GAS 2007 i dialog

JENS: Jag tyckte att vi fick se många spännande och kreativa artister under festivalens gång. David Stackenäs och Ingar Zach. MonoMono. Dahl & Munthe för att nämna några. Om vi skall se till syftet med GAS-festivalen, tycker du att man kan tala om en speciell göteborgsscen för kreativ musik? Finns det ett speciellt sound här i Göteborg? Västra Götalandsregionen anses ju vara utrustad med ett kreativt klimat, om man skall tro Richard Florida, professor i regionalekonomi och den nya ekonomins fanbärare.

MARTIN: Jag tycker nog inte att man kan säga att det finns en speciell göteborgsscen för kreativ musik. Och ett speciellt sound finns det väl inte. Det vore tråkigt, roligare när olika sound, inriktningar och tillvägagångssätt hamnar under samma paraply, som i en stad eller region. Eller som under en festival, som GAS, där modern konstmusik samsas med experimentell musik av olika slag, världsmusik, och så vidare. Och där internationella namn har en stor plats.

Det som kändes nytt med GAS i år var de två dagarna onsdag-torsdag som föreningen GEIGER låg bakom, där musik från regionen stod i fokus. Jag missade tyvärr onsdagen, men torsdagskvällen var ett fint exempel på när extremt olika typer av musik möts under samma tak. Med alltifrån blodig serietidningsnoise (Sewer Election) till hyperduktiga slagverkare som spelade Reich och Stockhausen (Göteborg Modern), för att nämna de två konserter som skiljde sig mest från varandra. Dumt att vissa grejer krockade, jag missade Dahl/Munthe till exempel, såg på slagverkarna samtidigt. Håller med om att MonoMono var kanonbra, det lilla jag såg av Alejandra & Aeron var fint och Midaircondo gjorde en strålande konsert sist på kvällen, nästan enbart nytt material, lovar gott inför nästa skiva.

För att återgå till frågorna känns GEIGER som en av flera scener för kreativ musik i Göteborg, däremot måste man ju säga att det som alltid handlar om ett fåtal personer som sätter bollarna i rullning (iDEAL, Kning Disk, Koloni, etc) och som ofta går in i varandra. Om jag ska fortsätta med det lokala perspektivet var det roligt att så många olika ställen/lokaler var inblandade, jag gillar när man tvingas kuska runt, stan livas upp, även om det såklart kan vara skönt att vara på en och samma plats. Kolonigrejerna (i Bergrummet i Gamlestaden och på Röhsska) kändes mer - för att sno ett begrepp från den pågående konstbiennalen i Göteborg - som satellitarrangemang till GAS-festivalen än "traditionella" GAS-evenemang. Rätt kul att GAS och konstbiennalen var samtidigt, den där journalisten från New York Times som skrev om Göteborg nyligen i ett långt reportage, se länk.

Ida lundén och Lise-Lotte Norelius i Ludd.

Jag vet tyvärr ingenting om Richard Florida. Möjligen kan man säga att det var en spretigare GAS-festival än tidigare, håller du med om det? Var det i så fall bra eller dåligt? Och i vilken klass var de internationella namnen? Tyckte du att det fanns någon musik som saknades och som borde vara med på den här typen av festival? Jag saknade frijazz, det hade inte varit fel med ett gäng som tutade och körde som kontrast, eller komplement, till alla datorer. Fan, nu låter jag nästan konservativ. Men jag hade önskat fler överraskningar, mer oväntade grepp.

JENS: Jag har också svårt att se att det skulle finnas ett speciellt sound i Göteborg. Festivalen har ju snarare visat på den stora bredd som finns i staden/regionen. Jag håller med om att föreningen GEIGER var ett frisk fläkt i Brew House. Särskilt kul var att se hur väl de dammsugit regionen efter spännande musiker. Dessutom med en bra fördelning mellan kvinnor och män. När den lokala flocken är samlad och plockas in i strålkastarens sken blir man plötsligt varse den stora talang som finns i regionen. Det blir ju onekligen jäkligt bra om man ibland gräver där man står. De stora namnen i all ära, men jag tycker om att de lokala förmågorna lyfts fram och får chansen att spänna musklerna. Om inte annat är det ju bra för självförtroendet.

Göteborg Modern, som kommer ur den skolade musiken, betade ju av klassiska stycken med stort mod och allvarligt fokus. Extremt skickliga, dock tyckte jag att det ibland blev lite väl mycket trumakademi över det hela. Speciellt när de förenades kring stortrumman och utmynnade i en slags akademisk stomp-variant. Men det var kul att se dem ge sig ut från institutionen för att visa upp den nutida musiken för en större publik.

En sak jag störde mig på i Brew House var att ljudet läckte mellan de olika scenerna. Speciellt i de tysta partier i stora salen (Brew House 1) blev jag irriterad av det som pågick på bEAT-scenen. Lite slarvigt arrangerat tycker jag. Ja, krockarna känns också onödiga. Med tanke på det högintressanta program arrangörerna har satt samman vill man verkligen inte missa något på grund av att det krockar. Man kanske skulle satt ihop akterna istället? Vad tror du om Dahl/Munthe och Alejandra & Aeron? Alternativet vore att infoga lite mer luft mellan programpunkterna. Det är lite symptomatiskt, det var samma sak på Perspectives-festivalen i Västerås. Jag gillar när det blir en paus. Man tar en kaffe, snackar om det man upplevt. Det blir mer en kollektiv upplevelse på det sättet. Lite eftersnack helt enkelt. Lördag var ju bättre ur det perspektivet. Vad tyckte du förresten om Kevin Drumm? Jag hade höga förväntningar på hans metallosande drone. Men efter Hild Sofie Tafjords drabbande valthornsdrone förpassades han till periferien. Det tände verkligen mig. Vad tyckte du? Fick du en kick?

Daniel Skoglund i Brew House under GEIGER 2007.

Nya lokaler har ju den fördelen att man når ny publik. Jag kan däremot tycka att det är lite jobbigt att kuska runt på en himla massa ställen. Jag är väl bekväm antar jag. Om jag bortser från min ovilja och soffpotatiskaraktär är det ju en fördel med olika lokaler. De har ju ofta ett eget och säreget ljud, som sätter sin unika prägel på musiken. För övrigt var det väl inte några särdeles uppseendeväckande lokaler att tala om. Vore häftigt med en lokal som förändrades under genomförandets gång. Man kanske kunde placera fler konserter utomhus, det är ju en föränderlig miljö. Var det inte något på stan förra festivalen?

För att återknyta till Florida: han pekar på kulturen och kreativitetens roll i den samhällsekonomiska utveckling. Florida menar att öppna samhällen som är toleranta och har en hög teknisk nivå har högre tillväxt. För att komma till pudelns kärna handlar det om att ge människor mening och förstå vikten av det intellektuella kapitalet i dagens samhällsutveckling. Göteborg är tydligen väl rustat i sammanhanget. Om man översätter det till musik handlar det ju mycket om talang och kreativitet. Om det stämmer skulle man kunna se Göteborg som en bra grogrund. Om vi avskriver idén med ett speciellt sound kan vi kanske tala om en levande och kreativ scen istället. Då kommer vi åter till eldsjälarna som du tog upp tidigare. Ibland slås jag över hur sårbart det är. Ta bort t ex Christian Pallin och hans klubb Koloni från Göteborg – plötsligt har vi ett ganska fattigt utbud. Små städer är ju ganska sårbara. Kanske skall vi vara rädda för begåvningsflytten som Florida pratar om. Stockholm hägrar ju alltid med sina möjligheter och digra utbud? Hur var det innan GAS? Du är ju gammal i gemet.

Tonsättaren Lars Carlsson och poeten Fredrik Nyberg är MonoMono.

Vad menar du med spretig? Att utbudet spretar? Jag tyckte mycket om Laurie Anderson. Det var ju ett namn i verklig världsklass. Skön blandning mellan pop och avantgarde. Saknade också det visuella, de där små ljusen på scen var ju inget att tala om. Dock var det häftigt att vara i Konserthuset. Man märker ju akustiken på ett annat sätt. Jag kan också sakna frijazzen, förstår hur du tänker i former av otyglad energi och fritt från programvara. Hade inte varit helt fel med ett muskelblås och ett par hårtslående trumstockar. Jag kunde ha tänkte mig lite mer akter i stil med Sunburned Hand Of The Man. Avantrock för att uttrycka det i The Wire-termer. Eller lite avantmetal à la Sunn0))). Ingar Zach då? Flitigaste musikanten på GAS. En riktig frifräsare. Och visst imponerade han med hur han använde sin stora trumma som skissbord och konstruerade kreativa rytmer med en arkitekts noggrannhet?

MARTIN: Läckande ljud som stör är inte kul. Även på lördagen var det några krockar, jag missade Huntsville, valde att se den för mig helt okända schweiziska altviolinisten och sångerskan Charlotte Hug. En av konserterna på GAS 07 som jag kommer att bära med mig längst. Hon spelade på sätt jag aldrig sett tidigare, använde vatten och diverse objekt och olika stråkar, lite performance över det hela, vilket muntrade upp mig. Extremt säregen artist. Lördagen på Artisten (Musikhögskolan i Göteborg) bjöd på många minnesvärda upplevelser.

Jag var väldigt trött när Kevin Drumm spelade och lyssnade inte fokuserat. Blev en aning besviken, hade väntat mig mer, dessutom var konserten onödigt kort, ca 20 minuter. Och i jämförelse med Hild Sofie Tafjord var Drumm en liten fis. Tafjord gjorde en av de bästa noisekonserterna jag sett. Det gick rakt in i mig, stannade kvar, tog med mig ner i helvetet i en timma. Fysiskt, stenhårt och förlösande. Jag tänkte att det knappast kunde vara lika bra som Fe-Mails konsert på den sista iDEAL-festivalen, men Tafjord är ju grym även utan Maja Ratkje. Det mörka, brutala, den massiva volymen, saker jag inte alltid går igång på, men här fungerade det på ett märkligt drabbande sätt.

Det var även en av de största kontrasterna jag varit med om att efter Tafjords mangel gå till Artistens stora konsertsal och några minuter senare uppleva den turkiska orkestern Istanbul Sazendeleri och de dansande dervischerna i Semazen Group. Intressant att få en inblick i turkisk musikhistoria, med stycken från 800-900-talet till modern tid. Och det är alltid en njutning att höra oud. Ceremonin med de dansande dervischerna väckte många tankar, som publik tyckte jag främst att det var spännande att uppleva den här typen av muslimsk trancemeditation. Sen kan man ju undra om det är en billigare variant de turnerar med, och det borde vara problematiskt för en dervisch att dansa inför en stor icketroende publik, det handlar ju om att komma in i sig själv, förlora sig själv, privata upplevelser.

Midaircondo (Lisa Nordström och Lisen Rylander)
spelade nästa enbart nytt material under GEIGER 2007.

En annan "konsert" jag kommer att bära med mig var Jacob Kirkegaards öronmusik. Han spelade upp ljud från sina öron, bearbetade via dator, som fortplantade sig i åhörarnas öron. En av de märkligaste ljudupplevelser jag varit med om, ibland hörde jag enbart toner i mina egna öron, allt annat stängdes bort. Intressant ljudkonstnär, som även var med i en panel som startade dagen, tillsammans med Dan Fröberg och den norske fältinspelaren Jana Winderen. Mike Harding (Touch Records) var moderator. Field recordings var samtalsämnet och många tankar väcktes, Harding poängterade fältinspelningars vikt som dokument i klimatfrågan, hur viktigt det är att spela in jorden, naturen, för att visa och kanske påverka människors miljömedvetenhet.

Innan jag går över till andra ämnen – det finns mycket att säga om field recordings – var ju Chris Watsons ljudinstallation ett utomhusarrangemang som du efterlyste. Fascinerande att stå under valven ovanför Konstmuseet och lyssna på ljud från ett gränsområde mellan Kenya och Tanzania. Platsen fick ett annat liv, mina ögon öppnades, jag tittade ned för Avenyn och hamnade i långa tankeutsvävningar om stad/natur, människa/djur, platsens betydelse.

Och ja, kul att se och höra Laurie Anderson, jag hade vissa invändningar, för mycket ny text, musikerna hamnade i skymundan, ingenting visuellt, men i stort var det en suggestiv och filmisk resa av en artist som sannerligen är originell. Lou Reed var tydligen där, i publiken, synd att han inte hann med att framföra Metal Machine Music, utomhus, på Avenyn, det hade varit något!

Jag tyckte nog att det kändes spretigare än på tidigare GAS-festivaler, men inte på ett negativt sätt, och hellre en festival som vill bjuda på olika saker än en mer trångsynt dito. Jag sprang mest på indie-konserter under 90-talet och missade säkert massor av intressanta underjordiska aktiviteter, men Göteborg har blossat upp enormt de senaste 6-7 åren; svårt för mig att jämföra med andra städer och scener. Åker sällan iväg till andra platser. GAS har i alla fall varit en injektion och kommer förhoppningsvis att vara det i fortsättningen också. Missar ofta de strikt konstmusikaliska inslagen, men drog till Vasakyrkan för att höra Salvatore Sciarrinos verk "Studie över havets intonationer". Inte lika många instrumentalister som utlovats och även om det kanske inte var ett toppframträdande och kyrkoakustiken tog bort en del rymd, var det en spännande upplevelse, särskilt när saxofonerna skapade ett regn. Vackert!

Sunburned Hand Of The Man? Ja, vad ska man säga, vissa var kritiska och tyckte inte att ett sånt band hör hemma på GAS. Fjantsnack, varför inte då? Både jag och du Jens är ju stora fans av SHOTM och den typen av underjordiska, svårdefinierade "freefolk"-band, men jag kan i och för sig förstå att det kan kännas lite märkligt att de avslutar GAS. Well well, ingen kanonkonsert, men jag skulle kunna se dem varje vecka, det finns någonting med SHOTM, det extremt oförutsägbara, osäkerhetskänslan, som tilltalar mig enormt. Ja, det var ju inte den sista konserten, GAS-kungen Ingar Zach (tre konserter på två dagar) och tre andra musiker (Lisbeth Diers, Ida Lundén och Eirikur Orri Olafsson) förenade slagverk, elektronik och trumpet på ett bitvis svindlande sätt. Ingar Zachs konsert med David Stackenäs i duon Labfield på lördagen var också väldigt bra. Ingar Zach - där har vi en musiker som verkligen är kreativ. Han använder slagverk som ingen annan. En helt suverän musiker. Nu har jag slut på ord. Du kanske kan sammanfatta årets GAS-festival, Jens? Och hur kan en sån här festival bli ännu bättre? Och hur kan man göra för att locka mer folk?

Alejandra Salinas och Aeron Bergman.

JENS: Huntsville tyckte jag var fantastiskt bra, synd att du missade. Spelade lite annorlunda sedan jag såg dem sist. Var lite mer brötiga och högljudda, tyckte mig till och med ana en ton av SunnO))) för ett ögonblick. Ett utdraget brusande riff lämnade Ivar Grydelands snåriga pedalpark. Ingar Zach är ju världsfenomenal. Hans shrutibox och tablamaskin är häftiga inslag, både i musiken med och utanför Huntsville. Önskar att jag fått en sån maskin istället för det mini-tenngjuteri jag fick som småtting. Men jag får fortfarande något vått i ögonen när jag tänker på konserten de spelade tillsammans med Steffan Basho Junghans på Blå i Oslo. Huhhh, det ryser när jag tänker på det. Det var dock innan de blev Huntsville.

Charlotte Hug låter onekligen intressant, hoppas jag får chansen att se henne spela någon gång. Samma sak med Jacob Kirkegaard som jag oturligt nog också missade. Jag tänker lite på Christine Sehnaoui när du talar om Charlotte Hug. Också en musiker som spelar okonventionellt och spännande. Hon använder också vatten, fast i flaska, för att täppa till saxofonen. Resultatet; ett tyst, nästan viskande blås som inte tappar i uttryck.

Ja, varför spelade Drumm så kort? Dessutom verkade han ju vara bitterheten själv. Det var betydligt roligare att få erfara ena halva halvan av Fe-Mail på egna ben. Maja Ratkje är en enastående musiker i soloformat, och det är alltså även Hild Sofie Tafjord. Hon fastnade inte i teknikens möjligheter utan vräkte på för allt man just kan vräka på. Det var kontrollerat, fast samtidigt väldigt aggressivt expressivt. Det sög verkligen musten ur mig. Fattar förresten inte hur dina öron överlevde konserten, mina ömmade fastän de var pluggade med plast.

Efterföljande timmar i Konsertsalen på Artisten, där turkiska orkestern Istanbul Sazendeleri höll hov med sina dansare, var det min tur att somna till. Inte för att musiken var dålig, snarare på grund av att urladdningen innan var så brutal. Oud verkar ligga i tiden, både Sir Richard Bishop och Voice of the Seven Woods har gett instrumentet en liten renässans. Kul att se ursprunget, hur det skall låta i klassisk tappning. Det är sannerligen en härlig klang i det päronformade instrumentet. Det var spännande att se dervischerna snurra runt, runt, runt. Men jag drogs inte ned i trance, snarare fascinerades jag av hur de lyckades virvla i utan att ramla ihop.

Tänkte dock tillbaka på Semazendansarna på söndagen. Sunburned Hand Of The Man hade ju också ceremoniellt hokus pokus för sig. Dansade runt i guldfolie med en kobra och en dödskalle ingjuten i plast höjd mot skyarna. Dansen var kanske inte lika virtuos, men med ett hypnotiserande krautbeat vaggades jag in i ett transcendentalt tillstånd, långt från den påtagliga sinnevärlden. Jag tycker att de gott kunnat avsluta festivalen, det visar ju bara på den tvärkulturella vision som finns i festivalens anda. Samma idé, men med helt olika tillvägagångssätt. Nästa år vill jag förresten se Metal Music Machine live på GAS, både i originaltappning och Zeitkratzers version. Efter varandra, följt av ett seminarium om skivans betydelse. Det skulle jag gå i gång på i alla fall.

Nina de Heney och Emma
Nordlund i gruppen
Älgar med kompass.

Sammanfattningsvis vill jag nog påstå att festivalen varit väl så bra som man hoppats på. Inte så många supersensationer men ett intressant startfält, fyllt med spännande musiker och ljudbilder. Det är kanske där GAS-festivalen har sin största förtjänst: som inkastare i det okända. Det nya, och ofta ohörda, är min tjusning. Som Myspace live ungefär.

Att GEIGER klev fram ur skuggorna kändes som ett ställningstagande. Nu är föreningen att räkna med. Att de dessutom börjar märkas på stan gläder mig. Har efterlyst information om deras verksamhet tidigare.

Jag har svårt att tycka att det var någon akt som levde upp till topparna förrförra året, och då tänker jag främst på improvtrion Barnes/Gustafsson/O'Rourke. Högt, hårt och svinbra. Jag satt i extas under spelningen. Fullt fokuserad och öronen vidöppna. Och Helge Sten & co i Vasakyrkan. Närmare Supersilent än så har fortfarande inte kommit (snart åker jag vart som helst bara för att få se Supersilent). Det var jämnare i år, om man ser till musikens kvalitet.

Hur kan man göra det bättre? Bra fråga, kanske skulle stora namn dra mer folk. Både Laurie Anderson och Istanbul Sazendeleri fyllde ju flest bänkrader på det jag såg. Visserligen missade jag Salvatore Sciarrino på söndag, så det har jag ingen uppfattning om. Men det handlar mycket om att synas, bråka och höras. Tycker ofta att det är samma ansikten man möter när det är musikfestival i stan. Förvånansvärt många i min omgivning vet inte vad GAS-festivalen är. ”Herre gud, läser de inte tidningen”, tänker jag. Fast hur många läser kultursidorna, eller GP:s Gränslöst. Säkert sorligt få. Kulturnatta däremot, den har lyckas lägga sig som en silversked i munnen på Göteborgarna. En avundsvärd position. Nyfikenhet är tydligen inte nog i ett brusinfekterat och datakontaminerat samhälle. Fast jag vet ju inte hur många GAS räknar med eller hur deras målgruppsanalys ser ut. Är det 40+ som gäller eller siktar man på dem som är födda efter 1984? Vill man nå den första är det väl Facebook som gäller. Den senare nås väl via kultursidorna. Förresten, GEIGER finns ju på Facebook. En livekonsert där nästa år. Vore inte det något?

Bilder: Mattias Rickardsson