Musiken delar scen med politiken

I år experimenterar man dessutom med olika platser. William Basinski spelar i Hagabadet (ta med badbyxor), Keith Rowe/Kjell Bjørgeengen/Streifenjunko i Skansen Kronan (försvarsanläggning från 1600-talet) och den kollaborativa Meetingkonserten äger rum i självaste Feskekörka. Soundofmusic har pratat med Staffan Mossenmark som är GAS-festivalens konstnärliga ledare och som har varit med sedan festivalstarten 1999.

GAS-ledaren Staffan Mossenmark.
Bild: Jens Holmberg

Hej Staffan Mossenmark. Hur länge har du arbetat med GAS-festivalen?
- Jag har varit med i festivalledningen sedan starten 1999. Men det är första gången vi har en konstnärlig ledare och tidigare har vi arbetat mer som en konstnärlig grupp. Jag har arbetat nära musikern Staffan Svensson och vi har satt ihop årets program tillsammans, men med god hjälp från resten av festivalledningen.

Årets tema är Burning. Kan du berätta lite om hur det växt fram?
- Idén dök upp i mitt huvud under förra året då jag funderade på hur vi skulle kunna förnya oss. Jag fastnade för engagemang och då dök burning upp. Vi hade ett tema och började leta efter människor, konstnärer och artister som brinner för något utifrån en politisk agenda. Vi har visserligen gått ifrån burning något, eftersom tre spår har växt fram parallellt. De har inneburit att vi fokusera på frågor som demokrati i Europa, vem som äger staden och aktivism.

Vad har dessa tre frågor inneburit för festivalen?
- Det var vårt sätt att skapa den samtidskoppling som jag tycker festivalen saknat tidigare. Jag tycker att vi på musiksidan går fria från det – vi vill bara lyssna på musik och njuta av den. Visst, det är fine men jag anser att det inte räcker för att motivera den här festivalens existens.

Hur kommer festivalbesökarna märka det?
- Bland annat arrangerar vi frukostseminarier där t.ex. filmaren Erik Gandini pratar om demokrati eller med makarna Feiler som pratar om aktivism som medel. Vi kommer också att visa politiskt laddade filmer på Hagabion och mellan kvällskonserterna kör vi readings och speakings för att skapa en medvetenhet om viktiga frågor. Det handlar om att under ett ögonblick ge besökarna en tung klump i halsen.

Hur tror du att publiken kommer att reagera?
- Det får vi se, vissa kanske tycker att vi är riktiga glädjedödare men vi vill pröva hur långt man gå för att påverka och lyfta viktiga frågor. Jag gillar personligen när man försöker överrumpla publiken.

Det känns som om GAS 2010 har en större bredd än tidigare.
- Det stämmer, om man kan prata om bredd i en så nischad festival. Tidigare har GAS varit mer kopplat till akademisk musik eftersom fokus legat på nutida musik. Vi jobbade också mer mot de klassiska institutionerna som symfonikerna och operan. Idag har vi inga sådana samarbeten. Visserligen kommer två kammarensembler att uppträda men koncentrationen ligger snarare mot elektronika, videokonst och improviserad musik. Vissa kommer säkert fråga var den samtida konstmusiken tog vägen men då svarar vi att vi valt att fokusera på andra sorters konstmusik.

Vilka fördelar ser du med att bredda?
- Dels tycker jag att det är intressant att jobba med mindre konstellationer eftersom det skapar en större känsla av delaktighet och dels är det dyrt med stora ensembler. Istället har vi försökt att använda pengarna på ett sätt som gör att vi istället får ut mycket av hög kvalitet. Jag vill också påpeka att det inte huvudanledningen utan det är att lyfta fram nya uttryck.

Platserna känns viktiga för GAS 2010. Hur har ni valt ut dem?
- Skansen Kronan, Engelska kyrkan, Hagabadet är alla speciella miljöer som skapar en egen karaktär. Det ger besökarna större möjligheter att ta med sig något unikt från festivalen. Jag tror miljöerna gör det lättare att ta till sig musiken och att man får uppleva något som är annorlunda. Det kommer troligtvis aldrig att hända att William Basinski spelar i ett badhus igen. Överlag jobbar vi för att nå ut bredare och då är olika scener viktiga eftersom de samlar olika publiker. Bara i år är vi på tretton olika scener.

Är det svårt att arrangera den här typen av festival i Göteborg?
- Jag tror att det är enklare i Stockholm på grund av publikunderlaget. Göteborg har ryktet om sig att vara en fantastisk musikstad internationellt, men det säger inte att det finns en stor publik. Jag undervisar på musikhögskolan och inte ens där är det lätt att trigga studenter. Det är alldeles för konstig musik som vi sysslar med.

Hur mycket har ditt eget konstnärskap påverkat festivalen?
- Jag gör ofta performance och för ut konst på gator och torg och. I Italien, där jag också är verksam, arrangerar jag en liknande festival som också hänger ihop med GAS-tanken. Jag anser att vi i ett demokratiskt samhäller, som artister, konstnärer eller individer, måste ta plats. Det är en fråga om vem som äger staden – vi måste visa att det är vår stad också. Det är inte bara politikernas och kommersens betong och asfalt. Genom att göra det visar vi vår yttrandefrihet. Där har vi också länken mellan GAS och mitt arbete under tre till fyra år tillbaks i Italien. Den politiska dimensionen är intressant och nu har vi tagit GAS en bit på väg i det hänseendet.

Hur ser du att GAS kommer att utvecklas ytterligare?
- Vi kan förankra dialogen och diskussionen ytterligare genom att utforska olika teman och fortsätta att skapa nya möten och samarbeten, gärna mellan inhemska och internationella musiker och konstnärer. Sen är den yngre publiken viktig, det får inte bli en nutida konstmusikfestival igen, det skulle kännas nattståndet. Vår filosofi är att ju mer vi kan förhålla oss till en bredare publik, snare än att gå mot institutionssamarbeten, desto bättre är det. Man skrämmer bort folk annars och får man på medel från staten och kommunen måste man försöka ge tillbaka och bjuda in. Rent fysiskt skulle jag vilja se att vi tar ett stort grepp om en liten yta, eftersom vi ofta har svårt att få till festivalfeelingen.

Vad ska man inte missa på GAS 2010?
- Konserten i Feskekôrka är väldigt spännande. Där kan man under en och en halv timmer höra väldigt skilda uttryck från en rad spännande musiker. Sen tror jag att midnattskonserten med Gavin Bryars ”Jesus Blood” i engelska kyrkan kommer att bli väldigt vacker, särskilt om man kommer direkt från Nefertiti och har lyssnat på explosiv musik. Sen gillar jag Master Musicians of Bukkake som är ett psykedeliskt rockband från Seattle som spelar på Truckstop Alaska på Lindholmen.

Just den bokningen stack ut lite tyckte jag.
- Ja, den är nog den musik som går mest mot rockgenren, men det är fortfarande väldigt arty.

Hinner du se något själv?
- Det blir väl som vanligt när man jobbar med festival. Man ska vara överallt samtidigt och försöka prata med alla. Men jag ska försöka se så mycket som möjligt i alla fall.