Onostalgiskt Cluster på Nefertiti

Cluster – som återuppstod 2007 med två tredjedelar av originaluppsättningen – har bytt musikaliskt spår flera gånger. De har lämnat en lång CV med genrebeteckningar efter sig: Krautrock, Kosmische musik, Progressive rock, Drone, Psychedelic music, Experimental music, Environmental music, Industrial music, Mood music, Ambient music, New Age… har Cluster någonsin skyllts för att spela Volks musik? Kanske är det vad deras version av kraut betyder – elektroniskt och sfäriskt, musik med bas i en djup, mycket germansk romantik.

Det var förstås den 75-åringen Hans-Joachim Roedelius och blott 65-årige Dieter Moebius som lockat den ovanligt mogna publiken till denna iDEAL-arrangerade afton. Men först ut var BJNilsen och islänningen Sigtryggur Berg Sigmarsson i en improviserad droneduo. På många sätt en ung generations tolkning av den Kosmische musik Cluster sysslat med. Det blev ett vackert och händelserikt set utan artiga bugningar. Med varsin laptop målade de elektroniskt med många nyanser, vidunderliga ljudlandskap, liveknådade samplingar, trashiga technorytmer, doser av electro, stormande skyar. Omväxlande, intensivt, tålamodsprövande. Riktigt bra.

Roedelius och Moebius har aldrig varit affischpojkar som Tangerine Dreams frontfigur Klaus Schultze, snarare synthnördarnas diskreta favoriter. Det är 40 år sedan de debuterade som Kluster (ihop med Conrad Schnitzler) och det märks med vilken trygghet de öppnar och stänger sina musikaliska dörrar.

Jag hade före konserten en vag oroskänsla av New Age. Att det skulle bli smetigt. Vad som skiljer Kosmische musik från ”Valarnas sång” är inte så mycket ljuden som hur de hanteras, på vilket sätt stråkmattor lagras, bryts, tänjs, färgas, filtreras. Att sträva mot det ogripbara, och komma dit. Nu visade sig min oro vara obefogad, snarare än feelgoodmusik var Roedelius eller Moebius ute efter att göra en konsert som hade fungerat på en modern electronicafestival. Och det hade den.

Utan datorer på scenen arbetade de med tangentbord och en arsenal av boxar och apparter att trigga samplingar med. Om det var med ålderns rätt eller vanligt teknikkrångel som gjorde att musiken tog väldigt många vändningar låter jag vara osagt. I vart fall uppstod en märkvärdig frihet när Dieter Moebius hukade vid sitt bord och tryckte igång en rytmisk sampling med trumpetintro, för att tio sekunder senare låta den tona ut i en tjock ambientmatta. Och Roedelius var inte sämre, närmast förstrött pillade han på knappar och verkade ibland närmast förvånad över ljuden de gav ifrån sig.

Om det här låter slumpartat är det inte långt ifrån sanningen. Men avsaknaden av linje blev också det en musikalisk linje, i sin trygga rastlöshet både ljusår ifrån och alldeles nära intill vad en fokuserad Pole eller Monolake kan prestera utifrån sina register.

Det är nästan ofrånkomligt att frågan om då, nu och sedan knackar på: hur kommer eliten inom dagens electronica att låta om 40 år? Åldras liveartisten Kid606 med behag? Är Fennesz en relik eller utvecklas han musikaliskt?

Utan tålamod är man körd, det gäller både för dronemusikens utövare och publik. Det ljuvliga med de här två gamla grabbarna med sina moderna apparater (inga k-märkta modulsynthar eller filterskåp här) var att se med vilken övertygelse, ja lätthet de rörde sig fritt från nostalgi i sin kosmiska kritcirkel. I samma stund som ljuden framkallades, verkade de helt bekväma med att upplösa dem och gå vidare. Sådant mod växer ur tiden, sanna improvisatörer med år av lirande inom sig.