Musik för livets sista sekunder

När jag strax efter bandets spelning på årets GAS-festival i Göteborg beskriver min känsla för Campbell Kneale, mannen bakom Birchville Cat Motel, säger han sig vara hedrad av denna beskrivning och påpekar samtidigt att min iakttagelse på sätt och vis ligger i linje med vad många tycks uttrycka efter hans konserter. Kneale förklarar:

"Vad jag verkligen uppskattar med det folk brukar återkomma till i sina kommentarer efter mina spelningar är att de nästan utan undantag lyckas med konststycket att utelämna begreppet musik. De kan tala om att himlen föll ner på deras huvuden under konserten eller ge ingående beskrivningar av att sitta fast i avgasröret på guds motorcykel men nästan aldrig nämner de ordet musik."

"Jag älskar det faktum att det verkar som att det finns en form av upphöjd emotionell nivå som alldeles påtagligt kopplar an till att se Birchville Cat Motel spela live. Det är en känsla som jag efter bästa förmåga har försökt vidareutveckla och spinna vidare på vid mina framträdanden. Tiden då jag huvudsakligen undersökte långsamma, meditativa droner är åtminstone tillfälligt förbi. För tillfället går jag helt och hållet igång på något betydligt mer högoktanigt och jag gillar att skapa en känsla av förtjusning och skönhet från högljudd noisemusik."

Kanske var det just därför som Kneale, för dagen bärandes nitar och iklädd en i sammanhanget fullständigt självklar Iron Maiden t-shirt, under denna eftermiddagsspelning i Artistens ensemblesal i Göteborg fullständigt körde över publiken med sitt så kallade "Iron Maiden set". Kneale beskrev efter spelningen sin elektroniska vendetta som turnéns kanske allra främsta framträdande och jag kan inte annat än att instämma i hyllningskören. Att lokal och publik kanske inte var precis den som Kneale är van vid höjde egentligen bara stämningen ytterligare och det var inte utan att man fascinerades av hur väl han lyckades balansera på den slaka linan mellan konst, rock och noise.

Senare samma kväll talar vi om vilka drivkrafter som egentligen finns bakom skapandet av musik och konst i stort. Det blir en diskussion kring vardag och förortsliv kontra storstadsliv. Kneale menar att många tycks tro att det krävs ändlösa floder av fängslande händelser och gränslös inspiration för att kunna vara kreativ. Han anser inte att så är fallet.

"Jag tror bara att att du behöver leva med öppna ögon. Jag lever det liv jag lever och jag gör den musik jag gör. Jag behöver inte låtsas att jag lever ett mer spännande liv än jag gör, och jag behöver inte påstå att jag gör musik av skäl som inte existerar. Jag gillar musik och därför gör jag också musik."

"Vad som är intressant är skalkontrasten mellan mina källor till inspiration. Visst är förortslivet den plats min musik kommer ifrån men den här förorten ligger i ett litet land, på ett litet berg, i en båge runt en stjärna som bara är en av miljontals i vår galax, som bara är en av miljontals galaxer som har rört sig från varandra under triljontals år. Varför ska jag överhuvudtaget göra musik? Jag har ingen aning."

"Den gigantiska bilden av livet i stort och mysteriet hur jag passar in i allt det här är en ständig källa till inspiration. Jag inspireras av saker som är för små och för stora för att generellt uppfattas som intressanta. Förhoppningsvis blandas de ihop. Om jag ska vara helt ärlig så är det otroligt mycket viktigare att komma ihåg att ställa ut soptunnan på måndagarna när sopgubbarna kommer förbi än att diskutera universella teorier. Det är måhända inte lika intressant men det är betydligt mycket viktigare. Just därför kan man kanske inte kalla Birchville Cat Motel intressant. Jag vill hellre vara något som påverkar och som rör om."

(Publicerad 2005)