Basgångar som retas på låren

Jag fick anledning att reflektera över detta i Scaniaparken i Malmö den 6 september. För er som inte varit där, kan jag berätta att denna specialanläggning för ljudkonst ligger vackert dold i Malmö Västra hamn; redan den slingriga promenaden dit bereder kroppen på det ljudbad som förestår.

Naturligtvis gick jag än en gång fel, när jag irrade i motvinden för att lyssna på Christina Kubischs ”Diapson” och Rafael Toral den 7 september. Regnet hängde i luften, hastiga skyar släppte då och då fram värmande sol. Vi var några stycken som låg utströdda över sluttningarna i denna ljudets moderna amfiteater. Nå, det var inte fuktigt gräs och svettig t-shirt jag tänkte på, när jag började tala om kroppen och musiken nyss.

Då jag till slut kom fram flimrade klara klanger från en uppsättning stämgafflar i luften. Christina Kubisch äger ett sådant gammalt set som läkare använde för att pröva hörseln, innan elektroniken kom. Pling, kling, pling – i olika tonhöjder svävade ensamma stämgafflars ljud, men de bands inte samman. Först lyssnade jag förstrött, snart koncentrerat och till slut helt försjunken i mellanrummens gruvschakt. Men meditationen räckte inte för mig. Visserligen hade Kubisch stannat tiden, men min kropp började misstänka att andra strategier var möjliga än bara hörselns. Jag reste mig och började långsamt ströva runt, och nåddes från alla håll av klanger, som med ens reste sig som ett rum. De oöverstigliga skalstegen blev nu fönster mot, ja, jag vet inte vad. Jo, förresten, in i mig själv, för mina rörelser inuti det spröda verket, som hotades hela tiden av vinden, byggde ju det ena rummet efter det andra.

Jag stillade mig, då David Stackenäs och Martin Küchen spred sina pointillistiska ljud över oss; ett eko av Kubisch förströdda skimmer. Snart skulle Rafael Toral förena sig med dem. Men först tog han itu med platsen. Koncentrerad, svartklädd med en mikrofon och en liten ljudanläggning masade han sig runt, runt i mitten av ljudparken. Bruset, vinden, sorlet, stegen samlades in, han växlade med att än lägga micken mot kroppen än mot en högtalare. Milda rundgångar, rytmiska svepande linjer liksom trevade sig fram. Som om de inte kände sig mogna att födas.

Sakta gick Toral i allt vidare cirklar. Mikrofonen var som en blindkäpp för öronen. Och det märkliga hände att rytmerna skrev allt vidare cirklar de med. Som om en upp- och nedvänd Scania Park restes över oss. Snart kändes hela hans kropps rörelser i det monotona susandet och brusandet, där de minsta avvikelserna registrerades allt tydligare.

Skyar kom och gick. Svarta moln trängde sig in från Öresund och började plötsligt öppna sig. Jag fick dela paraply med Christina Kubisch. Folk hukade under uppdragna jackor, tidningar och sittunderlag. Men Toral rörde rituellt mikrofonen över gräset, i luften, mot bröstet, under jackan, mot högtalaren. Som om han aldrig märkte en regndroppe. Snart var han uppe på anläggningens krön och släntrade som i trans neråt igen, i allt snävare cirklar. Gången, lutningen, andetagen satte sig i musiken. Den fick en korpus omöjlig att skilja från improvisatören. Det märkliga inträffade att så småningom kände också min kropp igen ljudens landskap. Verket bodde inte bara i öronen men i benen, armarna, bröstet. Och när regnet stillade, solen bröt fram, ja, då stod Toral mitt i parken igen invid de andra musikerna. Jag kände i mina ben, att de var ganska trötta. Som om det var de som makat sig runt och skapat ljuden.

Avslutningen blev en upplösning. Stackenäs och Küchen satte på friformmaskineriet, och Toral ställde sig snett bakom dem. Med små handrörelser, nästan som en dirigent, lät han mikrofonen måla rullande rytmer, som lade sig som slingrande stigar framför de andra musikerna. Som om Toral hade velat berätta för oss, vilken skillnad det kan vara mellan ljudkonst och impro. Och jag tänkte, att jag nästan inte kom ihåg en enda rundgång av Torals ljudverk; däremot känner mina vader och mina bröstmuskler ännu de stora växande rörelserna. Mina öron däremot, de minns tydligt hans rytmiska och klangliga mästerskap tillsammans med Küchen och Stackenäs.