Psykedelisk groove med Fire!

Stort blir det också många gånger under konserten. Deras psykedeliska och improviserade groove som lutar mer åt frirock än frijazz ger flera gånger upphov till att man blir ett med musiken. Den grabbar tag, blir hallucinogen i sin monotona verkan. Formade tillstånd lever där Johan Berthling och Andreas Werliin står som garanter för det utdragna. Grooven når nästan statiska höjder. Werliin är väldigt skicklig på att få det att låta enkelt, oavsett om han endast markerar takten eller om han skrider ut i ganska komplicerade polyrytmiska figurer.

Låtarna är varierade. Den inledande genomskinligheten där Berthling och Werliin ramar in en rytm ger stort utrymme för Mats Gustafssons baritonsaxofon. Här känns han igen: raka skrik ut i etern. Det är starkt. När han går över till elektronik får han till det bättre än någonsin vill jag påstå, det är som att sammanhanget plötsligt öppnar oljudskranen på ett nytt, vitalt sätt. Den skaver lyckat mot Berthlings stråkbas.

Jag hade gärna hört mer av Gustafssons Fender Rhodes. Den kommer fram i låten där Mats Äleklint gästar med sin trombon. Instrumentens skrovliga ytor bygger gemensamt magiska världar där tanken leds iväg till trombonisten Grachan Moncurs underbara tillståndsmusik i slutet av 60-talet. Den andra gästen, Mariam Wallentin, lyckas också nå ingångar i Fire!:s musik. De har liksom samma maniska uttryck.

När gruppens medlemmar hittar varandra och spelar gemensamt blir det också som mest spännande under kvällen. Ibland sticker dock Mats Gustafsson ut från helheten, bas och trummor reduceras till ett komp och lämnar ett ganska stort tomrum efter sig. Det finns också tillfällen då musiken står och trampar, den är på väg in i tillstånd eller stämningar men når inte riktigt fram.

Förbandet Nolll från Göteborg är en trevlig överraskning. Med analoga syntar, fotbas med pedaler och trummor manar denna duo fram spännande minimalistisk musik. De båda medlemmarna behandlar sina instrument på okonventionella sätt. Trummorna biter sig fast i rytmiska mönster där hihaten har en avgörande betydelse och i syntarna finns ett trasigt ihärdigt sound. Små figurer upprepas länge, byts ut, spelas, byts ut. Den gamla gruppen This Heat dyker upp i associationsbanorna, det är det få som lyckas med.