Tankeväckande bilder av Lee Ranaldo och Leah Singer på Magasin 3

Fyra filmer visas samtidigt i en av utställningshallarna på Magasin 3 vid Frihamnen i Stockholm. Det är Lee Ranaldo och Leah Singers ”iloveyouihateyou” och tre äldre amerikanska videoverk från 70-talet. Nancy Holt och Robert Smithsons ”Swamp” (1971), Gordon Matta-Clarks ”City Silvers” (1976) och Terry Fox ”Children´s Tapes (1974).

En bra idé att i samband med att när Ranaldo/Singers nya bild/ljud-verk för första gången visas utanför New York även lyfta fram några andra konstnärer som rört sig inom liknande områden. De är för övrigt tillgängliga på Ubuweb och andra internetplatser om man vill se filmerna igen. Terry Fox – som dog förra året – utför experiment med vardagsföremål. Både Smithson och Holt är mest kända med olika land art-projekt, Holt filmar vad hon ser när hon går i högt gräs, samtidigt som Smithson ger henne direktiv. ”Swamp”, läser jag efteråt, handlar bland annat om brister i språklig kommunikation. Den för mig tidigare okände Matta-Clark (som dog ung, redan1978) jobbade mycket med arkitektur, eller ”anarchitecture”, ”City Slivers” var från början tänkt att projiceras på byggnader.

När Lee Ranaldo och Leah Singers ”Drift” släpptes på Dvd 2005 började de tänka på att fortsätta sitt gemensamma samarbete med ett nytt projekt. ”Drift” – med Singers fotografier/filmer och Ranaldos musik och texter – förändrades successivt, det framfördes live, och kunde se ut på lite olika sätt, beroende på lokal, sammanhang osv. På ”Drift” har Ranaldo och Singer (som även lever tillsammans sedan många år) utvecklat samarbetet på så sätt att de gör allting tillsammans, musiken och bilderna. Däremot saknas Ranaldos röst och dagboksliknande texter. Ibland hör jag röster, men är osäker på om det kommer från ”iloveyouihateyou” eller från någon av de andra filmerna.

Men mycket känns igen från ”Drift”. Filmer och stillbilder visas mot en spegel och dubbleras, jag tror att utställningen fortsätter i ett annat rum, men nix, spegeln lurar ögonen. Läckert. Ranaldo och Singers konst handlar mycket om vardagen, vi ser växter, träd, olika miljöer, byggnader, ljusfenomen, vissa bilder ligger kvar längre än andra, en hel del tycks vara filmade/fotograferade i Japan, en publik rör sig i slowmotion, utan att man ser scenen, men det är troligen från en Sonic Youth-konsert.

Jag kunde bara stanna i en timma ungefär. Vill vara kvar i rummet längre. Bilderna är tankeväckande, ibland vackra, suggestiva, och egentligen bör man nog se ”iloveyouihateyou” flera gånger för att associationerna ska sätta fart. Men det kommer kanske flera tillfällen, nya Stockholmsbesök, och om jag fattat det rätt ska verket – precis som ”Drift” - utvecklas under tiden.

Musiken, då? Jo, har man lyssnat på Sonic Youth, Text of Light och Lee Ranaldos soloskivor är det en mycket trevlig bekantskap. Gitarrklanger som rör sig som vågor fram och tillbaka, svårlokaliserade ljudkällor som färdas in och ut i klanghavet. Jag hade hoppats att utställningskatalogen skulle inkludera en skiva, men nej, tyvärr. Däremot filmades deras performance när utställningen invigdes. Lee Ranaldo hängde gitarren i ett rep, spelade med stråke till en början fick jag höra, och Singer livevisade bilder, från verket, men även andra, från sin stora bildbank. Huruvida man kommer att kunna se det på film eller någonannanstans vet jag inte.