Rytmfest på årets Clandestinofestival

Jag har missat några årgångar av Clandestinofestivalen , men gillar konceptet. Samtal, föreläsningar, debatt, ofta med globala frågor i centrum. Och så musik av alla de slag, det har varit ganska mycket klubbmusik, men även mer traditionell musik från jordens alla hörn. Årets program lockade mer än tidigare. Dels var många av bokningarna högintressanta, men även platsen kittlade. Röda Sten är ett perfekt festivalområde. Jag kunde däremot tyvärr inte gå på föreläsningarna under temat offer och martyrer - politiska interventioner, med genusforskaren, filmaren med mera Trinh Minh-ha som huvudnamn. Jag hoppade över en hel del, både svenska storheter som Midaircondo och Silverbullit och nattliga utsvävningar med Leila och Kode 9 & The Spaceape för att fokusera på - framförallt – de afrikanska konserterna.

Fredagen startade med ett intressant namn från Frankrike, Ghédalia Tazartes , en solitär, som använder rösten som instrument, första plattan kom på 70-talet. Han har nyligen börjat uppträda live igen, i trion Reines D´Angleterre , med två yngre fransoser på elektronik, mikrofoner och effekter. Jag hade nog hellre hört Tazartes solo, utan noisesusbrus, för det är en mycket märklig sångare. Han spelade även på ett pyttelitet dragspel, men det var sången, på ett eget språk, som stack ut. Ibland liknade det strupsång, ibland något helt annat, lätt att dra paralleller med schamankulturer, men det fanns även någon slags storstadspuls i uppträdandet, möjligen på grund av Tazartes stil, med hatt och skinnjacka, han var som hämtad från en nya vågen-film. Extremt originellt. Och – ofta – mycket, mycket bra! Flera av Ghédalia Tazartes skivor har släppts på nytt av det italienska skivbolaget Alga Marghen.

Från europeiskt avantgarde till Västsahara. Det bortglömda, ockuperade landet mellan Marocko och Mauretanien. Group Doueh är ett av tre band från Sahara som Sublime Frequencies lyft fram och som delar det amerikanska skivbolagets europaturné med Omar Souleyman . De flesta uppmärksammade banden från Sahara på senare tid – mest kända är Tinariwen – är tuareger, familjen Doueh (man, hustru, son och god vän) tillhör sahrawikulturen. Musikaliskt är det ungefär samma stuk, men råare, skramligare, oslipat på ett positivt sätt. Och svängigt, med handklapp och ur-rytmer. Däremot blev det lite märkligt att sonen Jamal fick dominera så pass mycket med sin Yamaha-synth, pappa Doueh (eller Bamaar Salmou som han egentligen heter) försvann ibland med sitt Hendrix -influerade, sköna gitarrspel. Nåja, annars var det bra, fru Doueh sjöng med genomborrande röst, sångaren Bashiri entusiasmerade vid mikrofonen, och stenansiktet Doueh spelade med gitarren på huvudet och vräkte på med glidande wah wah-solon och knastriga riff, som flög in och ut ur de programmerade synth-bombardemangen. Egentligen fel av mig att kritisera Jamal, killen kanske har drömt om en synth hela livet, nu är han på turné, och vill visa att han kan spela, dessutom har han säkert imponerats av Omar Souleymans originella, drivna keyboardist Rizan Sa´id.

Syntharna är kanske den allra viktigaste kuggen i Omar Souleymans musik. Åtminstone det man kan höra på Sublime Frequencies-skivan ”Highway to Hassake”, han har släppt ett par dussin kassetter på hemmaplan. Rizan Sa´id blandar arabiska harmonier med psykedeliska slingor, techno, rockattack, och allahvetvad, i ett hiskeligt tempo som mixas ihop med Souleymans sång och rop och en elektrisk saz som pyr inne i rytmerna. Omar Souleyman har en härlig stil, han ser ut som en gerillaledare, en liten man med tjock mustasch, sjunger med stark, hetsande röst, ibland viskar textförfattaren och poeten Zuhir Maksi fraser eller ord in i Souleymans öron. En märklig form av, ja, vad ska man kalla det, styrd improvisationssång (?). Jag köper det rakt av, fattar ingenting av texterna, men låtarna är vanvettigt medryckande, en moderniserad form av arabisk musik, både stad och landsbygd, från nordöstra Syrien. Tyvärr blev det ett – minst sagt – abrupt slut på konserten. Det läckte in regn från tälttaket rakt ner i synthen, kortslutning, Omar Souleyman rusade ut från scenen och Sublime Frequencies-bossen Alan Bishop fick avsluta minifestivalen i festivalen med att förklara missödet.

Snopet. Fan. Omar har lämnat tältet. Och inte hade jag pengar för att köpa skivorna och filmen som Sublime Frequencies hade till salu. En stund senare är det stora leenden, benen rör sig, hela kroppen vibrerar när Buju Banton pumpar på och pumpar på och pumpar på och pumpar på. Det månghövdade bandet är ruskigt tajt, tre souliga körtjejer charmerar och Bantons raspiga röst smattrar och deklamerar kärlek, kommenterar politik; han gymnasthoppar och gör jamaikanska volter och det är ny låt efter ny låt utan några pauser överhuvudtaget. De gör ett medley på en kvart (!) och jag märker att jag har saknat den här musiken, säkert tio år sedan jag var på reggaekonsert, förvånande mycket roots, Bob Marley -vibbar, vissa låtar ökar i tempo och luktar mer ragga och dancehall än gammelreggae. Vilken show!

Nu är det lördag och jag flyr tältet in i Röda Sten-huset för att vila öronen. Det franska bandet Speed Caravan spelar med oud-virtuosen Mehdi Haddab i spetsen. Inte så dumt till en början med elektrisk oud, men det är för mycket flåshurtig jazzfusion, en hemsk basist, Pascal Teillet, fördärvar låtarna, och dessutom tillför inte de fluffiga technorytmerna någonting. Men det blir bättre efter ett tag, när de spelar en lång psykedelisk låt som låter som Carlos Santana på semester i Algeriet. Däremot var en Chemical Brothers -cover med en MC från Asian Dub Foundation som mikrofongäst platt och jobbig. Var är Omar?

Förra året fick inte Konono No 1 – förkortning av L´orchestre Folklorique T.P. Konono No 1 de Mingiedi – från Kongo-Kinshasa visum och tvingades ställa in sitt efterlängtade besök på Clandestinofestival numero sex. Men nu gick det bättre. De kom. De sågs. De segrade. Jag hade höga förväntningar, vänner har pratat lyriskt om konserten i Roskilde häromåret, Björk, The Ex och Tortoise dyrkar dem, skivan ”Congotronics” (2005) är superb, och det var, ja, overkligt bra. Tre medlemmar spelar likembé, elektriska tumpianon, och resten av bandet slagverk, alltifrån vanliga trummor till skrot, en sångare och en kvinna som dansar. De spelar fyra låtar på två timmar och ett kort extranummer på sisådär tio minuter. Jag dansar. Dansar. Dansar. Även mer traditionell mbiramusik (det vanligaste tumpianot) från till exempel Zimbabwe är svängigare än det mesta, med intrikata, lekfulla rytmer, men när Konono No 1 pluggar in sina instrument i förstärkare blir det ett annat sound som skaver och skorrar på ett unikt sätt. Jag hörde någon enstaka röst som tyckte att det blev enformigt, men det är en del av poängen, man ska försvinna in i rytmerna, hamna i trance, försöka glömma allt elände, och, som sångaren ropade gång efter gång, dansa, dansa, dansa. Men egentligen är det musik som handlar om att kommunicera med döda släktingar. Läser jag, i en lång artikel på www.afropop.org. Det är en märklig historia, bandets resa från den afrikanska landsbygden till den pulserande mångmiljonstorstaden Kinshasa, och turnér i USA och Europa. Fantastisk konsert. Ett minne för livet.

När Orchestra Baobab avslutade festivalen på söndagkvällen stod jag till en början och gäspade. Jag hade Konono No 1 kvar i kroppen. De senegalesiska veteranerna – som bildades 1970, återförenades 2001, uppbackade av samma skivbolag, World Circuit, som plockade upp Buena Vista Social Club ur glömskan – kändes som Flamingokvintetten jämfört med Kinshasabandets råsväng. Men, som väntat, det blev bättre och bättre och bättre, de starkaste låtarna från senaste skivan ”Made in Dakar” plockades fram, och en omfamnande värme spred sig genom luften. Mycket kubanskt, latinskt, calypso och västafrikanskt i en sensuell mix. Blås, trummor, slagverk, flera sångare, och – inte minst – Barthelemy Attisso, en jurist från Togo, som gömde sig i ett hörn, men som måste vara en av Afrikas bästa gitarrister genom alla tider. Han spelar med underbar känsla, genomskinligt, väl avvägt, inga onödiga excesser, bara så, ja, eget, och perfekt. En fin avslutning på tre musikdagar som klår det mesta.