Anfall på det uppnådda!

Det är en lång strävan att nå musikalisk mästerlighet. Många nöjer sig med att bli bra och duktiga. Dessa habila, stadiga musikanter som med säker känsla kryssar genom den redan uppmätta banan. Om och om igen. Jag kan njuta av det. Än en gång de där bluestrixen. (Förbeställd rysning!) Åter litet löpningar à la Keith Jarrett. (Hänförd suck!) Nytt besök i bebopens väldiga boning.(52nd Street revisited för alla oss som inte ens varit i närheten!) Det kan vara kul att höra. (Jag tror jag tar en stor stark till!) Men inte för mycket, lätt blir detta ett sätt att vilja imponera. (Suck, gäsp!!) Noiseföreställningen bryter igenom en skärande ljudvall till. (Aj!) Nej, jag menar icke att alla ständigt måste förnya sig. Upptäckterna är kanske mest överraskande vid nyfynd, men den oförställda förtjusningen behöver inte vara explosivt förvånande för att ruska om; det går bra att hitta skimrande ädelmetall i ett redan inmutat område. Det finns många exempel på det. Tag Lucky Thompson till exempel. Eller Jimmy Giuffre. Två lågmälda förnyare i musikens broderiavdelning.

Jag är nog snarare ute efter den obönhörliga konfrontationen med det uppnådda. Att inget längre är givet. Interpreter av modern konstmusik har det ju bättre förspänt än kollegerna inom jazz, improvisation, rock etc. Tonsättare och ensembler utsätter dem för ständiga prövningar och ger dem nya parametrar hela tiden. Jag inbillar mig att de konstnärliga begåvningarna här har lättare att tas med sina försåtliga fördomar. Det rör sig om konstnärlig integritet där klara gränser inte behöver upprätthållas. Saxofonisten Jörgen Pettersson och violinisten Anna Lindahl är två sådana musiker.

En oväntad begränsning kan mycket väl bli ett effektivt anfall på det uppnådda. Inom bildkonsten är väl Carl Fredrik Reuterswärd ett känt exempel. Han rörde sig snabbt och virtuost mellan stilar tills han 1989 drabbades av en svår hjärnblödning. Då han vaknade upp ur sin koma två månader senare började han teckna med vänster hand. En ny värld växte fram. Ett exempel inom musiken är trumpetaren Lalle Svensson. Sjukdom förstörde en del av hans fysiska förutsättningar att blåsa, men han återkom med hjälp av sina vänner och spelade in den mest innerliga musik som finns.

Man kan uttrycka sig trots allt. Tvingas riva de höga tornen. Abdikera från trapetsen.

Men välmående topptränade musiker på toppen av sitt kunnande, då? Måste man drabbas? Nej, det är bara romantiskt svammel. Men den konstnärliga förnyelsen är inte oviktig. Upprepning kan vara döden. Ett sätt att upphöra vara uppriktig. Ty om man upprepar sig själv blir det till slut blott skuggfäktning. Det är svårt att säga samma sak om och om igen på allvar. Om man inte vill vara ironisk och vem orkar med det i längden.

Den rums- och klangbild som framkallas blir regnbågsskimrande efter stor upprepning. Lockande yta. Litet förförisk. Ungefär som de dekorativa fria spontanistiska målningar som i olika skepnader hemsökte konstlivet under sena 50- och tidiga 60-talen. Den svenska målaren Endre Nemes dök ner i detta dekorativa färghav och kom upp med underbara skimrande bilder; CO Hultén förde detta fria uttryck till glödande mästerskap. I början av 60-talet stod de var och en i sin ateljé och kunde beundra vad de såg. De kände dock instinktivt inre motstånd mot synen. Det dekorativa fastnade som en hinna på ytan. Tavelproduktion var fortsättningen. Åtskilliga musiker borde känna på samma vis. Hur löste mina konstvänner dilemmat? Radikal förnyelse. Nemes stabiliserade rummet genom att klippa och klistra. Collaget förde in oväntade element som skar sönder dekorationen. Den väldoftande oljefärgen blev åter ett gift. Rummet återupprättades. Hultén upphörde med stafflimåleri i flera år.

De här tankarna dök upp, när jag lyssnade på Thurston Moores två senaste skivor. Vi har alla en ljudbild av honom i Sonic Youth, som frifäsare eller pumpande ettrig medmusiker. På den ena plattan monterade han ner noisemusiken. Det är som om han kommenterade vad många håller på med idag. Att vända sig till elektronika och ljudkonst för att tillföra något nytt, när man egentligen bara tar upp bitar av en allmänning. Få saker är så tidsbundna som noise idag. Det var som om Thurston funderade över detta med gitarren och satte på bandspelaren för att kunna skicka ut denna CD som ett slags musikbrev till oss alla. Han särar på tonklungorna, förskjuter dem, prövar volymen. Ingenting av pang på rödbetan-estetiken som är så vanlig. Han frågar sig vad detta är? En reflektion över hans egen konst. Än mer ifrågasätter han sina uppnådda estetiska positioner i det andra albumet, där Paul Desmond är fondvägg. En större kontrast till Thurston Moores egen musik har jag svårt att tänka mig. Men han rycker i silvertråden i det tamt konventionella broderi, som ju var Desmonds särmärke. Thurston belyser sin egen musik underifrån. Det krävs självironi och ödmjukhet för använda Paul Desmond som ledljus. Alltså i grunden ett stort allvar. Thurston parallellställer sina egna licks med några av jazzens konventionella tråckelstygn. I den sprickan blir det plats för nytt. Thurston Moores två senaste skivor är inga hyllningar. Inget tomt bugande.

Jag är alltså inte ute efter något slags tillbaka-till-rötterna-tugg. Eller självinsikter av den sorten. Därför tyckte jag inte om Peter Brötzmanns hyllning till Albert Ayler för bra många år sedan. Däremot den åldrande mästarens vemodiga urmelodier på taragot. Det gäller att finna den där sprickan, som Thurston demonstrerat, och använda det tomrum som öppnar sig. Förstå att det är både estetiskt och existentiellt.

Snart har ”Mats G plays Duke E” snurrat klart på skivtallriken. Inget har låtit så tidigare. Jag är gärna med och jublar över The Things potenta spel; det är en stegring som började med Aaly Trio. Jag blundar och ryser, när han får saxen att explodera av stora och små ljud. Men - det är en kulmen, en fortsättning, en förfining av både ”Nothing to read” och i grunden sjuttiotalets brittiska erövringar. Ellingtonskivan är dock inte på det sättet en fortsättning på Ellington. Och inte på Gustafsson heller. Det är ljudbilder från t.ex. Ben Websters läckande andedräkt och jäsande saxton. Mats har återanvänt och vridit ut och in på den melodiska skönhet som springer fram ur dansens turer, på ett sätt som han inte gör med The Thing. Duke Ellington har ju funnits som en surrealists dröm hos honom. Och det är först här han inte bara lyckats fortplanta något, men faktiskt, med Gunnar Ekelöfs ord, kunnat återdrömma sina drömmar. Detta är som ett frottage på Duke, en gnuggbild där nya kombinationer och ljud uppstår. De tomrymder som väckts är också nya.

”Mats G plays Duke E” är ett anfall över totalfronten på det uppnådda. Och då snackar vi om en av de stora improvisatörerna, vilket jag törs skriva för att han är min vän. Nu undrar jag bara hur han hanterar detta rum som öppnar sig, då han rundat hörnet på Duke Ellington Avenue?

(Publicerad 2008)