GAS-festivalen 2005

Sven: Jag har alltid varit svag för namnet på festivalen. GAS – Göteborg Art Sounds. Ordet ger mig bilder, det klingar bra på flera språk, låter lätt och flyktigt och samtidigt tungt och pretentiöst. Från början (årets festival var nummer fyra) stod den akademiska konstmusiken i centrum, men alltmer har GAS öppnat sig åt andra håll. I år var dessutom konsertlokalerna fler än tidigare. Kyrkor, jazzklubben Nefertiti, Musikhögskolan, konsthallen Röda Sten, Konserthuset, Stadsbiblioteket, Pusterviksteatern, till och med en konsert mitt bland lördagsshoppare i Nordstan. Vad tycker du, har fler nya lokaler betytt något för upplevelsen av musiken?

pmj: Ja, det tycker jag, att ta in musiken i nya lokaler är alltid positivt, dels blir det tråkigt med samma gamla lokaler, dels är det viktigt att testa nya rum, nya miljöer, nya möjligheter. Tyvärr missade jag konserterna på Röda Sten (som ju verkligen är en fantastisk lokal), men kyrkokonserterna väckte många associationer förutom att det var stora musikupplevelser. Nu är ju Spire ett projekt/koncept som om jag fattat det rätt skapats för att upplevas i kyrkor och liknande miljöer, men tänk om tisdagskvällen hade varit på Konserthuset eller Nefertiti istället. Då hade upplevelsen förminskats. Det hade i och för sig varit intressant att höra klassisk orgelmusik på Nefertiti, men jag tvivlar på att till exempel den ockulta ljudupplevelsen med Philip Jecks konsert hade kommit fram i en vanlig lokal. Visst är det häftigt när rummet tar sig in i musiken!

En annan poäng med nya lokaler är ju att nå en ny publik. Där vet jag inte hur Gasfestivalen lyckats i år, med möjligt undantag av bergsprängargänget i Nordstan. Jag missade det också tyvärr. Hur var det? Själva idéen är ju på pappret spännande, att ta sig ut i mammons tempel och chocka och överraska. Ett annat exempel som precis slog mig är nyazeeländaren Campbell Kneales (Birchville Cat Motel) konsert i Artistens ensemblesal. Hård dronenoisemusik med metalinslag i akademikernas lokaler. Men frågan är om inte det vore mer spännande om han spelat en vanlig lördagkväll på till exempel Sticky Fingers. Då hade nog fler ögonbryn börjat vibrera.

Var det mycket krockar i år förresten? Är det något positivt? Och det fina men nästan sönderkramade begreppet möten. Fungerade årets Gasfestivalel som möten mellan genrer, olika musiksyn etcetera?

Philip Jeck under Spire-konserten i Masthuggskyrkan.
Foto: Christian Pallin

Sven: Spire först. För mig var fyratimmarskonserten i Masthuggskyrkan en av de mer totala ljudupplevelser jag haft. Att få ta plats i rummet, ligga i kyrkbänken och titta i taket, gå runt, byta platser. Poängen med Spire, som jag uppfattar det, är att de enskilda konserterna (här med Philip Jeck, Fennesz och BJ Nilsen) sätts in i ett sammanhang där orgeln får spela flera roller, till exempel som historiskt instrument men också som maktapparat. Att piporgeln både kan få lyssnaren att känna sig tillplattad och upplyft! Ja, här tog sig verkligen rummet in i musiken.

Men frågan är om GAS med nya lokaler nått en annan publik. Är vi inte ungefär samma gäng på de flesta konserterna? Du var inne på det här uttjatade uttrycket ”musikaliska möten”. Men faktiskt blev jag lite ödmjuk vid ett sådant tillfälle under festivalen. Det var i Hagakyrkan när äldre fans av kammarmusik kommit för att lyssna på Zilliacus/Persson/Raitinens version av Goldbergvariationerna för stråktrio. Och halvvägs – switch! Ut går trion och in kommer en improviserande treklöver med Christer Bothén, Peter Söderberg och David Stackenäs. Det var en häftig kväll när faktiskt ett möte kom till stånd!

Bergsprängargänget Ghettoblaster Ensembles gig i Nordstan missade jag, men jag såg dem senare samma dag på Röda Sten. Hur man ska beskriva det? Noise med dirigent? Åtta sammanbitna danskar i gula kepsar som går runt med bandspelare och startar, stoppar, höjer och sänker allteftersom dirigenten pekar. Kul, ganska töntigt framfört, men det fanns faktiskt en rumslig helhet som inspirerade. Jag kom att tänka på den schweiska duon Granular Synthesis konsert på GAS i samma lokal för några år sedan, hur en tillräckligt stor klang kan förändra inte bara rummet utan också rubba lyssnaren funktion i rummet.
Birchville Cat Motels på rockklubben Sticky Fingers? Ja, kanske. Men kanske ännu hellre i en kyrka. Efter konserten berättade han om en spelning i ett japansk tempel där han spelat med mikrosmå datahögtalare och tjugo personer i publiken. Jag hade faktiskt hellre hört honom spela tyst drone. Fast hans set på GAS där han totaldekonstruerade ett trumfill med Iron Maiden var ju förstås ett koncept som krävde vräkig volym.

Apropå volym – det har varit rätt högt i år. Borbetomagus som spelade skiten ur allt och alla. Kim Gordons Perfect Partner-filmprojekt. Och så den makalösa improtrion med Mats Gustafsson, Jim O'Rourke och Tim Barnes. Det händer onekligen något fascinerande under GAS-konserterna när volymen står på elva...

Jim O'Rourke, Mats Gustafsson och Tim Barnes. Foto: Christian Pallin

pmj: Jag gillar möten och krockar. Anledningen till att jag skrev att möten var ett sönderkramat begrepp var mest på grund av sånt vi pratat om tidigare, klyschor som ibland används lite lättvindigt. Ja, jag vet inte, men själva grejen med Gasfestivalen (och i ännu högre utsträckning Idealfestivalen) är ju möten och krockar, mellan nytt och gammalt, polomusik och punknoise. Och att Gasfestivalen gått åt det här hållet tycker jag bara är bra. Däremot är det nog många (mig själv inkluderad) som väljer bort konstmusikkonserterna, men som kommer springande på Spirekvällen där Bach och Pärt möter Rune Lindblad och Fennesz. Eller – för att ta ett exempel från förra GAS – att jag absolut går och ser tyska Zeitkratzer som både spelar Xenakis och Merzbow.

För att fortsätta en stund på samma ämne: jag ångrar att jag inte var på stråkkvartetten som spelade Bach eller gick och lyssnade på Symfonikernas konsert med stycken av Luigi Nono. Att arrangera möten mellan "fin" (hatar egentligen begreppet) konstmusik och musik från den experimentella underjorden känns viktigt. Hur man ska göra för att locka en större publik på den typen av evenemang vet jag inte. Har du några bra förslag? Kanske försöka bryta ännu fler inarbetade mönster, ut med polomusiken på gatan, in i skiten. Varför inte arrangera en liten konsert med modern kammarmusik eller ljudkonst eller vad som helst innan en vanlig filmvisning på Biopalatset. Till exempel.

Det var ju för övrigt synd att det inte var mer folk på Spirekvällen, jag önskar att jag ringt runt till alla jag känner och nästan tvingat dem dit. Orgeln som maktapparat – hu, det låter otäckt. Nej, jag förstår nog vad du menar, men jag har, som du vet, så svårt för ordet makt, det klingar nästan alltid negativt i mina öron.

Märkligt förresten att mina öron mår bra efter den extrema volymen på Borbetomagus och Gustafsson/O´Rourke/Barnes. Jag använder ju aldrig öronproppar. Det var fantastiska konserter: hårt och högt och maffigt. Men visst är det vackert samtidigt, och för mig en andlig upplevelse, när musiken fungerar som en färd in i någonting rituellt, både från scenen och för publiken; när allting stannar, när tiden försvinner, när man bara vistas inne i ett stort jävla rum av musik och ljud som fortsätter och fortsätter och fortsätter. Borbetomagus var ju förresten en ovanligt fysisk konsert, mycket på grund av bandmedlemmarna som slingrade sig in i varandra och låg på golvet och spelade. Och samma sak med trion i torsdags, lite lustigt på något sätt (eller kanske inte?) att de två konserter jag drabbades mest av använde mycket av rockens standardschabloner. Eller snarare energin från rocken, med Jim O´Rourkes som tydligt exempel när han gungade med sina syntar och apparater som en gammal progrockorganist. Att trycka på alla knappar och reglage och jobba med maxvolym kan ju lätt bli en klyscha – men här var det två konserter där den extrema volymen verkligen tillförde någonting.

Samtidigt har jag saknat mer tyst musik. På den norska avslutningskonserten (Sidsel Endresen/Christian Wallumrød/Helge Sten i Hagakyrkan) i lördags kväll spelade tystnaden bitvis stor roll, och jag fick (återigen) nästan en slags andlig upplevelse (det stora lugnet) av det lilla Pärtstycket på slutet av Spirekvällen.

Jag nämnde innan att det skulle vara fint med musik innan en vanlig biovisning. Vad ska man säga om de konserter när andra medier och uttryck samsats med musiken? Jag tänker på Kim Gordon´s Perfect partner och Ikue Mori & Lotta Melin.

Sven: Musik till film är ju egentligen gammalt som gatan – de tidiga (om än inte allra tidigaste) filmvisningarna framfördes ju med levande musik eller förinspelade ljud. Ikue och Lottas duett tog väl kanske inte riktigt skruv, det fanns fina ögonblick men blev för min del inte riktigt den helhet av ljud och rörelse som jag hoppats på. Gordons Perfect Partner imponerade inte särskilt mycket på mig. Idén med bilfetischism – reklamen för en bil som "a perfect partner" – med insprängda spelfilmsscener var rätt hafsigt genomförd, lite för enkel kontext att snickra bilder på. Och tekniskt – tror aldrig att jag hört så fruktansvärt dåligt mixat filmljud! Och med tanke på att det bakom duken stod en tvättäkta superfemma – förutom Kim Gordon också Jim O'Rourke, Tim Barnes, Ikue Mori och DJ Olive – var det förvånansvärt klen energi. Kanske att Gordons konstkoncept att sätta citationstecken om den amerikanska drömmen börjar bli lite urvattnat...

Men tillbaka till möten: jag förstår vad du menar med att du nappar på konstmusikaliska experiment men inte lockas på samma sätt av noterad kammarmusik i svart polo. Kort sagt att tröskeln till Musikhögskolan är högre än den borde vara. Varför? Att man inte kan koderna, känner sig dum, inte går igång på den modernism som väl inte varit modern sen Stockhausen var ung…

Hur locka Idealfestivalens publik till Musikhögskolans konsertsal? Ingen aning. Jag har i en GAS-krönika i GP för några år sedan faktiskt efterfrågat en lokalrokad i stil med årets programsättning att lägga Fennesz och Sten Sandell Trio inte på jazzklubb utan i Stenhammarsalen. Modigt och kul tänkt – men sen kommer förstås inte publiken (som på många konserter). Nej, jag vet banne mig inte hur GAS ska göra för att tilltala en stor, blandad publik.

Samma dilemma råkade ju Rydalfestivalen ut för förra året: på övervåningen electronica à la Murcof för 30-åringar, på bottenplan barockmusik för deras föräldrar. Möttes gjorde vi mest i caféet... Men tillbaka till GAS – har du sett några liveframträdanden med datorer, elektronik eller vanliga instrument som ruckat dina fördomar om vad som är sceniskt spännande?

pmj: Hm. För det första är jag nog väldigt fri i tanken när det gäller vad som är sceniskt spännande. Alltså, det handlar ju om musik och då kan ju en laptopkonsert med en artist som inte rör sig ur fläcken vara sceniskt spännande. Om man blundar... Scener i huvudet. Egentligen en parantes men det är ju härligt när en så traditionellt icke bildskön artist som Stefan Betke (Pole) får relativt unga fans att stå och skrika och dyrka som det vore listpop. Det enda han gör är ju att trycka på sina apparater. Musiken i centrum – ingenting annat. Supersvängig electronicadub rakt in i märg och ben. När Don Dietrich i Borbetomagus ligger ner på golvet och spelar saxofon och cyklar med benen blev den konserten extra fysisk. Jag har sett mången gitarrist ligga på golv – men det här måste varit den första blåsaren. Kyrkorummet gjorde Spirekonserterna till mer sceniskt spännande än en vanlig Fenneszkonsert i en annan lokal. Men det är väl kanske inte vad du är ute efter. Eller ja.
Konserterna med laptop och elektronik visade i och för sig att man kan köra en sådan konsert med olika stilar. Jim O´Rourkes rockposer. Birchville Cat Motels gungande och mässande kroppsrörelser. Tom Bugs snustorra ljuddoktorstuk. Och så vidare. Men det är ju inget nytt. Jag tyckte att Mori och Melin var en stor besvikelse. Lotta Melins dans fungerade mycket bättre ihop med Mats Gustafsson och Lasse Marhaug på Idealfestivalen i våras. Där var det jämvikt. Nu försvann Ikue Moris laptopimprovisationer nästan helt tyckte jag. Det blev inget spännande samspel.

Jag är nog mer positiv till Perfect partner, i synnerhet musiken, jag gillade den skarpt, kanske mest i och för sig eftersom det i långa stunder tangerade vid Sonic Youths åttiotal... Men den föreställningen var ju sceniskt spännande även om själva filmen och temat bilar+budskap+människa inte var något särskilt fantasieggande koncept. Det var ju oerhört häftigt att bandet spelade framför och bakom två dukar, helt oväntat för mig, jag trodde att filmerna och projektionerna skulle vara till vänster och höger om bandet. Den nästan tredimensionella effekten kändes nyskapande faktiskt.

En annan sak är ju kontakten eller ickekontakten mellan artist och publik. Kommunikationen. Förutom att de hårda Nefkonserterna gjorde att man liksom kördes över av musiken, hamnade inuti soundet, var det väl inte mycket av den varan som jag såg, förutom Tom Bugs då som demonstrerade sina apparater. Lite kul och ovanligt.

Frågan är om elektronisk musik är särskilt interagerande. Oftast är det musik, punkt slut, inget prat, scen/golv, vilket ofta räcker. Ja, jag vet inte om jag kommer någonvart i det här resonemanget, men att det finns mycket att utforska när det gäller sceniska uttryck inom elektronica, experimentell musik, konstmusik och, ja, all musik överhuvudtaget är helt klart. Ska vi kanske summera med diverse spontana intryck? Tänkte på ordet nyskapande. Såg du något som kändes nyttnyttnytt?

Sven: Nyskapande? Nej. Bra? Ja. Det känns på något sätt som om den experimentella musikens positioner inte flyttats fram på ett bra tag nu. Jag tänker på industrimusik på 80-talet, postrocken i början av 90-talet och några år senare knastertechnon. Har det gjorts några liknande kullerbyttor de senaste åren? Under årets festival har jag hört flera fantastiskt bra konserter – men nyskapande? Det skulle vara kyrkorgelorgien Spire Live då.

En annan märkvärdighet som jag bär med mig – om än inte lika nära hjärtat som Spire – är Hanna Hartmans performance Auf's Glatteis. I dunklet på Röda Sten satt hon koncentrerad framför ett bord med kontaktmickade gafflar och hängde upp isbitar som droppade mot heta kokplattor. Klinng! Frashh!

Flera lysande spelningar har det också varit på Nefertiti, ofta konserter med stark utlevelse. Du nämnde Pole. Fascinerande att han med små poser får kidsen att rocka som tokiga! Ingen gitarr att jucka med, men visst slet han med sin maskinpark för att skapa det där märkvärdigt djupa, superfeta dubsvänget. Av Jim O'Rourkes röj på samma scen i trion med Gustafsson/Barnes minns jag också hur han gungade som en Keith Emerson på rullskridskor, men kanske ändå mer hur nästan maniskt skruvade på sin gamla analoga AKS-synt (modellen med det talande smeknamnet "synth-in-a-case"). Och att få uppleva stunden när Mats Gustafsson släppte saxarna och totalt började rocka med ljudboxar!

Annars var det förstås en mäktig upplevelse att höra Luigi Nonos ytterst diskreta stycke, tillägnat Andrej Tarkovskij. Musiken baseras på olika nyanser av tonen g och framfördes med symfonikerna utspridda överallt i Konserthusets levande rum, detta akustiska instrument med väggar av lönn. En konsert som du också borde ha sett var Barry Guy och Mattias Petersson som tillsammans med Stockholms Nya Kammarorkester ställde Haydns Trauer-symfoni nånstans mitt emellan ett bekant "då" och ett diffust "nu". För min del var det nog festivalens mest intellektuellt stimulerande konsert. Hur orkestern framförde denna genuint undersköna musik (mer europeiskt "klassiskt" än Haydn blir det inte!). Och så plötsligt – vändningen – när Guy tog vid för ett virtuost kommenterande soloparti och Petersson körde en samplad fras av orkestern genom sina skitigaste filter i laptopen.

Tanken slog mig – om det är den "sköna" musiken som blivit klassisk, är det då "fulheten" som kommer att överleva och hänföra lyssnare i framtiden? Classic Merzbow? En nostalgisk stund med Philip Jeck som snurrar repiga junkplattor på sunkiga skivspelare? Vad tror du, hur många blir vi på ålderdomshemmet som diggar Bach och Xenakis, som dyrkar både Paal Nilssen-Loves finlir och Borbetomagus ångvält?

pmj: Kan man egentligen se vad som är nyskapande i nuet? Men du har rätt, det finns väl ingen subgenre inom den experimentella musiken av idag som är i frontposition. Inte vad jag kommer på i alla fall. Medeltidselectronican kanske, folktronican, men den stilen börjar så sakta gå i stå. Kanske man kan säga att det var veteraner som gjorde de bästa spelningarna i mina öron. Flertalet av de bästa artisterna/grupperna på årets Gasfestival som jag såg har spelat länge, inge nykomlingar direkt. Det börjar växa små gråa hår på Gustafsson/O´Rourke/Barnes, Borbetomagus har ungefär 25 år på nacken, Jeck/Fennesz/Nilsen är inga duvungar, Pole skivdebuterade väl för snart tio år sedan. Inget fel i åldern – ibland krävs det ju rutin för att ta sig in i kärnan.

Lisa Nordström och Erik Carlsson i duon Playdo. Foto: Christian Pallin

Ett relativt färskt band dock som gjorde en mycket bra konsert var Playdo, Lisa Nordströms duo med Erik Carlsson. Musik i ständig utveckling, det var tredje gången jag såg dem och det blir bättre och bättre för varje gång. Carlssons nyfikna sätt att angripa trummor och annat (gillar hur han anväder stråke, något som även Tim Barnes gjorde för övrigt) i kombination med Lisa Nordströms sång, röstsamplingar, flöjt, och diverse elektronik blir en sällsam och spännande ljudupplevelse.

Synd att jag missade Guy/Petersson och Hanna Hartman. Förutom Hartman var det väl inte så mycket ljudkonst, det har ju annars varit mycket sådant i Göteborg de senaste åren.

Ålderdomshemmen om 40 år kommer att sjuda av musik och ljud! Om öronen håller, det vill säga... Framtiden kanske blir fulsnygg, även om hårda klanger och massiva ljudlandskap fick mig att spinna på årets Gasfestival känns det som trenden går åt båda hållen. Ett stort intresse för band som Wolf Eyes och noisejazz å ena sidan, och inom electronican en vurm för pastoral idyllmusik och klassisk ambient. Förhoppningsvis kan Gasfestivalen resa sig ur årets ekonomiska strul och få ihop starka startfält även framöver. Det vore ju ytterst tråkigt om Göteborg som visat framfötterna på så många sätt när det gäller experimentell musik de senaste, säg, fem åren förlorar en sådan viktig musikmötesplats. För att citera Marc Bolan: Life´s a gas/i hope it´s gonna last.