Nordisk koloniafton på Pustervik

Det var en helafton på Pustervik i Göteborg när Koloni bjöd in band och artister från de nordiska grannländerna, framförallt Finland och Danmark. Förutom sju konserter var det även panelsamtal och en dansföreställning. Eftersom det sista bandet, finska Shogun Kunitoki, skulle spela efter midnatt valde jag att hoppa över de första programpunkterna och startade kvällen med Sami Sänpäkkilä (Es) .

Sami Sänpäkkilä har många bollar i luften. Han driver skivbolaget Fonal och gör filmer under eget namn förutom musiken som man har kunnat höra på ett par Es-skivor, till exempel hyllade dubbeln ”Sateenkaarisuudelma”. I slutet av maj kommer en ny mer poporienterad skiva, men han berättade efter konserten att han inte vet hur det materialet ska framföras live, så torsdagens konsert bestod av den typ av elektronisk drone/ambient han brukar köra inför publik.

Många musiker idag som sitter på golv med diverse apparatur, keyboards, datorer, mixerbord, loopmaskiner. Så även Es, men det hördes nästan med en gång att det är musik med en utpräglad personlighet. Lite trevande start, men när volymen ökade och orgel-liknande linjer tog över var det mystiskt och varmt och starkt. Mittpartiet var lysande, musiken kom nära, det var som att befinna sig nära levande ljus, titta in i lågorna och försvinna in i sig själv. Små störningsmoment, fladder, hack, dök upp då och då, men utan att sabotera stämningen, det snarare förstärkte helheten. Han använde rösten ibland på ett ganska lågmält sätt. Filmloopar av skog, trädtoppar mot himmel – allt i svartvitt - visades samtidigt och passade väl in till känslan i musiken.

När Tomutonttu spelade fick man gå upp en våning till barscenen. Tomutonttu? Jo, det är Jan Anderzén, som varit involverad i massor av band och projekt, mest känd under namnet Kemialliset Ystävät. Jag hade ingen koll på vad han gjort under sin nya pseudonym och blev nästan chockad över att det var så rytmiskt, beats och medryckande melodier som snurrade runt. I början av konserten hade han starkt lysande saker på händerna, ingen aning om det påverkade musiken eller om det bara var ploj. Någon gång var det nästan som att höra ett samarbete mellan Daft Punk och Animal Collective. Även Black Dice dök upp i skallen. Helt klart en ny inriktning, åtminstone jämfört med det jag hört med Kemialliset Ystävät, oväntat, och – oftast – riktigt bra, musik som kan ta vägen vartsomhelst.

Shogun Kunitoki – från Helsingfors, både Sänpäkkilä och Anderzén är baserade i Tammerfors - har rykte om sig att vara ett förträffligt liveband och det var kvällens höjdpunkt. En tilltalande konsert även rent estetiskt. Mörkt på scenen, en trummis längst bak, och två medlemmar på varsin orgel mittemot varandra. En fjärde medlem spelade tamburin och skötte den visuella biten, psykedeliska super-8-filmer som var i synk med de krautdoftande, monotona, filmiska låtarna. Ett möte mellan Sagor & Swing och Audionom har det sagts, ingen dum beskrivning. Spännande orgelsound, samtidigt futuristiskt och gammeldags, olika klanger och melodier som kompletterar varandra, bråkar med varandra, trummisen log, bankade på, lite Loffe-känsla, jazzigt, och motoriskt. Jag har gillat det jag hört på skiva - men Shogun Kunitoki lyfte flera nivåer live.

Resten av kvällen, då? Nja, okej, men inte lika intressant som de finska inslagen. Jag var trött när svenska Sork spelade, kunde inte ta till mig Magdalena Ågrens megafonsång, och det hårda bas/trum-kompet. Vaknade visserligen till när Mag, som hon kallar sig solo, tog fram trombonen, men diverse ljudproblem strulade till det. Nästa gång Sork spelar ska jag vara mer utvilad! Vagn E Olsson hade xylofonplattor eller liknande, olika objekt och en handtrumma på ett bord, lockande i början, men även om konserten var kort kändes det som man hade hajat grejen efter tre minuter. Kroumata möter gamelan möter Skrotnisse, ungefär. Ambot - också från Danmark - var en a cappella-enmansföreställning av Anders Jørgen Mogensen (Alle med Balloner og Terasser). Modigt, tänkte jag, intimt och ganska fint. Han använde två olika mikrofoner, laborerade med dem, både texter och mantrasång. Kanske inte kvällens bästa konsert, men den mest personliga.