Justin Bieber och musiken i musiken

I början av 80-talet blev dolda budskap i rockmusiken en snackis i musikvärlden. Främst efter att den kristna tv-kanalen Trinity Broadcasting Network hävdat att rockband gömde ondsinta och moraliskt tveksamma meddelanden i sina låtar genom att låta textrader få en ny innebörd om de hördes baklänges. Led Zeppelins "Stairway to Heaven" lyftes här fram som ett illustrerande exempel och sades innehålla hyllningar till Satan och den fruktade nummerkombinationen 666.

Till följd av dessa påståenden påbörjades ett omfattande arbete bland världens rock-, musik och vinylfantaster där skivsamlingar finkammades och söktes igenom efter ytterligare tecken på hemliga budskap, listigt begravda i musikaliska kompositioner - än idag lever trenden, kanske främst genom sidan Jeff Millner’s Backmasking Site. (Min personliga favorit i sammahanget är Beatles-låten “I’m So Tired” som sägs innehålla bevis för den gamla konspirationsteorin att den riktige Paul McCartney är död och en så kallad look-alike tagit hans plats.)

Även om de upptäckter som gjordes oftast krävde högst anpassade lyssningar för att budskapen skulle uppenbaras så hjälpte sökandet till med att lägga grunden till - om än bara för en kort period - ett mer intreaktivt förhållande mellan lyssnare och musik.

För ett par veckor sedan lade en användare vid namn Shamantis upp en timestretchade version av megastjärnan Justin Biebers "U Smile". Resultatet var lika förvånande som omtalat i och med att ett stycke hyperkommersiell popmusik helt plötsligt lät som något många valde att likna vid Sigur Rós. Även om liknelsen kanske haltar något får "U Smile" onekligen en helt ny innebörd när den drygas ut med 800%.

Några veckor tidigare hade dessutom en YouTube-användare som kallar sig camiam321 lagt upp ett klipp i vilket han genom att pitcha ner delar ur soundtracket till storfilmen Inception visade hur filmens ledmotiv egentligen var en manipulerad version av Edith Piafs "Non, Je ne regrette rien" - en låt som även användes frekvent i själva filmen.

I och med den tekniska utvecklingen kan således ett nytt förhållande till musiken sägas ha tagit form. Som lyssnare är vi inte längre utelämnade att avnjuta musik på skivmediets villkor utan kan fritt välja att manipulera, förvränga, förändra eller förstöra vårt lyssnande i den utsträckning vi helst föredrar. Att detta bör öppna upp ett helt nytt tekniskt lyssnande är kanske självklart men att det även explicit gör oss mer villiga att interagera med vår musikaliska upplevelse (Justin Bieber-fenomenet är, hoppas jag, bara toppen på isberget) måste i någon ände även resultera i någon form av förhöjd kreativitet i vår musikkonsumtion.

Dolda budskap i musiken må i sig inte vara någon nyhet - om det vittnar inte minst exemplet Led Zeppelin. Även band som Boards of Canada har utforskat gömda meddelanden, framförallt när de på albumet Geogaddi experimenterade med numerologi och dessutom gav skivan en speltid på 66:06 (ständigt dessa sexor!). Den stora skillnaden är här att vi idag har tagit makten över hur dessa budskap upptäcks. Det är till och med lyssnaren själv som genom tekniken skapar dessa fördolda meningar. När vi tar till oss den nya tekniken öppnas kort sagt en ny väg in i musiken. Det kan te sig billigt eller kanske till och med skändligt men väcker samtidigt en lika stor förundran som nyfikenhet inför ljudens beståndsdelar. Om inte för oss så kanske för den som aldrig hört vare sig Sigur Rós, Brian Eno eller drones.

Där Justin Bieber-fenomenet på många vis förkroppsligar en nätets ploj-nivå ligger med andra ord även grunden till stora möjligheter. Även om nätet antagligen lär översvämmas av liknande timestretchexperiment den närmsta framtiden finns ytterliggare horisonter att uforska i musiklyssnandet. Remix-kulturen är redan etablerad och lever idag sitt eget liv. Vad nästa steg är ligger helt i händerna på oss lyssnare - och möjligen Justin Biebers gälla stämma.