Fria spekulationer från To Rococo Rot

När jag ringer upp Robert Lippok på uppgjord tid låter han litet förvånad. Han är i London och hade glömt tidsdifferensen mot hemstaden Berlin, och han är följaktligen en timme sen. Men han finner sig snabbt i situationen och söker upp en lugn plats på ett varuhus för att kunna prata relativt ostört. I London är han för att spela i Queen Elisabeth Hall med kompositören/pianisten Ludovice Einaudi, en stråkorkester och slagverkare, ett av många projekt han sysslat med vid sidan av To Rococo Rot. Likt övriga i bandet har han många järn i elden och kanske är det inte så konstigt att det tagit så lång tid att skapa det nya albumet. Att de efter 2004 års Hotel Morgen dessutom bestämde sig för att stanna upp ett tag gjorde sitt till.

– Med alla album vi släppt har vi utforskat vår vision och vår uppfattning om musikalisk form ville vi se vad framtiden hade att ge utan att vi gjorde så mycket. Visst, vi gjorde konserter, vi gjorde ABC123-ep:n och en singel, men vi gjorde ingen fullängdare. Men vi fann ett nytt sätt att uttrycka vår musik på, säger han.

Det nya albumet är på så sätt en form av omstart sprungen ur en rad tillfälligheter. De ledsnade på sitt gamla material, inspirerades av ett råare sound i en hyrd replokal, tvingade sig själva att skapa nytt material på väldigt kort tid och träffade Fausts Hans-Joachim Irmler.

Man kan säga att det började hösten 2008.

– Vi skulle spela i Storbritannien, i England och Skottland på hösten 2008, och vi tänkte, nu har vi spelat våra låtar så ofta, låt oss göra något helt nytt. Vi hyrde en replokal och på fyra dagar skapade vi en helt ny show. Vi komponerade 10-12 låtar och sedan tog vi med det materialet på turnén och spelade de nya sångerna varje kväll. De var så nya att vi inte alltid visste hur vi skulle spela dem. Men vi kände oss väldigt tillfreds med materialet, berättar Robert Lippok.

Parallellt med detta bjöd Jochen Irmler in gruppen att spela på en festival, och också att spela in i Fausts studio i en fabrikslokal i en mindre tysk stad vid floden Donau, en bit söder om Stuttgart.

– Vi gillade atmosfären i studion. Sommaren 2009 återvände vi och spelade in vårt material och även en del filmmusik. Vi spelade in allt live, gjorde bara några enstaka pålägg. Eftersom låtarna kom från en livemiljö spelade vi in dem utan att editera eller skära i materialet.

Tidigare har ni arbetat med både improvisation och komposition. Hur gjorde ni nu?
– Att tala om improvisation påminner kanske lite för mycket om jazzmusik, om att spela skalor och solon. Kanske passar begreppet ”instant composing” (direkt komponerande) bättre. Vi arbetar väldigt snabbt, det gjorde vi tidigare och det gör vi fortfarande . Det innebär att vi bara börjar spela, Ronald (Lippok) med sina trummor, jag har mina elektroniska instrument. Ibland har någon en loop med sig som vi ser vad vi kan göra med.

Så ni arbetar tillsammans, bygger tillsammans?
– Ja, absolut. Det är inte så att någon bygger strukturer på en dator som de andra sedan spelar till. Vi är i studion och spelar tillsammans, arbetar med materialet i realtid. Många av melodierna kommer spontant. Jag har det här lilla instrumentet tenori-on, en typ av sequencer, vars interface är ganska unikt och ger mig en massa melodiska fragment som förändras med 16 gånger 16 knappar. Du kan hela tiden förändra eller ta bort tonerna i realtid. Så det är ett ganska vitalt sätt att hitta sequencermelodier på, säger han.

– Men det är ett instrument. Sedan har Stefan (Schneider) sina grejer och han spelar betydligt mer bas på det nya albumet än han brukar. Och han använder dessutom en basförstärkare eftersom vi ville ha ljudet ganska rått.

Ni har absolut ett nytt uttryck, men samtidigt låter det som att ni återvänder till hur ni lät förut, till exempel att Stefan Schneider spelar mer bas.
– Ja. Under lång tid var Stefan inte så mycket för att spela bas, han var inte så intresserad av instrumentet längre. Han var mer intresserad av analoga synthesizers, sedan la han helt av med dessa och bytte till laptop-grejer, till och med utan keyboard. Han skrev bara in melodierna.

– Jag tror att det var ungefär när vi började prata om vår nya approach som han fick idén om att spela bas igen. Och jag tror att det var replokalsmiljön, med gitarrförstärkare och ölflaskor överallt, som gjorde att han började gilla det förstärkta ljudet från basen vilket han inte gjort tidigare då han bara pluggade in basen direkt. Men nu har han börjat spela bas igen med en stor förstärkare som gör ljudet mer kraftfullt. På det sättet har vi återvänt. Men jag tycker också att ljudet är råare än det vanliga To Rococo Rot-soundet, det är mer brutalt, brutalt på ett vackert sätt.

Att spela in i Fausts studio gör även sitt till för att få fram det råare soundet. Studions placering i en gammal fabrikslokal inverkar, likaså Fausts uppenbara kärlek för det grova och våldsamma i musiken. Översatt i studiosammanhang betyder det enkla mikrofoner för trummorna och en uppsjö av förstärkare och orglar för att möta To Rococo Rots idé om ett rått, enkelt och klarare sound.

På vilket sätt influerade Jochen Irmler er? Han är ju med på "Friday", den sista låten på skivan.
– Han har sin egenbyggda orgel, jag tror att han byggde den när han var 14 år, och det är fortfarande hans huvudinstrument. Eftersom den är ett hemmabygge, är den ömtålig, så under de första dagarna sa han hela tiden, oh no, min orgel fungerar inte, jag måste laga den, oh no, idag funkar den inte, oh no, oh no, den fungerar inte. Men helt plötsligt, jag vet inte om han lurades eller om den verkligen var trasig, men en dag fungerade den och vi började spela med honom.

Sammanlagt blev det tre improvisationer med Jochen Irmler. En av dem, "Friday", ville de ha med på skivan. Men den var över tio minuter lång, väldigt lång för att vara To Rococo Rot, skulle den passa in?

– Men när vi lyssnade på den tyckte vi att den var så vacker, så perfekt med alla sina små rörelser och utvecklingar, så vi insåg att det var omöjligt att klippa den. Vi fick istället hitta en plats på skivan för den.

Men influenserna från Irmler kom även på andra sätt.

– Influenserna kommer inte, och det är vad vi i huvudsak gillar med samarbeten, genom att bara göra musik tillsammans, utan också genom att prata med varandra och vara tillsammans. Under det här speciella tillfället gjorde vi något vi aldrig gjort förut, vi åkte ut på landet för att spela in. Tidigare har vi alltid ansett att det är bättre att spela in i städer, för att känna av staden, gå ut och lyssna på ny musik och annat.

– Men med Jochen var vi hela dagarna. Han lagade mat åt oss, och han lagar mat på samma sätt som han gör musik, en form av alkemi. Han vet inte ens själv vad det ska bli för rätt och han tillagar maten väldigt länge, han var halva dagarna i köket.

Smakade det gott då?
– Well, en del var väldigt experimentellt, men det mesta var mycket gott.

– Så hela situationen i studion påverkade atmosfären kring inspelningen, att sova i små rum intill studion och ta promenader på landsbygden och prata med Jochen och hans vänner.

Varför kallar ni albumet Speculation?

– Namnet kom från Stefan. Han föreslog några namn och Ronald och jag fastnade direkt för Speculation. Det är en väldigt öppen titel och för mig personligen beskriver den bra hela situationen kring albumet. Den korta tiden vi hade i replokalen, vi hade en bokad turné men ingen musik att spela eftersom vi hade bestämt oss för att bara spela nya låtar och vi hade väldigt kort om tid. Så det hela var en ren spekulation om vad vi skulle göra.