Hög klass på dansk jazz

Med en packe nya skivor visar danska experimentella jazz- och improvisationsmusiker att det finns en högst levande och intressant scen i landet på andra sidan sundet. Om mina öron har stått på vid gavel mot grannlandet Norge, har det varit sämre med Danmark. Men med två fina ambassadörer i saxofonisten Lotte Anker respektive skivbolaget Ilk har nya ingångar öppnats upp till landet som trots allt haft ett mycket gott jazzrykte alltsedan jazzklubbens Montmartres glansdagar på 1960-talet. I sammanhanget kan också nämnas saxofonisten John Tchicais betydande insats för dansk musik samt gitarristen Pierre Dørges långa kreativa karriär.

På två av skivorna finns den nutida klassiska musiken med som bärande element. Kvartetten Spring (altsaxofonisten och klarinettisten Anders Banke, tenor- och sopransaxofonisten Torben Snekkestad, basisten Jonas Westergaard och trumslagaren Peter Bruun) bjuder in fem nutida kompositörer för att leverera skisser och idéer som gruppen sedan laborerar med på Slides (Ilk Music). Resultatet är mycket spännande där musiken hittar helt skilda vägar. Jexper Holmens ”3 zenbuddhistiske melodier” får karaktär av ringande klanger medan Jeppe Just Christensens ”Ningbo” tuffar på som ett lokomotiv i en frodig musikalisk trädgård. Kombinationen Snekkestad/Banke fungerar mycket bra.

Kompositören och pianisten Anders Filipsen tar ett annat grepp med niomannabandet The White Nothing på About Time. Han använder skickligt gruppens kraft som i ”SDFEC” där den lena inledningen stadigt drar mot ett avslutande kaos. Det finns inslag av arrad storbandsjazz, upphackad frijazz samt nutida klanger på inte minst Aino Juutilainens cello. Nyfikenhet präglar hela skivan och att man som lyssnare inte vet var det ska ta vägen är naturligtvis ett plus. Elena Setién Yereguis sång är dessutom väl värd att höra, inte minst i den sårbara och sorgliga ”For Horns” där hon framförallt möter Anders Filipsens piano.

Elbasisten Peter Friis-Nielsen har samarbetat en hel del med Peter Brötzmann och spelar med Mats Gustafsson i Torden Kvartetten. I Ayler Records nys Guerilla Series finns han med på en inspelning med den irländske elgitarristen Mark O’Leary och trumslagaren Stefan Pasborg från 2008. Det är naket och kraftfullt och att skivan heter Støj är talande. Det rullar och kränger, klassisk frijazz i en ganska icke-klassisk sättning. Bra, men antagligen ännu roligare att höra live än på skiva. Pasborg är även med på gruppen Deliriums nya skiva Green Side Up (Ilk Music). Det tunga soundet på Støj är här utbytt till ett betydligt stramare dito. Den finländske saxofonisten Mikko Innanen samsas i förarsätet med trumpetaren/kornettisten Kasper Tranberg. Pasborg får sällskap av den fine och produktive basisten Jonas Westergaard i rytmsektionen. Musiken flyger lätt fram i högt tempo. Innanen skaver fram solot i inledande "Dithers for Schwitters" och jag gillar verkligen Tranbergs ganska mörka framtoning. Trots sin fria karaktär finns i Deliriums musik en stark formkänsla. Mellan improviserade partier kommer arrangerade partier eller hela sammanhållna låtar. Ta "Sunspots" som exempel, ett frisk studsande energiknippe med starka rötter i 60-talets Ornette Coleman.

Den musikaliska öppenheten är talande på dessa skivor. Att det på samtliga av dessa skivor finns utländska musiker är symptomatiskt, det är musik som vänder sig utåt. Och som vi sett i Sverige där scenen nästan vuxit ihop med den norska är det mycket givande att ta in nya intryck. Sverige får även sitt i den spännande gruppen Stork (Ilk Music), eller Simon Toldams Orkester som den också heter. Här återfinns Sture Ericson på såväl altsaxofon som basklarinett. Nerven hos denna sextett är slående, oavsett om musiken slingrar sig fram i täta sjok eller löses upp kanterna. Just denna närvaro gör skivan till den mest intressanta av de som finns med i denna krönika, tätt följd av Springs Slides. Nils Davidsen är strålande med stråken på basen i de snabba delarna av låten ”X”, en låt som innehåller allt från jazz i högt tempo, till snygga blåsarrangemang och stänk av cooljazz. Improvisation och komposition möter varandra på lika villkor och resultatet är riktigt intressant. Jag kommer ihåg en konsert med Han Bennink Trio i Göteborg för några år sedan, där Simon Toldam närmade sig ett rytmiskt förhållningssätt som påminner om Thelonious Monks, jag hör stundtals samma tendenser här. Rytmiken i spelet gör det både pådrivande och väsentligt. Och Sture Ericson övertygar, absolut på basklarinett, men även på altsaxen.

Sammantaget finns all anledning att hålla koll på den danska jazzen. Det finns mycket att hämta här.