Slagverkskonst av högsta klass på Freefestfestivalen

Visst infann sig en besvikelse när beskedet kom att saxofonisten John Butcher ställde in på grund av influensa. Nu fick istället den legendariske improvisatören och trumslagaren Eddie Prévost axla ansvaret själv. Men han gjorde det på ett fantastiskt sätt. Som medlem i AMM sedan början av 80-talet och en stark röst på den brittiska improvisationsscenen har Prévost en massiv erfarenhet att falla tillbaka på. Att han då inte kör på rutin utan använder sina kunskaper till att förädla sin musikaliska gärning är beundransvärt.

Ensam på scenen med några få trummor, en gonggong (eller tam-tam) och några cymbaler. Likt en mästare drar han ljuden ur slagverken, gör dem horisontella och utdragna. En propeller/fläkt bildar droner när bladen möter gonggongen. Ringande, vibrerande ljud skapar suggestiva, lågmälda landskap där de fysiska trummorna förvandlas till i första hand resonanslådor för cymballjud. Vid ett tillfälle hör man till och med ljud som liknar fågelsång. Men i detta också en stor känsla för timing och rytm. Eddie Prévost är en kreatör av stora mått, och det är svårt att inte tänka att yngre slagverksimprovisatörer som Ingar Zach och Burkhard Beins samt svenskarna Erik Carlsson och Henrik Olsson har tagit lärdom av honom. Under konserten kände jag flera gånger att jag återvände till ursprunget i denna konst att göra slagverk till något annat än rytm. Mästerligt!

Han Bennink är en annan gammal stjärna bland improviserande trumslagare. Men skillnaden mellan honom och Prévost kunde inte vara större. Bennink skapar vidunderligt sväng och sin vana trogen blandas musiken upp med upptåg som hämtar näring från dadaism och fluxus. Helt plötsligt sitter han på golvet och slår en takt med trumstockarna på scengolvet – det svänger oerhört. I det stora hela handlar det samtidigt om dekonstruktion, en ganska ordinär jazzmusik plockas sakta sönder både rytmiskt och tonalt. Det blir intressant, spännande och levande. Till slut finns bara skal kvar, allt onödigt har tagits bort!

Med sig i trion har Bennink två unga musiker, den belgiske saxofonisten/klarinettisten Joachim Badenhorst och den danske pianisten Simon Toldam. Till en början har jag svårt att komma underfund med Badenhorst, det är lite osäkert och prövande. Men han växer starkt, i hans spelsätt ingår inte de stora åthävorna, det är mjukt, snyggt och ofta är det som att han stakar ut en tonlinje han helst inte lämnar. Toldam är betydligt mer utåtriktad och blandar upp jazzackorden med flödande arpeggion.

Tommy Björk har forcerat fram rytmerna i Lokomotiv Konkret i över 30 år. I motsats till Prévost och Bennink är Björk i första hand inte ute efter det subtila när han spelar med ”Loket” - han lägger snarare ut räls för tunga maskiner och får till ett speciellt och tungt sound när han utelämnar cymbalerna och mullrar snabbt på pukorna. Tunga rytmiska figurer lägger fundament som Dror Feiler och gitarristen Sören Runolf kan bygga vidare på. Dessutom ser han i det närmaste oberörd ut bakom trummorna!

Det gör däremot inte Dror Feiler som går upp fullständigt i musiken. Och han ser nästan lika elak ut som soundet. Men i ”Loket” är Feiler mer mångfacetterad än i många andra sammanhang. Vid sidan av det stenhårda och maxade finns en traditionellt vacker och tonal Feiler. Dynamiken får ett lyft när han tillåter sig att varva ner eller träda in i en aylersk klagan. Och han kan även detta, inget snack om det! Men visst är det coolt när han blåser så att svetten lackar och får stöd av Björk och Sören Runolf som stöter fram dissonanser ur elgitarr och elektronik. Häftigt blir det när Runolf håller ihop något man nog får kalla noise-boogie. Jag har aldrig hört något liknande förr.

Så långt de trumdrivna inslagen på festivalen. De båda kvällarna bjöd dock på mer. Elektronisk noise med Henrik Rylander, ganska nedtaggat och faktiskt inte så högt. Men både vindpinat och genomsyrat av vånda. Loopar och rundgång skapar något som liknar en rak drone. Droner var dock inget som gitarristen Christian Munthe använde. Ganska bra konsert där han varierar mellan traditionell och ny impro. Det fragmentariska uttrycket får sitt, men mest spännade blir det när han vänder gitarren bak och fram och drar, gnider, slår, spottar fram ljud ur den.

Den brittiska duon Nos Phillipé är en ny bekantskap. Noisig drone som stundtals är riktigt bra. Det är mörkt, industriellt och klaustrofobiskt. Precis som det ska vara! Med stråkar drar de igång musiken och leder in den i sampler och mixerbord (tror jag) där den loopas, blir droner eller trasas sönder.

Ord är mycket speciella i dessa sammanhang. Eftersom de är så sällsynta får de än mer betydelse bland de instrumentala inslagen. Men räcker de till för att ge musiken en ytterligare dimension? Det borde väl bli ett självklart ja på den frågan, men jag är osäker. Schweizaren Joke Lantz, boende i Berlin, gör under namnet Sudden Infant en blandning av noise, performance och industri. Med texter som tar ett barns perspektiv dyker fäder och kroppsdelar upp i raderna. Ett intressant grepp, men jag tycker inte att han lyckas. Jag smilar då och då men känner mig faktiskt inte så berörd.

Tyvärr missade jag konserten med Nina de Heney. Huruvida Freefest återkommer återstår att se. Man kan ju hoppas eftersom det var en lyckad tillställning musikaliskt sett. Några fler i publiken hade dock varit roligt, framförallt på torsdagen, festivalens första dag.