Rapport från elektronisk Volt-festival

Uppsala Konsert & Kongress är ett vackert hus fyllt av luft och rymd. Ur ett estetiskt/konstnärligt perspektiv är det helt rätt att placera en elektronisk festival i denna knivskarpt gnistrande kub. Men publiken får jobba. Det är en rejäl resa att ta sig från bottenplan till plan 6 och förflyttar man sig vid ett illa valt tillfälle kan det plötsligt kännas ganska öde i något av husets alla hörn.

När Omnibus Kammarblåsare under invigningen i Stora salen framför ett specialarrangerat potpurri av svenska techno-klassiker (Lekebusch/Delanos ”Knockin Boots”, The Knifes ”Heartbeats” och Tomas Anderssons ”Washing Up”) känns det starkt symboliskt. Lite som om stafettpinnen överlämnas, från klassiskt akustiskt till nytt och elektroniskt. Framförandet är försynt men ändamålsenligt. För mig kändes idén lite ansträngd i teorin, men det visar sig trots allt vara ett genidrag som verkligen fungerar. Kanske sätter man här fingret på en ganska öm punkt: alla onödiga gränsdragningar och genrebeskrivningar som görs i musikaliska sammanhang. När det snarare finns hur starka släktskap som helst ibland!

Invigningen fortsätter på det inslagna temat. Strax därefter får publiken höra det vinnande bidraget i den inför festivalen utlysta tävlingen om bästa nationalsångsremix. Eftersom vinnaren Tomas Andersson, presenterad av Andreas Tilliander, inte var särskilt intresserad vare sig av dagens nationaldagsfirande eller av nationalsången så berättar han från scenen att han hellre ville få ”Du gamla, du fria” att låta internationell och en smula västeuropeisk. Bidraget är minimalt på alla möjliga sätt; dov, monoton techno där hela den välkända melodin egentligen är bortskalad till oigenkännlighet.

Därefter tar Erik Möller (UNAI) över taktpinnen, som dirigent för Uppsala Analogsynthsymfoniorkester. Ett drygt tjugotal analogsynthar sköts av lika många analogälskande musiker och tillsammans framför de ett nyskrivet verk. Det är en skön syn när man läser alla logotyper på instrumentryggarna: Moog, Arp Odyssey, Jen, Korg, Roland Juno-60. Och som det låter! Efter en inledande virvel av vitt brus drar en matta av analoga ljud igång. Ett annat parti rör sig mer kring ett rytmiskt blippande och det är minst lika imponerande. Hela grejen kan låta som en gimmick och är väl med sitt svåradministrerade upplägg inget annat än ett engångsprojekt. Likafullt osar framförandet av kärlek och vördnad, absolut på rätt sida om nostalgiträsket. Fantastiskt fint.

Differnet går från klarhet till klarhet, även om deras musik knappast blir enklare och enklare. Under festivalspelningen imponeras jag flera gånger av deras unika uttryck. Det är som om de skapat sig ett helt eget språk. Jag ser ju beståndsdelarna: sång, piano, elektronik, bas, slagverk, trumpet, effekter. Men inget har större betydelse än det andra och tillsammans blir det något mer. De söker sig fram mot någonting bortom popmusik och elektronika. Med tyngd och pondus - och ändå fritt och genrelöst. Och väldigt bra. Ett futuristiskt disco inferno, tänker jag för mig själv.

I salen bredvid har Andreas Tilliander precis börjat köra ett eget set som Mokira. Det är hårt, hypnotiskt och ganska mörkt. Själv har han svårt att stå still och det ser ut som att han har roligt hela tiden. Publiken nickar gillande i takt. Precis som under i princip varenda spelning på festivalen visas drömska visuals på storduk i bakgrunden. Kanske är detta med VJ:s en nödvändigt för att göra stora delar av den helelektroniska musiken riktig rättvisa. Helt klart förhöjer det känslan hos åskådaren som kan vila ögonen på något och fritt associera till musiken i sina sinnen. Som alla vet är det ett begränsat nöje att se någon vrida på reglagen i maskinparken eller bara luta sig över sin laptop. Heder åt festivalledningen som satsat stort på multimediala och interaktiva kringarrangemang.

Den person som kanske har de (hittills) snyggaste visuella inslagen är Lisa Nordström (från Midaircondo). Det händer mycket på scenen trots att hon står där ensam, med elektronik, effekter och akustiska instrument. På duken blandas självporträtt och livenärbilder på ett spännande sätt. Dock fastnar jag inte helt och fullt för musiken, av någon anledning. Hittar en del likheter med Björk och Laurie Anderson. Kanske är det så att jag inte riktigt förstår vilket ben musiken vill stå på?

En av de mindre scenerna kallas Vita Korridoren, vilket är självförklarande. En smal vit gång som inte rymmer någon månghövdad publik, men som har en viktig funktion i något som skulle kunna kallas festivalens demoscen. Den nyfikne kunde nog ha hängt här hela kvällen och kollat in både det ena och andra märkliga framträdandet. 0-visionen är en duo som fångar mig från första ton. De spelar mjuk, analog techno som å ena sidan rör sig mot ett svettigt dansgolv, å andra sidan för tankarna till klassiska tyskar som Kraftwerk och Tangerine Dream. Scenen med de vita väggarna är verkligen passande för musiken. Det kändes lite som om man hamnat på en pubspelning på Korova Milk Bar i ”A Clockwork Orange”.

GAS (alias Wolfgang Voigt) är utan tvekan Volt-festivalens stora namn, dock inte nödvändigtvis ett dragplåster. Herr Voigt tar sitt uppdrag på fullaste allvar och placerar sig diskret och blick stilla bakom ett svart podium på Stora salens scen. Han kommunicerar minimalt med publiken, framför sig har han en flaska mineralvatten och en laptop, bakom sig har han en gigantisk filmduk. Till trevande urtidsljud börjar ett kalejdoskopiskt lövverk att sakta utkristallisera sig. Det är ett oerhört vackert och flerdimensionellt bildspel att formligen drunkna i. Långsamt och tålmodigt bygger GAS upp loopade mönster av askgråa melodier och stenkrossande antydningar till rytmer. Beståndsdelarna i musiken går knappt att urskilja, allt är liksom obestämt och integrerat.

Det är makalöst konsekvent utformat och rakt igenom suggestivt. Men också tålamodsprövande, en del stolsrader gapar tomma. Diskrepansen mellan konstnärligt trumfkort och kommersiell publikmagnet kan inte vara tydligare. Men urkraften i musiken påverkar mig på djupet, på ett ursprungligt plan. Jag tror inte jag läser in för mycket om jag säger att GAS kommenterar våra jordiska tillvaro med sin musik. Han frammanar tankar och känslor kring tunga byggklossar som natur, civilisation, krig och klimatfrågor. Det är lika mäktigt som det låter.

Efter GAS-konserten pumpar stroboskoptechno ut ur de andra konsertsalarna. Jag är lite för nöjd och matt för att lyssna vidare. Men en sak slår mig och det är att jag tidigare ofta uppfattat ett visst glapp mellan ”bedroom electronica” och den rena dansmusiken. Kanske har jag haft fördomar? Men det är ju lysande om en festival kan visa att det inte behöver finnas små interna grupperingar i varje mikrogenre utan att flera närbesläktade saker faktiskt kan samlas under ett och samma paraply.