Kai Fagaschinski, The International Nothing

Som titeln säger är den nya cd:n ”less everything” till och mer återhållsam jämfört med föregångaren Mainstream.
– Jag håller inte med. Faktiskt tycker jag att musiken på det nya albumet är mycket rikare än på Mainstream. Jag tycker att vi har utvecklat vår musik ganska mycket. Låtarna tränger betydligt djupare ner i de ljudliga detaljer, samtidigt som de enskilda låtarnas former och interna utveckling erbjuder mer åt lyssnaren. Vad som däremot är uppenbart mindre på det nya albumet är att vi inte har några gästmusiker och att vi helt och hållet litar på våra två klarinetters ljudliga spektrum.

Varför är ”less” en bra sak i musik?
– Well, om det hela är avskalat kan det öppna upp lyssnandet för det detaljerade och det lilla. För att uttrycka det mer målande kan saker glänsa under de vidöppna öronens mikroskop. Att då och då nå klarhet är bra både i livet och i musiken. Hur som helst, saker och ting kan bli tomma vanor och tråkiga moden. För mycket är verkligen inte tillräckligt, men för lite är uppenbarligen inte heller tillräckligt. Som musiker, och även som lyssnare söker jag efter innehåll, noise är övervärderat, likaså tystnad, men det mediokra är den största fienden. Så, det förblir komplicerat.

Finns det någon speciell idé bakom ”Less Action”?
– Nej, det gör det inte. (lång paus). Vi komponerar låtarna en och en. Och när vi är färdiga med några funderar vi, ”nu har vi gjort det, så har vi gjort det, kanske behövs det lite av det här nu”. När vi sedan bestämmer låtordningen gör vi det i förhoppningen att det ska förbättra albumets dramatik.
– Eftersom vi har arbetat så länge tillsammans – duon startade 2000 som en improvisationsgrupp och 2003 gick vi över till enbart komponerat material – har vi kunnat fokusera bättre och trängt längre ner i detaljerna. Jag antar att det påverkar albumet i dess helhet. Förutom att vi inte har några gäster är det stilistiska omfånget mer begränsat, skulle jag vilja påstå. Tidigare var låtarna uppdelade mellan å ena sidan mer texturorienterade passager med repetitiva strukturer och å andra sidan det melodiska. Nu är dessa kvaliteter mer integrerade i de enskilda fraserna. Man skulle kunna säga att musiken på det nya albumet är mindre melodisk och mer texturell, men man skulle också kunna säga motsatsen. Det beror väldigt mycket på hur man väljer att lyssna. Jag brukar säga ”att det är mer av allt” ;-).

Vad vill ni åstadkomma mer er musik?
– Enorm rikedom! Stjärnstatus! …eller, jag hoppas att vi lyckas skapa ett unikt sound, som lyssnaren känner igen, kanske inte för dess nytänkande (jag skulle inte protestera), men för dess personlighet (vilket jag bryr mig om). Skulle vara fantastiskt att bli något av klarinettduornas Motörhead. Så att människor om 30 år säger ”hey, kolla in gamle Fagaschinski och gamle Thieke, de kan fortfarande blåsa alla dessa unga djävla klarinettspelare av scenen” och ”oh, de har ett nytt album, det artonde”, ”Och? Hur låter det”, ”Well, precis som det sjuttonde – kanonbra!”.

Hur skulle du beskriva er musik?
– Det är ditt jobb och inte mitt! Om musiker även skulle börja beskriva sin musik, vad är då kvar för journalisterna?
– …men om du insisterar, ska jag försöka. Det är två b-flat klarinetter som flyter ihop till ett gemensamt sound och ofta låter som mer än två enskilda röster (genom användandet av multiphonics och tillagda toner). Det handlar uteslutande om instrumentets ton, men trots det kan ljudet associeras med elektronisk musik. Musiken är abstrakt (vad nu det innebär), men det finns antydningar till melodiska smaker i den (jag kallar det för ”det homeopatiska" närmandet...). Varje låt skapar ett eget litet drama och undviker ljudfenomen för dess egen skull, även om ganska mycket av ljudfenomen är inblandade. Det finns en subtil form av berättande och även om den tystlåtna musiken har en mild och lugn känsla, finns en klar spänning mellan tonerna. Kontemplativ lyssning är möjlig, men uppmärksam lyssning rekommenderas. Ibland sätter människor en reduktionistisk stämpel på oss och vår musik. När det händer blir jag väldigt ledsen och tycker att vi har misslyckats.

Det är fyra år sedan ”Mainstream”. Vad har ni gjort i Tjhe International Nothing sedan dess?
– Mainstream kom ut 2006 efter fyra års arbete. 2007 gjorde vi våra första duokonserter på över fem år. Vi spelade en hel del konserter och turnerade en del. Komponerande har pågått hela tiden. Men det tar lång tid att slutföra låtarna och vanligtvis är klarar vi en låt om året. 2009 hade vi tillräckligt med musik för att spela in vårt andra album, som har kommit ut nu.
– Efter våra första samarbeten med Margareth Kammerer och Christoph Kurzmann (var för sig) bildade vi 2005 en kvartett som fokuserade på experimentella sångformer. Bandet heter The Magic ID. Där arbetar vi också kollektivt med att skapa musiken, och det tar tid. 2008 gavs vårt första album, Till my breath gives out, ut på Erstwhile. I slutet av 2009 spelade vi in vårt andra album, som kommer att ges ut i januari 2011 på Staubgold.
– Förutom dessa två projekt som jag och Michael driver tillsammans, gillar vi att gå våra egna vägar i andra band och projekt. Michael arbetar exempelvis i sitt projekt Unununium, en kvartett som heter The Pitch och i sitt Charles Mingus-coverband Dok Wallach. Jag spelar med Los Glissandinos (med Klaus Filip som spelar sinusvågor), i en duo med Burkhard Stangl, med The Dogmatics (med Chris Abrahams på piano) och med en del andra mindre återkommande projekt. Men Michael och jag hittar alltid tillbaka till varandra för att jobba med nya saker. Två kompositioner är redan färdiga för album nummer tre.

Kan du beskriva processen när ni komponerar?
– Vi båda gillar att improvisera i andra projekt, men i ”The International Nothing” är det strikt komposition som gäller. Vi utvecklar kompositionerna när vi repeterar, oftast hemma hos mig. Det börjar ofta med en liten idé, ibland bara ett enskilt ljud. Vi prövar oss fram för att hitta de rätta vertikala tonkombinationerna, för att sedan arrangera ihop de små idéerna. Vi spelar alltid in det vi utvecklar, och lyssnar på det för att få mer av utifrån-perspektiv. Ofta kommer vi fram till att saker inte håller och det kan vara frustrerande att slänga saker man jobbat med i flera dagar. Vanligtvis går det i valstakt, två steg framåt och ett steg bak.

Hur länge har ni arbetat med The International Nothing? Varför namnet?
– Vårt samarbete började 2000. Först improviserade vi en hel del med små ljud. Men vi ledsnade på det, dessutom verkade det som att varenda jäkla blåsare började att använda dessa små väsningar. Så i början av 2003 började vi att komponera och började samtidigt att använda uteslutande tonmaterial.
– Varför namnet? Någon gång i början av 2000-talet skulle jag och några internationella vänner ut och käka. En av mina favoritrestauranger serverar italiensk pizza, arabiska grytor, tyskt kött etcetera, så när jag skulle beskriva dess meny gjorde jag det som ”The International Nothing”. Vilket bra bandnamn tänkte jag. Jag föreslog senare namnet för Michael och han gillade det. Men man kan också se namnet som en bitande kritik mot globaliseringen...

På Less action… är ni en duo. På Mainstream hade ni gästmusiker. Kommer ni att bjuda in gäster även i framtiden?
– På det nya albumet bestämde vi oss för att inte arbeta med gäster. Vi gillar den täta och fokuserade musiken med enbart klarinetter som vi upptäckte under våra konserter efter den första skivan. Men vi gillar fortfarande att samarbeta med andra, så vi startade kvartetten The Magic ID med Christoph (Kurzmann) och Maggie (Kammerer). Jag och Michael kommer att fortsätta med mer duosamarbete, det är fortfarande utmanande, vi vill bygga ut repertoaren och antagligen spela in vår tredje skiva. Det är dessutom enklare att få ihop två människor, men hur som helst är ganska säker på att vi kommer att samarbeta med andra igen i framtiden.
– För några år sedan jobbade vi som en kvartett med basisten Christian Weber och trummisen Eric Schaefer, The International Nothing plus en rytmsektion skulle man kunna säga. Men det var svårt att koordinera. Jag hoppas att vi kan spela någon gång igen.

När började du att spela musik?
– Jag började spela klarinett 1997, när jag var 22 år. Tidigare hade jag spelat lite bas, men jag gav upp efter några år. När jag var ungefär 18 spelade jag i ett experimentellt, men mer teatraliskt och dilletantiskt tiomannaband.

Vad är det du gillar med klarinetten?
– Jag antar att det är instrumentets sound, även om jag måste säga att jag inte är så intresserad av klarinettmusik.

Vilka är dina influenser?
– Alla typer av metal. Tidiga grejer som Iron Maiden (jag gillar till och med deras nya album The Final Frontier), Judas Priest (men bara 70- och 80-talsgrejerna) och Black Sabbath (med tidiga Ozzy och Dio). 80-talets thrash metal (Slayer, tidiga Metallica, Overkill, Destruction etecetera) snurrar flitigt på min skivspelare, för att inte glömma den gamla fina norska black metal-scenen med Darkthorne, Immortal (för att inte nämna de med sjuk världssyn), eller de nyare 1349. Men jag är också öppen för drone och doom metal-grupper som Sunn o))), Om, Earth.