Vältempererad Spunk

Vältempererad Spunk

Omslaget till Das Wohltemperierte Spunk, inspelad mellan 2001 och 2012.

Vältempererad Spunk

Publicerad: tis, 2013-02-19 19:57

Det började den 20.01.2001 och det slutade nära tolv år senare, då hade Spunk gått igenom hela tonföljden i den skala Webern använde i kvartetten opus 28, den som börjar med B A C H. Det är en besvärjelse och en stor mäktig form, som kvartetten mer än väl fyller och skapar en enastående unik musik. Ett verk som i omfång och djup bräcker det mesta.

Av: Thomas Millroth

Vid ett tillfälle skrev Öyvind Fahlström: Måleriet går ping!
Ungefär så kan jag skriva om denna långa odyssé i Spunks vatten. Musiken går ping! Det handlar om de sex cd som samlats i en vacker box, Das Wohltemperierte Spunk, som släpps på Rune Grammofon.

Den 20.01 2001 spelade den norska kvartetten Spunk en drone i B – och därmed började de ett skeende, som skulle löpa genom deras närmsta framtid. Elva år, elva månader och elva minuter senare spelade kvartetten ett G. Så var det slut, en ton om året genom den tempererade skalan.

Kristin Andersens trumpet och flöjt, Lene Grenagers cello, Maja Solveig Kjestrup Ratkjes röst, fiol, dragspel, theremin samt Hild Sofie Tafjords valthorn hade med skalans slumpartade men fasta ram tagit sig igenom inte bara en följd men också en rad skilda andra tillfälligheter.

De följde tolvtonsskalan i Weberns stråkkvartett opus 28, den som öppnar med tonerna B-A-C-H. En hyllning, ett par rottrådar, som visar hur deras musik är mer än ad hoc, vanlig impro etc, de är en del av ett utbrett rottrådsverk, ett rhizom, som förbinder idéer, musik, människor, gärna de som inte är i fokus just nu.

Spunk bevisar att de rör sig suveränt mellan olika slags konstmusik, övertygade att konst och musik är viktiga åtaganden långt bortom kamerablixtarnas tillfälliga sken.

Ton och tid har dominerat verket. Precis som ju Igor Stravinskij framhåller i sin ”Musikalisk poetik”. Och det är inte utan att kronologin blir en livlina. Den som så önskar kan följa dem en och en år för år, lyssna till kvartettspelets turer och spänningar. Det ger något förstås. Där finns skillnader, förskjutningar, förändringar.
I en viktig passage i nämnda bok skriver Stravinskij – och det är särskilt intressant att citera den här, eftersom författaren förutsätter ett skapande subjekt i maskulinum:

”Vi får aldrig bara skaparförmågan ensam. Den går alltid i par med iakttagelseförmågan. Och den verkligt skapande känns igen på sin förmåga att alltid finna något beaktansvärt i det som omger honom, även i det enklaste och mer vardagliga. Han behöver inte något vackert landskap; han behöver inte omge sig med sällsynta och dyrbara föremål, han behöver inte gå på upptäcktsfärd, han har alltid något inom räckhåll. Han behöver bara se sig omkring. Han får sina uppslag av sin omgivning. Den minsta tillfällighet fångar hans intresse och avgör hans handlande. Om fingret råkar slinta och lägger han märke därtill; vid lämpligt tillfälle drar han sedan nytta av det oförutsedda som ett ögonblicks svaghet uppenbarat för honom. Man skapar inte slumpen: man lägger märke till den och blir inspirerad av den.”

Om jag nu betraktar Spunks musikaliska, konstnärliga företag genom Stravinskji, vad får jag då syn på. Tänk Stravinskijs skapande maskulinum i stället som Andersen, Grenager, Ratkje, Tafjord och Spunk, vad syns och hörs då? Naturligtvis en vidare yta än Stravinskijs. Slumpen finns, slumpen är där, slumpen är där som den utsträckta form i tiden de valt.

Slump? Jo, här lade ju Cage något till Stravinskij, även slump är form, även form är slumpvis valt. Och allt detta spelarna inte behöver ha, nej, visst, så sant. De får var och en sina uppslag av sin omgivning, så sant. Men däremot hanterar de uppslag och infall på ett annat sätt. Det är inga pärlor i musselskal som växer. Snabbt tas de upp av de andra. Kanske förvridna och i behov av snabba svar. Där har var och en sin giltiga tolkning och möjliga öppning.

Här ”råkar” alltid mycket hända, men det sprider sig som ett översvämmat handfat över hela rummet. Det är allas sak att ta del. Och deras skilda men ändå icke åtskilda receptivitet garanterar det fortsatta flödet.

spunk
Maja Ratkje och Hild Sofie Tafjord. Foto: Kai Miedendorp

Rummet är i Spunks fall alla fyra i ett i kvartetten. Hos Spunk är ett visuellt drag närvarande. Öronen uppfattar toner, klanger, rörelser och färger, där musiken blir tredimensionell. Allt av ljud rör sig i ett rum. Öra och öga spelar alltid ihop. Så också här. Form- och färgsättning har tagit fasta på detta tydliga faktum. Kim Hiorthøy har tecknat en månghörning till varje skiva. Själva cd-skivorna är också i en färgskala: Ettan är engelskt röd, tvåan är gul, trean är blå, fyran är turkos, femman är mörkare gröngul, sexan är vit. Detta ger en koloristisk beskrivning av den musikaliska resan, hur deras rum byggts upp, från det ursprungliga B med ett uttalat dronespel, som står stadigt på golvet. Medan till exempel steget från Ciss till D rimmar oerhört väl med den turkosa färgen. Och att allt löses upp i vitt, som i motljus. Rött är i klar minoritet, vitt går igenom alla färgerna. Det ger en skala av ljus. Ett bländande rum att färdas i.

Men där finns, liksom i musiken, paradoxer. Färgerna är artificiella, som modernistiskt skapade rum, raka motsatsen till det jordiga. Här finns inget av naturromantik, allt är människogjort, artefaktiskt. Och det är en poäng, jag ser det som själva grunden.

Från ett sinne till ett annat i samspel. Även om jag inte tror på strikta och framför allt inte generella synestesier, finns i Spunks musik ett starkt drag av läckage mellan olika sinnen, främst förstås öga-öra.

En intressant fotnot är de olika platser i Oslo, där musiken är inspelad. Allt är livekonserter. Men rummen är åtskilda. Och olika. Det betyder att det också hörs skilt åt. Ibland har jag dem tätt inpå, ibland liksom i ett valv, där jag föreställer mig väggarna av glas, för så ljust känns deras spel.

Först tänker jag i början av färden, att det är ett äldre Spunk jag möter, ett där droner, tät samvaro, lägger en tjock väv av toner, lätt skimrande. Men ett liknande spel återkommer flera år senare. Nu kanske med litet mer förskjutningar och stegringar, men i grunden detsamma. Raka, ensamma toner samman.

Men allt är inte droner, även om grundtonerna ligger; de känns ibland mer som en stämton, en start. Den får sina ständiga svar. I stycke nummer nio, tonen F, mals dronen långsamt sönder och styckas upp av bland annat Ratkjes närmast lyckliga joddlande stämma, som får mig tänka mer på kasban än Oslo. Kanske inbillar jag mig, men då och då lägger sig musikerna så tätt som övertonsserier i näsa och bröst hos mongoliska sångare.

Dronerna är som ett stycke tyg i olika kulörer och ljushet. De drar och sliter, plötsligt uppstår revor i skilda mönster. Det blir impressionistiskt. Eller fläckvis som någon 1950-talsmålare. Eller varför inte Webern.

I staccato ställs då och då stämmorna mot varandra. Grenagers stråke studsar över strängarna, Tafjords valthorn smattrar så luften känns i öronen, den kanske mest kontrollerade av dem, Andersen, drar åt tonen i trumpeten, låter den stiga och falla. Varm luft fyller musiken. Och naturligtvis finns alltid Ratkjes mäktiga röst där. Som en flytande lugn yta eller stegrande sig i ett imaginärt backigt landskap. Ja, visst är det syner som följer musiken.

spunk2
Spunk. Foto: Kai Miedendorp

Det finns även ett rum av förväntningar allteftersom tiden går. Det är ju en väldig skillnad på första och sista tillfällena. Att först etablera själva den konstnärliga avsikten och sedan vara tvungen avsluta den.

Sista spelningen i sviten sker i Gamle Akers kyrka. Rummet är ännu ett valv, en tråd till andra idéer, tider, tankar, musik; dronen dirrar som genom kroppar i trans omgiven av all luft som studsar mot stenmurar. Det är vackert och musiken slår i tonen G som böljeslag mot stranden. Odyssén är slut. Musikerna har nått sitt Ithaka. Är något sig likt? Är något samma? Eller inget.

Äntligen finns här en musik som rör sig undan tillfälligheter genom att ta vara på dem och spelar för något mer än tillfälliga applåder och ljus som ändå slocknar.

Kristin Andersen, Lene Grenager, Maja Solveig Kjelstrup Ratkje och Hild Sofie Tafjord samt Spunk har inte bara gett mig en fantastisk dag men också påmint mig om vad musik är för något. Egentligen. För visst kommer de upp på stranden efter resan och finner alla dessa lättviktiga friare, dessa pretendenter, pretentiösa pösmagar. I Spunks musik, i Spunks skimrande rum finns ingen plats för dem, där finns bara utrymme för väsentligheter. Det här är musik som handlar om musik, musik som handlar således om liv.
Det är oundvikligt att tänka på Rudolf Bahros dikter till Beethoven. Så här börjar en av dem:

Var och en av er lever också
vidare i någon annan.

Vad ni har velat gör knappast någon skillnad.

Men hur du ville det och varför…

Det är precis så mäktigt. Och om denna Spunks musik hörs, som jag hört den i dag, i en oavbruten följd, sker det märkliga att det är en disjunktion. Något som är förenat men ändå åtskilt. Skarvlöst, utan sömmar synliga. Ändå hörs i början dessa långa tätt tvinnade droner, som stundtals leder tankarna till en riktig trångföring i Bachs anda om än inte form och metod. Men sedan bryter rum, ljus, avstånd, kast in så sakta, men jag vet inte var. Stegen från ton till nästa är bara märkbara i tonhöjd men långt ifrån alltid i struktur och yta. Kliven sker så sakta att de kvalitativa förändringarna bara smyger sig på. I starten av ett stycke kan höras essensen av de föregående, men något helt nytt dyker upp. Det kan vara Ratkjes dragspel, eller hur Grenager låter cellon explodera i de andras musik. Och gärna en liten förändring i Andersens trumpet. Eller en oväntad instrumentering av kvartetten. I sista stycket svävar flageoletter som visslingar i luften och fyller kyrkorummet som små solkatter, uppfångade av Ratkjes röst, som ville hon svälja dem försiktigt. Smaka av dem, med sin mun forma rummet runt dem.

Det är fysiskt mångsinnligt; så som det blir då musik vågar sig på det gamla konststycket att nyttja ordet andlig – vilket de inte gör, det är jag som gör det – och det hänger ihop med de mångtydiga sinnesintrycken. Intryck görs med en långsam kroppslig rörelse. Musiken seglar mellan spelarna på slutet, den överlämnas till rummet de befinner sig i. Det är svårt att inte tänka kontexten kyrka, där så mycket musik, hopp och smärta ägt rum. Spännvidden är makalös då Spunk bjuder in hela kyrkobyggnadens arkitektur och murar som en extra spelare. Så som blåsarna pulserar i in och utandningar mot och med varandra har jag icke tidigare hört; och lägg därtill de långa tonerna som rör sig likt svalor i rummet. Det har jag hört en gång under en mässa i Sofia, där två trenchcoatklädda herrar och några damer med hucklen släppte loss de högsta tonerna från stämbanden i den iskalla kyrkan som en bön, som länge dröjde kvar i valvens ekon.

Bordunbröl och de skiraste övertoner. Spunk skapar en musik som ekar utan tid. Ekot rör sig fram och åter i frågor: var är du? … är du? (för att travestera Karolina Erlingsson). Det är för mig den inre monologen med sig själv, den som redan i antiken sades konstituera att vara människa. Ja, inte med mindre än så tar sig Spunk an sitt självpåtagna uppdrag och fullföljer det med en final som är bland det mest makalösa jag hört. För att det tagit tid dit och för att just denna tid betytt att de fyra nu vågar ta till hela sitt allvar och sin gripenhet. Musik som verkligen vill vara musik… Konst, gärna för mig, om det stärker dess ställning, om lyssnaren med det i minne kan gå djupare in i verket än vad som är brukligt i musik som brukas.

Musiken dröjer i läppar, stämband, munhålor, fingerblommor. Viskas, lockas, snärtas, blir tonande luftströmmar. Sällan lyckades improvisationen med så enkla och samtidigt diversifierade medel skapa ett enhetligare och mer mångskiftande verk. Och den kulmen som hela verket fått är nog så unikt. En intensitet som inte bygger på ratio, teknik, beräkning, bara den fråga jag tycker flyter genom hela verket.

Med sitt öppna tilltal ställer de den om och om igen: Var är du? Är du?
När jag så landade efter min odyssé i Spunks vatten hade alla slemma friare och lycksökare för länge sedan flytt; hade de ens funnits? Och musiken mår – ping.

Youtube: Lard Free 1971

Årets texter

2014
Missat något? Vi recenserade över 160 skivor under första halvåret. Plus artiklar, spellistor, radio, konsertrecensioner... nu är allt samlat här.

Youtube: Colett Magny