Konsert: Supersilent på Nefertiti

Rätt många fanatiker runt om i världen fick nog ont i hjärtat den dagen då trummisen Jarle Vespestad meddelade att han lämnar Supersilent. Vad skulle nu hända – lägga ned? Hur skulle någon kunna ta över trumstolen utan att musikens intuitiva kärna blev en annan, utan att Supersilent blev ett annat band? Tydligen var det kris också internt, ingen visste säkert om Supersilent skulle överleva. Den märkvärdiga skivan 9 från 2009, där de återstående tre spelade på varsin hammondorgel, pekade inte ut någon ny riktning, men var i alla fall hopp för freaks.

Så kan det sägas: Supersilent lever och har hälsan. Bandet har kanske inte repat så mycket – om alls – men det var ingen tvekan om att de hittat en energi och form som passar på trioformatet. Nefertiti var den här fredagskvällen inte knôkad, men som alltid när det vankas ”ny norsk musik”(©) kommer en publik som inte bara vill ha det bekräftat att fjälljazzen var bättre förr. Det syntes många unga, av olika kön; några ur socialgrupp 1, om fördomarna talar sanning; i vart fall kan det sägas att det inte var igår som unga kvinnor på Nef tiggde autografer av en sjavig snubbe som Helge Steen, a k a Deathprod, numera lika hårig och grungig som någonsin J Mascis.

I 2011 års uppsättning av Supersilent spelar Arve Henriksen trummor, trumpet, elektronik och sjunger såsom bara han kan. Jag fattar inte hur det går till, han har ju bara två händer och använde vad jag såg inte trumpeten som trumstock. Tonen är naturligt nog annorlunda än Jarle Vespestads, han som så mästerligt präglat Supersilents lyriska, lågmälda, dynamiska spel. Henriksen är en driven trummis, han tillför en spännande dimension med sitt mer melodiska temperament. Rytmiskt som rullande grus, en mer kompositorisk spelstil, ett kärvare sätt att utnyttja begränsningarna. Särskilt bra blir det när bandet kommer in på sina närmast perkussiva avdelningar, när Ståle Storløkken bakom Rhodespiano, Moogsynt, ytterligare en annan synth och andra burkar trimmar bort allt annat än ljudens korta attacker och skickar iväg dem in i Supersilentkroppen som vore gruppen emellanåt den analoga versionen av Autechres mest oinställsamma period.

Någon borde skriva en uppsats om Ståle Storløkkens val av ljud - jag gör det gärna, men inte nu. Han är en genialisk instrumentalist: modiferar konstant ljuden, förflyttar och skapar rörelser genom ändrad ton och klang, använder sina tre klaviatur som vore det ett och samma, lägger några feta bastoner på moogen och återvänder inte till den fras man förväntar sig utan bygger vidare på något nytt på andra tangenter, i andra kluster. Om någon är det Ståle Storløkken som denna kväll – och de två-tre andra gångerna jag sett Supersilent – bidrar till det musikaliska lyckoruset. En frihet att som musiker gå bortom ramar och vanor, att använda pipiga ljud och brus och allt däremellan som ger musiken energi, liv.

Helge Steens elektroniska instrumentering är svårare att karaktärisera, men så brukar han kreditera sig själv för ”audio virus”. Den här kvällen, med Arve Henriksen bakom trumsetet upptagen mer med elektroniska rytmer än sound, framstår Steens roll i bandet ännu tydligare: han hörs minst, men är egentligen den i bandet som binder samman musiken, en samstämmare om man så vill. Eller en äktenskapsmäklare mellan de två andras uttryck, mellan rytmer och klanger. En ömsom oroande, ömsom bedårande elektronisk stämma. När han mot slutet tar fram elgitarren är det inte för att plocka ackord utan snurra på stämskruvarna och plocka frekvenser att bearbeta elektroniskt. Förmodligen missade större delen av publiken vad Helge Steen bidrog med i ljudväg, han har inte precis Chemical Brothers scenutlevelse när han vrider ett hack på ratten. Ändå så betydelsefull, en musikens färgblandare.

När konserten är slut – efter sex låtar – slår det mig att presentatören inledde med orden att Supersilent spelar en lång låt, men att det är okej om vi i publiken ändå vill handla i baren. Nu blev det en dryg timme och en halv med omväxlande låtar från vaggvisa, perkussiva smattermattor, noisiga utbrott, en släng av blues, ja rent av korn av disco.

Supersilent har sedan länge lämnat improvisationsstadiet med experiment-för-experimentens skull. De väljer också spelningar med omsorg. Så seglar jag hem i den naiva tron att det här giget nog var annorlunda; inte bara en bra kväll på jobbet, för det var det, utan att de också i bilen hem mot Norge tittade ut i natten, knäppte händerna i mörkret, log för sig själva och tänkte: minsann. Minsann.