Internet, avförtrollningens tid?

”Out of print”, eller kort och gott ”oop”, verkar vara det etiska riktmärket när folk nu lägger upp sedan länge utgångna skivor, ja ibland hela diskografier, för global nedladdning på olika bloggar. Den senare tidens eskalering har blivit till en slags tävlan i vem som kan få ur sig flest av obskyra gamla lp-skivor och kassetter, gärna komplett med omslags- och etikettbilder samt liner notes. Det handlar här om experimentell musik, improvisation och frijazz av det hårdkokta slaget som jag tror befinner sig väldigt långt ifrån dagens ipredlagar. Vilka av dessa minimala bolag skulle lägga tid och pengar på att jaga folk? De flesta av bolagen är nedlagda sedan länge och artisterna förmodligen mer smickrade än förargade över intrånget i deras upphovsrätt, åtminstone är det så som bloggarna uppfattar situationen. För ett par år sedan gick FMP:s huvudman Jost Gebers till frontalangrepp och lyckades på kort tid att spärra så gott som varenda skiva han givit ut hos Rapidshare och Mediafire. Ett suckande hördes i internetvärlden och det tog inte lång stund innan olika anonyma röster gjorde sig hörda i stil med: ”vill han inte att människor skall kunna upptäcka den här musiken?”, ”han är bara en kommersiell hycklare!” osv.

Nej, det här är inte ännu ett inlägg i moraldebatten. Jag förstår stackars Gebers och inser att situationen idag raserar hans idé om att kunna återutge katalogen på CD. Men det handlar inte om gratisätandet. Det är snarare så att jag under senare tid har börjat reflektera allt mer kring skillnaden mellan före och efter internet, utifrån musikintressets synvinkel. Det Gebers och andra ser som sina livsverk uppfattar tusentals andra uppenbarligen som bara musikhistoria och internet som ett monumentalt musikhistoriskt bibliotek. Freie Musik Produktion har alltså fått en ny ironisk innebörd.

Idag kan man på mycket kort tid skapa sig en uppfattning om en viss genre eller musiker och under denna korta tid dessutom upptäcka en serie andra saker och sammanhang som det annars skulle ha tagit mycket lång tid att nå fram till, om det nu inte vore för den digitala logiken. Ofta är det så att man börjar leta efter något särskilt, men slutar några timmar senare läsandes om något helt annat som kanske bara har en obetydlig relation till det man först var ute efter. Peter Stubleys ”European Free Improvisation Pages” är t.ex. en guldgruva för den som vill veta mer om improviserad musik, lika mycket för den invigde som för den som är på väg att upptäcka den. Med sitt ickehierarkiska länkspel är även Discogs ett ställe där man sitta fast i timmar och förbrilt få sin ”wantlist” att accelerera från 10 till 1000 titlar. Nätskrifter som Bagatellen, Paris Transatlantic eller Avant Music News får en också att tända till och vips besöka de recenserade bolagens hemsidor med varukorgar och smidiga betalningssätt. Allt tycks existera i en slags symbios där det bara är plånboken, fritiden, vett och viss intuition som sätter gränser för handlingarna.

Man skall alltså inte gnälla. Det är ett äventyr att så gott som varje vecka upptäcka någonting nytt som man går igång på och som på något sätt får ens estetiska preferenser att bit för bit flytta sig mot en alltid försvinnande horisont. Men hur var det förr? Det är bara 10-15 år sedan men det känns redan som medeltiden. Information var inget man drunknade i utan tvärtom torrlade dess brist hela områden som man idag tycker sig ha rätt bra koll på. Jag talar naturligtvis bara utifrån mig själv, men Abe, Yamashita eller Togashi skulle jag på den tiden ha tagit för bilmärken. Min förkovran inom jazz och improvisation är något som egentligen har växt fram (eller ihop) med internets utveckling. Men förr i världen jagade man överhuvudtaget all form av experimentell musik, punk, industri, kraut, ”indie” etc. Måhända var mina kanaler ganska få. Via fanzines och kataloger från olika svenska och internationella skivbörsar fick man handla på vinst och förlust, ofta med postväxel, frimärken (!) eller pengar direkt i kuvert. På skivmässor fick man vara glad om man hittade någon tidig Impulse-pressning eller något udda på SST eller Factory.

Jag minns fortfarande i unga år (som det heter) då jag köpte mina två första jazzskivor som var bortom Mingus, Coltrane och Shepp. Det var Jacques Coursils ”Black Suite” på franska BYG, med välbevarad laminering och en passande, lätt inrökt gul toning. Den andra var Anthony Braxtons ”Five Pieces 1975”. På bilden kunde man också se Braxton med sin väska fylld av anteckningsböcker och i det utvikbara konvolutet fanns en lång komplicerad utläggning och matematiska grafer istället för låttitlar. Allt var för mig fullständigt exotiskt och fullkomligt obegripligt. Jag var helt enkelt tvungen att lära mig allt om detta, ansåg jag. Västerås, den lilla metropolen där jag växte upp, hade som tur var ett mycket bra musikbibliotek med kunnig personal där man kunde bläddra bland brandgula och gröna mappar med kassetter och kartotekskort där man mumlande försökte uttala Xenakis, Varése, Messiaen, Milhaud, Beefheart… Naturligtvis begrep man ganska litet av det man lyssnade på, men det fick en att sukta efter mer och framförallt att sätta sig ner och verkligen lyssna på det man kom över. När smaken sedan blev mer sofistikerad (eller perverterad) tog det fullständigt stopp, inte ens musikbiblioteket kunde förse en med aktuellt material. Nutida Musik (så som den såg ut i slutet av åttiotalet) kunde knappast tända en tonåring. Wire kände jag överhuvudtaget inte till, om den nu ens hade någon distribution i Sverige. Sakta men säkert fick man alltså själv pussla ihop sin alternativa musikhistoria, där en lång tid kunde passera innan man fann de pusselbitar som stämde.

Låt säga att man är 16-17 år idag och är på väg att göra samma resa. Jag inbillar mig att man inom loppet av ett år har satt sig in och rentav hunnit tröttna på mycket av det man annars skulle ägna stor möda att överhuvudtaget komma åt. Man hade kunnat ladda ner och lyssna på så gott som samtliga av de skivor vars existens man förr betvivlade och med vänner omtalade endast i eskatologiska ordalag. I den meningen kan man kanske avundas de som tycker Jost Gebers är sur, snål och kontraproduktiv. Men de tar för självklart att det skall vara gratis och att allt skall finnas tillgängligt här och nu. Men vad händer med den magi som bara kan frodas i tonåringens okunniga dunkel, den tillsynes ogenomträngliga och förtrollade musikvärld av obekräftade rykten och gryniga kassettinspelningar från radion. Jag är knappast någon zenmästare, men är det inte så att den lite sega, blint trevande vägen ändå för med sig något under tidens lopp. En diktsamling på 40 sidor kan man visserligen läsa från pärm till pärm på 20 minuter, men det tar lite längre tid om man vill förstå vad som står där.