Intervju med Bonnie Jones

Bonnie Jones är född i Sydkorea, men adopterades av en familj i Baltimore, där hon växte upp och fortfarande bor. Hon är en del av den scenen tillsammans med musiker som Andy Hayleck, Dan Breen och Catherine Pancake. Dessutom är hon författare, men det faller utanför det här korta samtalet. Jones spelar elektronik med starka band till den sydkoreanska improscenen. Hon var en del av den, då den formades. På så vis är hon en bro mellan olika improscener, både den allra nyaste med sin egen agenda och den traditionstyngda europeiska. Tillsammans med Joe Foster är hon duon English, bland de europeiska musiker hon samarbetar med kan nämnas Andrea Neumann och nu senast också Christine Sehnaoui.

Jones är tillfälligt i Europa för en arbetsperiod under mars månad med just Neumann och Sehnaoui. Jag passade på att fråga henne om förhållandet till den sydkoreanska scenen.

Bonnie Jones: Då jag kom till Sydkorea sommaren 2004 på mitt Fulbright fellowship fanns redan en liten grupp hängivna musiker, som improviserade, spelade frijazz och elektronisk noise. Konserterna organiserades till stor del under namnet ”Bulgasari” av en japan som bodde i Korea, Sato Yukie. I samband med de här konserterna lärde jag förutom Sato Yukie känna Choi JoonYong, Hong ChulKi och Ryu HanKil. Jag hade också fått kontakt med Joe Foster, som kom från Portland, Oregon, men nu bodde i Korea. Jag blev en del av den här scenen och spelade mest med JoonYong, ChulKi och Joe. I slutet av mitt år i Korea började jag jobba med Hankil och Jin SangTae, men ofta spelade jag med Joe Foster som duon English. Under vintern 2005 startade HanKil ”Relay Series” på Iri Cafe, och då introducerades ytterligare några musiker och bildkonstnärer. Jag deltog i den första ”Relay Series #00” med en grupp som förutom mig innehöll Alfred Harth, Jin SangTae, Hong ChulKi och Joe Foster. Ryu HanKil och Choi JoonYong spelade solo. ”Relay” hade sedan ytterligare tretton konserter från 2005 till 2008.

Vad gjorde du efter ditt första koreanska år?

Mellan 2005, då jag lämnade landet, och sommaren 2007, då jag återvände, turnerade jag med Joe Foster och Bryan Eubanks, och dessutom hade jag många samarbeten med både koreanska och japanska musiker på den internationella scenen. Sommaren 2007 återvände jag till Sydkorea och turnerade med Joe Foster och Bryan Eubanks, och jobbade en hel del med koreanska musiker. Då var det många internationella musiker från Japan, USA och Europa som uppträdde i ”Relay Series”.

Då började ju den sydkoreanska nya musiken uppmärksammas internationellt?!

En hel del av de musiker jag hade jobbat med i Sydkorea hade börjat få uppmärksamhet utanför landet. Det berodde nog i första hand på en artikel i Global Ear om den sydkoreanska scenen och också på att de japanska impromusikerna byggde upp kontakter med koreanska musiker och stödde dem. Musiker som Otomo Yoshihide, Sachiko M, Taku Unami reste ofta till Sydkorea för att jobba ihop och de bjöd också in koreanska musiker att spela i Japan.

Hur skulle du beskriva ditt inflytande och ditt förhållande till den sydkoreanska nya musiken?

Om du frågar så, vill jag svara, att min relation till den sydkoreanska scenen hänger ihop med att jag fick vara med och spela tillsammans med de här storartade musikerna under en viktig period då improscenen växte fram i landet. Jag kan ju aldrig veta hur stort inflytande jag själv hade då vi samarbetade, det får du fråga de andra musikerna om eftersom det är så mycket som utvecklats sedan jag lämnade Sydkorea. Däremot kan jag bekräfta att samarbetet med dem har haft oerhörd betydelse för mitt eget arbete, och det var ju under en period då jag själv utvecklade mina kreativt kortslutna elektroniska instrument (circuit bent electronic instruments) till former av abstrakt elektronisk gestaltning.

Lyssna på Bonnie Jones:

Toshimaru Nakamura, Joe Foster, Bonnie Jones: One Day (Erstwhile)
Chockerande bra skiva från 2007 med skeva solon, skavande gruppspel och hialöst elektronikspel.

Bonnie Jones, Chris Cogburn, Bhob Rainey: Arena Ladridos (Another timbre)
Närstudier från Baltimore i trioformat, där ingen kan gå säker för hennes gnistrande abstraktioner.