Ett episkt tabu: Om postrockens förhållande till idrott

Ett uttjatat och numera näst intill undflytt uttryck inom musikjournalistiken är adjektivet episkt. Anledningen kan antas vara ordets något klichéladdade laddning där stora kompositioner som rymmer mängder av intressanta nivåer och enheter förringas genom denna minst sagt devalverande beskrivning. Det är ur denna aspekt extra intressant att följa de collage av videomaterial som spelas om och om igen för att hylla de svenska guldmedaljörerna under de olympiska spelens första dagar.

När längdskidåkaren Charlotte Kallas guldlopp i grenen 10 km fristil skulle sammanfattas valdes nämligen Explosions in the Sky's ”Your Hand in Mine” som musikaliskt ackompanjemang. Just Explosions in the Skys expressiva post-rock ter sig i många avseenden som klippt och skuren för denna typ av bedriftsporträtt - i såväl estetisk som strukturell mening. Musikens inneboende energi fungerar nämligen i en direkt koppling till idrottsbedriftens rent kroppsliga uttryck, den fysiska urladdningen kontra post-rockens standardiserade musikaliska kulmination. Rent strukturellt finns även en intressant koppling till idrotten, och här främst loppets, uppbyggnad. Precis som i Explosions in the Skys komposition finns ofta inom sport en underliggande gryende känsla av ett förlösande slutmål, ett katartiskt ögonblick i vilket målet uppnås, guldet vinns eller post-rockens gitarrmattor omfamnar lyssnaren. Post-rocken blir med andra ord ett komplement till kollaget av bilder som sätter en ton för ett känslotillstånd i bildspråket och samtidigt spelar en mer berättande, narrativ roll.

Det kan för den inbitne post-rock-entusisten kanske kännas som något av ett hån att se sådan älskvärd musik reduceras till att verka som affekterande stämningshöjare (jag kan ärligt säga att en del av mig tenderar att reagera likadant), men alliansen mellan post-rock och sport är inte fullt så ohelig som den kan te sig. Just Explosions in the Sky har till och med verkat i symbios med idrott tidigare, närmare bestämt med amerikansk fotboll i småstadsdramat Friday Night Lights av Peter Berg. Här handlar de musikaliska inslagen dock i större utsträckning om att förmedla en inneboende känsla av desperation, frustration och osäkerhet - känslor som endast kan dövas eller ges utlopp för på fotbollsplanen. Explosions in the Skys kompositioner är här inte bara ett ackompanjemang utan en viktig del porträtteringen av verklig småstadsångest som under ytan bubblar av aggressioner och prestationsångest vilka genom fotbollen tillåts vädras och botas och i musikens expressiva crescendon gestaltas musikaliskt.

Förhållandet mellan post-rocken och idrotten är på intet sätt exklusivt - musiken florerar i symbios med flera andra bildformer och uttryck. Vad som gör förhållandet till just idrott intressant är dock att musiken här får en autentisk narrativ funktion, ett direkt förhållande till en dramatiskt laddad verklighet. Den går upp i sin roll som episkt uttryck på ett sätt som sträcker sig bortom reducerande beskrivningar och får istället en egen, solitär, dimension i vilken musiken, flyttad ur sin ordinära kontext, ges en ny inspirerande och expressiv mening.