En djupdykning i den ”musikaliska kreativitetens mysterier”

Många gånger har jag tänkt att det kanske inte är musik jag ska fokusera på i livet. Listan kan göras lång på vad jag försökt mig på, psykologi, konst, akademiker, terapeut, vårdbiträde, fotomodell, butiksbiträde. Jag har sålt glass, korv, smycken, skivor och kläder, men inget har någonsin kunnat mäta sig med känslan av att vara en del av toner, takter och ljud.

Jag bestämde mig för att göra en djupdykning i den ”musikaliska kreativitetens mysterier” och hoppades där finna svaret på varför jag trots mina tvivel ständigt återkommer till musiken.

Jag bad tre människor, som valt att stiga in i tonerna, takternas och ljudens komplexa värld fullt ut, svara på några frågor kring sin kreativa tillvaro.

Ellekari Larsson, EKL, spelar och skriver låtar i The Tiny tillsammans med sin levnadspartner Leo Svensson. Bakom sig har hon en karriär som jazzsångerska och just nu turnerar hon med Anna Ternheim.
Mats Gustafsson, MG, frijazzmusiker.
Jari Haapalainen, JH, indieikon och en av få överlevande musikromantiker. Känd som en av hörnstenarna i The Bear Quartet. På senare tid har han gjort sig ett namn som skivproducent.

Hur skulle du beskriva tillståndet du är i när du spelar och sjunger? Tänker du eller spelar du bara? Om du tänker vad kretsar tankarna kring?

EKL: Om jag tänker är jag inte i musiken, vilket tyvärr händer ibland. Kicken är just att allt annat försvinner.

MG: Enklast uttryckt är nog att när jag spelar helt fri musik, så är det just det fria som jag lägger största vikt vid. Att helt enkelt försöka frigöra tanken helt och hållet, att låta musiken spela Dig. Detta är givetvis lättare sagt än gjort och det är i just detta utmaningen ligger. Det har hänt vid ett flertal tillfällen när jag spelat solo eller med andra i fria improvisationer att jag helt förlorat tidsuppfattning runt det vi gör i musiken – att nuet helt tar över. Det är närmast en religiös upplevelse när detta infinner sig… och även starkt beroendeframkallande givetvis. En kick vill gärna följas av en ny kick. En stark musikalisk drog…

I många musikaliska situationer så pendlar det emellan ett relativt löst medvetande och ett starkt medvetande om vad som sker i musiken. Det är dock alltid känslan av form som är den starkaste. Man vet alltid när den musikaliska formen är fullgjord det vill säga när det är dags att sluta. När musiken är färdig. Det är just denna känsla man övar upp genom åren, genom alla de erfarenheter man skaffar sig genom att arbeta med andra människor!

Men i vissa fall så tar NUET över och det är som att musiken spelar sig själv! Det om något är att försätta sig i ett tillstånd! Det är en enorm känsla av att kunna lita på och känna förtroende för varandra. Om inte detta finns, så blir inte heller musiken bra, då fungerar heller inte formen.

När jag inte tänker utan bara spelar så fungerar alltid kommunikationen bäst. Det är som att man missar tillfället (nuet) om man sätter igång att tänka analytiskt och sedan kommer med en musikalisk kommentar…då är redan ögonblicket borta, det är för sent…magin och energin är borta. Det gäller att svara på musikaliska impulser omedelbart, för att inte förlora kvaliteten/direktheten i kommunikationen. Detta val – att svara direkt eller att vänta medvetet med svaret – är nyckeln till kommunikationen i improvisationen. För att kunna göra detta val måste man ha rätt verktyg och detta är och förblir tekniken på ditt instrument. För att du skall kunna svara instinktivt och omedelbart så måste du ha en mycket avancerad instrumentteknik. Det finns inga genvägar till detta, enligt min erfarenhet. Den teknik du utvecklar och den erfarenhet du bär med dig i din ”ryggsäck”, det är de verktyg du kan använda dig av. Det gäller att samla på sig så mycket kunskap och erfarenhet som möjligt att stoppa i ryggsäcken så att denna vetskap kan användas intuitivt med hjälp av din instrumentteknik i varje givet ögonblick!

Jag skulle även kunna beskriva detta som att man är medveten om vilka ljud och toner man spelar i ögonblicket efter att de spelas! Mikrosekunden efter de spelas… musik som inte låter sig fångas… Vad jag beskriver ovan handlar i största del om den fria improviserade musiken, men givetvis finns alla dessa element även i musik som styrs till vissa delar genom t.ex. musikalisk material, form eller historik.

Känslan av NUET kan givetvis även upplevas i många andra typer av musik. Det blir en liknande närmare extatisk upplevelse där känslan av tid elimineras och övergår i just ett tillstånd. När intellektet kopplas bort och känslan tar över. Det är för mig en enorm utmaning att försöka hitta detta tillstånd i olika typer av sammanhang och i olika musikaliska situationer.

JH: Overkligt, spännande. Jag spelar och rycks med i musiken, spontant, blir exalterad och lite stissig.

När du spelar live, påverkas du av människorna runtomkring? Är det en folkmassa eller ett gäng olika individer och bryr du dig om vad de tycker?

EKL: Man märker av individerna i och med att man märker av energin i rummet. Men aldrig att jag ser en enskild individ. Möjligen innan och efter, då kan man bli lite nojjig.

MG: Delvis påverkas man av publiken i alla typer av musikaliska situationer. Publiken avger en ”vibb”, en energi… och den påverkar självfallet musiken. I en solosituation påverkar nog publiken mer än i en större grupp.

När jag spelar solo så kan jag även plocka upp audiella element från publiken , som skoskrap, hostningar etc etc….som jag kan transformera in i min egen musik. Om detta sker intiutivt, så fungerar det. Men om jag på något sätt söker en ”effekt” av dessa publika ljud, så blir det bara en tom gest, en tom ”effekt”…som inte fungerar musikaliskt… Det gäller att fånga energin i ett ljud, innan det är borta. Det är mest en känsla av en gemensam folkmassa, en gemensam energi och förväntning, det är svårt att känna att det är 100 individer.

JH: Jag påverkas så klart av publiken, på alla möjliga sätt. Jag blir aggressiv, loj, peppad, irriterad, upprymd etc etc etc... Publiken är en folkmassa, och jag känner alltid att det är en ynnest för dom att få se mig uppträda.

Vad är att utvecklas som musiker för dig?

EKL: Att göra saker jag inte gjort förut. Att hitta en kortare väg att gå in i koncentration och musikalisk närvaro. Det viktiga är att det känns nytt för mig, det kan ha gjorts tusen gånger av någon annan men det handlar mest om att inte tröttna på sig själv och upprepa sig för många gånger.

MG: Att hela tiden hitta nya utmaningar… att hela tiden sätta mig i nya situationer, där jag kan utvecklas MED och VIA andra människor! Att hitta situationer där konsten och musiken ifrågasätts. Att aldrig slå sig till ro. Att våga göra fel… att ta steget ut i det okända om och om igen… Då kan min musik utvecklas… och därigenom kan jag själv utvecklas som människa. Jag måste fylla på min ”ryggsäck” hela tiden, så att min vokabulär hela tiden fylls på och kan användas via mina verktyg, det vill säga min instrumentteknik.

JH: När jag känner att jag gör något (för mig) oväntat och när jag börjat att förstå ett musikaliskt sammanhang jag tidigare inte begripit mig på.

Är du din egen domare och vad avgör om du känner dig nöjd eller inte?

EKL: Ja. Nöjd känner jag mig när jag haft kontakt med dem som lyssnar och dem jag spelar med. När man har känt sig uppkopplad liksom.

MG: Nöjd blir man väl egentligen aldrig. Det gäller att sätta upp nya mål hela tiden. Att inte slå sig till ro. Det gäller att vara mycket självkritisk, men även att lyssna på vad andra tycker om det man gör, det vill säga människor som jag respekterar och litar på, att kunna ta in kritik på ett kreativt sätt. Men givetvis är det min egna distorderade uppfattning om vad som är bra eller dåligt som styr det mesta av hur jag känner mig efter en spelning.

Men känslan av att spela fritt i en grupp och att genomföra en fantastisk spelning, när alla direkt efter spelningen uttrycker i det närmaste exakt samma euforiska känsla… det är helt enormt! Då har vi gemensamt hamnat i ett tillstånd genom musiken!

JH: Det är bara jag och mina känslor som kan få mig att känna mig nöjd. När jag hör en inspelning där jag själv medverkar och den inte känns teoretisk utan allting bara flyter på i ett härligt flöde, då känner jag mig nöjd.

Kallar du det ett jobb att spela musik?

EKL: Nej, fast det är ju det. Man måste ju tjäna pengar på det man gör för att ha tid att utföra det, tyvärr.

MG: Jag har aldrig haft något val. Jag klarar mig inte utan att spela musik. Att jag kan försörja mig genom min musik är ett enormt privilegium. ”Music is like living, but better”, sade Derek Bailey.

Det är av STOR vikt politiskt och ideologiskt att sprida alternativ, ifrågasättande kultur till andra. Att ge nycklar till de dörrar som skall öppnas för att vi skall nå nya insikter och skapa bättre förutsättningar till ett gemensamt liv i framtiden.

Det är ett kall, inte ett jobb. Jag har nog aldrig sett min musik som ett jobb. Jag såg tidigt likheterna mellan musik, konst, politik o ideologi genom några ytterst viktiga lärare till mig (Dror Feiler, Raymond Strid, Peter Brötzmann och andra)… och efter dessa möten var det aldrig någon egentlig tvekan. Att jag har kunnat försörja mig på min musik utan att någonsin pruta på musikalisk inriktning , att bara göra konstnärliga val, aldrig ekonomiska, är fantastiskt! Den fria musikens korståg ;)) …

JH: Nej, det är inget jobb att spela musik. Det är mitt liv.

Vad fick dig att börja?

EKL: Oj vad svårt, finns så många aspekter. Dels ett behov av att utsätta sig själv för något jobbigt, dels ett extremt behov av kommunikation och närvaro, kanske också uppmärksamhet, en viss ådra av exhibitionism måste man nog ha.

Att spela blir ett sätt att hålla kontrollen över sina känslor, i musiken kan man känna, men det är en själv som styr.

Att provocera har också fyllt mig med en enorm tillfredsställelse. Ofta gör vi tvärtom, till exempel spela väldigt tyst i ett sammanhang där det förväntas något annat. Och nu på senare tid när vi skaffat oss en publik som förväntar sig att vi ska vara lite tysta får jag jättestor lust att skrika. Jag får klaustrofobi av att leverera det som förväntas av mig. Detta är naturligtvis lite sjukt och framförallt mycket opraktiskt.

MG: Helt enkelt totalt förförd av punkrockens absoluta kraft och energi runt 1980…då jag var 15… att sedan inse att den friare jazzens viktigaste beståndsdelar var just kraft och energi var en väckelse! Den bara lät lite annorlunda… Jag har hellre velat se på likheter än olikheter i livet och musiken. Garagerock, Punkrock, Frijazz, Improv… det handlar om samma parametrar för musikalisk kommunikation.

JH: När jag fick ett kassettband med Elvis Presley (inköpt på en mataffär av min pappa), jag kan väl ha varit i femårsåldern. Efter det fanns det ingen återvändo, jag ville bara spela...

Tror du att det gör dig lyckligare att spela musik än om möjligheten inte funnits där?

EKL: JAA.

MG: Absolut! Men också mycket mer uppoffringar och uppförbackar… det är en extremt intressant resa, men den är fylld av extrema plus och extrema minus. Men jag kan INTE vara utan!!!

JH: Definitivt lyckligare! Att spela är som att gå i psykoterapi, det är förlösande.

Vem vill du kommunicera med och är musiken överhuvudtaget ett språk?

EKL: En kommunikation är det ju definitivt. Kan man förmedla en känsla bekräftar man ju någon annans känsla. Många lyssnar nog på musik för att få sina känslor bekräftade. Jag vill kommunicera med mig och alla andra.

MG: Jag vill med min musik kommunicera med alla som är villiga att öppna upp sig för nya intryck. Musik ÄR kommunikation, i alla kulturer någonsin. Musik är att försätta sig i tillstånd. Och det är jag fullt övertygad att vi människor behöver för att utvecklas i vårt yttre och inre landskap. Musik, konst och kultur kan ge de nycklar vi behöver för att se kopplingarna mellan olika företeelser och händelser. Att se saker i ett annat ljus. Att lyssna på ljud på nya sätt, ett fritt seende och lyssnande leder till ett fritt tänkande som i sin tur leder till ett fritt agerande… så enkelt borde det vara och jag tror verkligen att det fungerar på detta sätt så länge insikten kommer utifrån dig själv, din egen övertygelse och ingen annan försöker övertyga eller tvinga dig. Det är alltid den EGNA insikten som går på djupet och är verkligt förändrande. Musik är ett bra sätt att nå denna insikt!

JH: Jag kommunicerar med mig själv och blir glad om omvärlden får ut någonting av det. JAG HOPPAS att omvärlden skall få ut någonting av det.

Fotnot: Maria Eriksson spelar själv i gruppen Concretes och samarbetar med Mats Gustafsson i Strountes.