70-talet och bortom frijazzen. Istället handlar det om skivor av ”djupa, spirituella och afrocentrerade radikala artister som fortlöpande ifrågasatte och omdefinierade såväl deras position i samhället som deras förhållande till jazzen”.

Kopplingen till Afrika finns i många omslag, kartor, namn och bilder. Inte minst hos Sun Ras omslag finns Egyptens mytologi närvarande. Men det afrikanska finns på fler ställen, exempelvis i bilden till Joseph Jarmans och Anthony Braxtons duoplatta Together Alone formgiven av Turtel Onli och Mtumes Rebirth Circle på bolaget Third Street Records från 1977 (design: Stephen Spera for Philadelphia Eye and Ear).

Många av omslagen är svartvita och enkla. Men också råa och direkta. Det finns ett budskap i designen, musiken paketeras som något farligt och annorlunda. Ytan är ingenting – djupet allt. Dessutom är det befriande att de sexuella anspelningarna nästan är totalt frånvarande. Jämför med soulen!

Det är intressant att läsa de inledande sidorna av Stuart Baker. Försök görs till att sätta DIY-kulturen i ett samhälleligt sammanhang. Han beskriver bland annat hur hoppet om resultat efter 1960-talets framgångar på medborgarrättsområdet grusas av bakslagen i den samma. Malcolm X och Martin Luther King mördas, friheten sipprar inte ner till de breda lagren, segregationen kvarstår. Och det blir inte lättare att ge ut sin musik, i den mån de stora bolagen är intresserade, ställer de krav som artisterna inte vill eller kan ställa upp på (exempelvis var förutsättningen för att saxofonisten Nathan Davis skulle få kontrakt med Blue Note att han flyttade hem till USA från Paris, han tackade nej). Många flyttar likt Nathan Davis till Europa där de ses som ”musiker” och inte ”svarta musiker”.

Stolta tog många artister saken i egna händer. De visade sitt oberoende i praktisk handling och skapade sina egna bolag och gav ut skivor med radikal musik och med radikala omslag. Skivor från Sun Ras föregångare Saturn finns naturligtvis med i boken. Skivor från de ”större” bolagen som Strata East, India Navigation, ESP-Disk likaså. Men också från en mängd små etiketter som här dyker upp ur den kollektiva glömskan.

I boken finns små skrivna kapitel inskjutna med kortare porträtt av människor eller bolag, några exempel är Rashied Ali (som drev Survival) Detroitbolaget Tribe, Steve Reid och Mustevic Sound, Strata East, AACM i Chicago, Black Artist Group i StLouis med mera med mera.

Jag gillar verkligen att se och läsa i boken – och drömma. Men jag kan inte hjälpa att jag ser flera saker som hade kunnat göra den ännu bättre. Det gäller framförallt textinnehållet. Varför inte en djupare genomgång av varför omslagen såg ut som de gjorde? Det hade varit väldigt intressant att läsa en jämförelse med andra genrer från samma tid. Och varför får inte fler av formgivarna träda fram. Texten om Rashied Ali i all ära, men vem var exempelvis Mel Kirsch som formgav omslaget till Duo Exchange av Rashied Ali och Frank Lowe?

Dessutom saknas struktur i boken. Vid texten om Don Cherry visas omslaget till Eternal Now och Relativity Suite, nästan 100 sidor tidigare finns omslaget till Organic Music. Och det beror inte på att sidorna intill dessa har en massa andra Capriceomslag. Det ger snarare ett lite slarvigt intryck. På detta sätt visas omslagen snarare som regel än som undantag. Boken hade vunnit mycket med en bättre struktur.

Trots bristerna är Freedom Rhythm & Sound en fantastisk bok, den första i sitt slag. Den är en verklig fröjd för ögat, men historien om de oberoende jazzbolagen i USA är faktiskt fortfarande oskriven.