Soundofmusic på Way out West

Sonic Youth (Azaleascenen)

Med en perfekt blandning av ljud och oljud ekade Sonic Youth i Slottskogen under Way out West. Thurston Moore var i hög form med nedhopp i fotografdiket och full av fan. Trots många år på nacken är bandet fortfarande befriat från nostalgi.

Thurston Moore var på sitt allra bästa humör och det smittade av sig på resten av Sonic Youth. Redan efter en kvarts gitarrmangel med trumstockar och scenkant som tillhyggen hoppade plötsligt Thurston Moore ner i fotografdiket. Hela raden av fotografer trycktes ihop som ett dragspel när den resliga New York-bon svängde fram med sin gitarr i högsta hugg. Även kameramannen på scenen fick sig en åktur. Plötsligt har han Thurston Moores gitarr runt halsen och får finna sig att själv bli filmad den här gången.

Det är stor humor och en enda långa Thurston Moore-show. Illmarig och oberäknelig – och full av fan. Man anade nästan en nervositet bland de andra i bandet – förutom hos Lee Ranaldo som mest såg ut att vara i sin egen lilla värld. Inlånade basisten Mark Ibod från Pavement sneglade ständigt vaksamt mot vänster och Kim Gordon såg nästan ut att vara lite småirriterad när hon blängde åt makens håll. Thurston själv verkade oberörd och höll sig på sin kant och experimenterar med sin gitarr och en kassettsbandspelare som värkte ur sig trasiga R&B-toner mellan låtarna.

Kim Gordon svängde runt som en graciös katt i sin rubinröda klänning och högklackade pumps. Och sjöng med stor inlevelse. Steve Shelley hamrade inspirerat på trummorna medan Lee Ranaldo log konstant. Kanske berodde glädjen och den ovanligt publikfriande approachen på att det var ett halvår sedan de spelade tillsammans.

Konserten var en perfekt blandning av ljud och oljud – hela tiden i skön harmoni. Strängexcesserna blandades med många låtar från den suveräna klassikern ”Daydream Nation”. Låtar som ”Teen Age Riot”, ”Hey Joni” och ”The Sprawl” ekade ut över Slottskogen. Det märktes att Sonic Youth gillade att spela gamla dängor och det kändes inte det minsta tvångsmässigt. Spelningen varade i 70 minuter och rundades av med ”Pink Stream” from Rather Ripped. Kanske inte en drömavslutning, men väl befriad från nostalgi. Det var en avslutning i nuet och det är ju där bandet i allra högsta grad fortfarande befinner sig. Åldern till trots. Fanns det inget minus då? Jovisst, ljudet gick det att anmärka på och 70-minuter kändes väl kort. Men det var två små minus i en annars strålande konsert.

Way out West 2008 - Fout Tet (Kajskjul 8)

Allting började ganska illa – superlång kö för att komma in och taskigt väder. Och när jag väl var inne, ja då fick jag beskedet att Four Tet är försenad. I tre timmar visade det sig. Min plan att se No Age på Pustervik efter Four Tet grusades och i stället fick jag uppleva en konsert som tog mig till Ibiza, via Stureplan och mot min fria vilja. Det var Kleerup som stod för biljetten. En lite tröst var det faktum att regnet fullständigt vräkte ner utanför och en rapport från en bekant som sa att det visst redan var fullt på Pustervik.

Men när Kieran Hebden, eller Four Tet som han kallar sig, sedan satte igång dansmaskinen spelade det inte längre någon roll. Men han såg trött ut Kieran Hebden – mörka flaskbottnar avteckande sig under ögonen och håret stod på ända. Men musiken var pigg – inledningsvis hård minimalistik techno. Folket gungade, skjulet gungade. Det var händer i luften. Jag fick en vibb som fick mig att tänka på The Black Dog, som också gjorde högintelligent techno en gång i tiden.

Han är en skicklig musiker Kieran Hebden. Han kontrollerade musiken totalt från sin position bakom datorskärmarna. Jag slogs av hur snyggt det låter och hur koncentrerad han stod. Ibland kikade han upp och möte publiken med ett leende, men hans tankar fanns på annat håll och det märktes.

Sakta gled sedan musiken över mot ”Rounds” och publiken med den. Några hajar till och jublar när de plötsligt känner igen låtarna från skivan. Influenserna från Hip-hop, R&B är påtagligare och vävs samman med glitch. Techno byttes till folktronica. Melodier, takterna och mångfalden är perfekt. Resultatet är oemotståndligt och den stora musikaliteten lyser igenom i de sinnrika arrangemangen. Han såg ut som en alkemist där han stod i mörkret, omsluten av rökridåer, med ena handen på sin dator och den andra på sin Tenori-On, i full fart att framställa musik av det ädlaste slaget.

(Publicerad 2008)