Group Doueh på Nefertiti

När Group Doueh spelade i Sverige förra gången – sommaren 2009 – turnerade de med Omar Souleyman, en turné arrangerad av Sublime Frequencies som bland annat landade på Clandestinofestivalen i Göteborg. Sedan dess har det Seattlebaserade skivbolaget släppt ytterligare två album med Group Doueh (en familj, plus vänner), i höstas kom skiva nummer tre, Beatte Harab, där Doueh (Salmou Bamaar) delvis slänger elgitarren åt sidan och spelar tidinit (tre- eller fyrasträngad luta); musiken är mer traditionell, djupt förankrad i folkmusik från Mauretanien och hemlandet, det av Marocko ockuperade Västsahara. I samband med den aktuella turnén släpps en ny skiva, Zayna Jumma. De två senaste skivorna är inspelade under samma tillfälle, förra året, i Group Douehs hemstad Dakhla, sydvästra Västsahara.

Tidigare under kvällen pratade vi bland annat om texterna. Språket är hassaniya, en arabisk dialekt, som ersatt de berberspråk som tidigare talades i nordvästra Afrika. Vad sjunger de om? Är sångerna politiska? Troligen inte i någon högre utsträckning, den kanske mest uppmärksammade musikern från Västsahara, sångerskan Mariem Hassan, lever i exil i Algeriet. Hon är, tror jag, ganska politisk, det låter så, på vissa låtar, när jag lyssnar, men vill man leva i Västsahara idag är det nog svårt att kritisera ockupationsmakten i sång och musik. Och även turnera i väst, efter den nyligen avslutade Europaturnén tar sig Group Doueh senare i sommar även till USA för ett dussin spelningar.

Vill man få en bild av miljön, samhället, Group Douehs musik skapas i är Hisham Mayets film Palace of the Winds ett tips. Filmen har ingen berättare, den rör sig från Marocko genom Mauretanien till Västsahara, scener från öknen, människor filmas i sina naturliga miljöer, Group Doueh medverkar en hel del, de sitter hemma (?) och spelar på golvet, spelar på festligheter som jag misstänker är bröllop. Landskapet är kargt. Öken. Öken. Inget annat än öken.

Hisham Mayet – som spelat in/sammanställt alla Sublime Frequencies skivor med Group Doueh – berättade efter konserten att han minns det förra Göteborgsbesöket med förskräckelse. Group Doueh spelade utan problem, men Omar Souleyman fick avbryta sin konsert när det sipprade ner regn från tälttaket rakt ner i en synth. De tog sitt pick och pack och drog iväg från den svenska västkusten på studs. I höstas fick Omar Souleyman revansch med en kanonbra konsert på Hey It´s Enrico Pallazzo, och även om jag uppskattade Group Douehs Clandestinogig var det mycket, mycket bättre den här gången.

Man fick se fler sidor av bandet nu. Sångaren Bashiri Touballi var inte med, fru Doueh, Halima Jakani, sjöng flertalet låtar, tillsammans med tre andra kvinnor. Far och son Doueh (som spelar synth) hamnade i skymundan. Efter 15-20 minuter, något sådant, började damerna gå ned bland publiken, föste fram folk, ville få alla att dansa och klappa händer. Halima Jakani spelade även ardin, ett koraliknande stränginstrument. Otroligt bra, medryckande musik, med starka röster som tog över hela rummet.

Sedan blev det mer elektriskt, Doueh tog fram elgitarren, showade, spelade med gitarren bakom huvudet, som idolen Jimi Hendrix. Sonen tryckte igång trummaskinen, ett modernare sound etablerades, fascinerande att höra mötet mellan västerländskt präglad rock och den traditionella Sahrawimusiken. Jag funderar under den andra halvan av konserten över att jag uppskattar den ”rena” folkmusiken mer än när de blandar in västerländska influenser. Är jag ute efter något exotiskt? Det genuina, det ursprungliga, och är det i så fall ett problem? En gammal diskussion, äsch, jag puffar undan de intellektuella frågeställningarna, och bara diggar, svänget, gitarrspelet och – inte minst – de starka, kraftfulla rösterna. Men blänger lite på synthen, tänk om det hade varit ”riktiga” trummor istället.

På slutet av konserten händer något märkligt. Far och son Doueh packar ihop, men kvinnorna fortsätter, sjunger, trummar, som konserten bara har börjat, brukar det alltid vara så här, eller är det något som utvecklats under turnén? Ingen aning. Den yngsta sångerskan får lämna scenen – ett hierarkiskt band, verkar det som – men de övriga tre bastanta damerna fortsätter, och avslutar bland publiken, med en trumma på en barstol. Vilken final!